~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

Hedda och Frida rusade mot Heid då hon kom in i hennes kammare. De hade rummen bredvid Heids, men de var mycket minde än hennes, och dessutom delade de dem med varanndra, så ganska ofta tillbringade de dagarna i Heids rum. Där kunde de också i en viss mån undgå deras "vakter", en beväpnad man, till för att skydda de om något hände, och en eller två kvinnor som skulle hålla koll på de så de inte gjorde något de inte fick.
Tova stod bakom Heid. Hon såg ut att vara i sin egna värld. Hon log, men det var något sorgset över henne. Heid betraktade henne en stund, men återgick sedan till sina syskon. De pratade i mun på varandra med över entusiasm, deras dag hade varit ganska händelserik gämfört med vanligt, hövdingsdöttrar som var unga behövde inte arbeta, men de fick knappt göra något annat heller. Därför hade de blivit jagade runt halva slottet efter att de tagit bakelser i köket.
Heid log mot dem. I hennes värld fanns det tre solar, och på natten så var det bara Hedda och Frida som lyste upp hennes värld.

"...Mig lägger hon inget direkt tryck på, man är ju man."
Astrid fnös och himlade med ögonen åt det Sigurd sagt. Även om hennes vän inte menat något illa och bara konstaterat fakta stack det lite inom henne. Att saker var annorlunda för kvinnor och män i världen var inget nytt men det kändes ändå väldigt irriterande. Enligt Astrids egen åsikt var hon minst lika kapabel till att göra vad som helst som en man hade kunnat, ofta mer till och med. Men en del saker ansågs män vara mer lämpade för än kvinnor och det fanns inget att göra åt. Astrid suckade lätt samtidigt som Sigurd reste sig från bänken. Hon förde sitt kärl till munnen igen men påmindes om att den var tom och gav ifrån sig ett bittert smackande med läpparna.

"Kommer du ihåg den där vintern, det var ett tag sedan nu,..."
Astrid log medan Sigurd talade om det gamla minnet. Den vintern hade varit den bästa dittills i hennes liv. Hon hade precis börjat arbeta med framgång som jägare och nyligen haft råd med sin egen stuga inte allt för långt ifrån sitt föräldrahem. Sigurds hem och stallet där Meja vanligt vis stod då hon inte var någon annan stans. Kvällen då hon varit på besök hos Sigurd var visserligen väldigt luddig, särskilt i slutet, men det hon kunde minnas var endast glädje och skratt från dem båda.
"Jag förstår inte att du lät mig dricka så mycket! Dagen efter var fruktansvärd!" Astrid skrattade och skakade på huvudet. Hon förde sin bägare till sin mun igen men påmindes än en gång om att den var tom och sträckte den mot Sigurd vid mjödtunnan.
"Fyll på min också när du ändå är där borta." sade Astrid och lade huvudet lite på sned, "Förresten, jag stannar här inatt. Förhoppningsvis kan jag gömma mig från mor och Solveig om de letar efter mig imorgon."

Sigurd skrockade, gick fram till Astrid och ställde sin bägare på bordet innan han greppade hennes och gick bort till tunnan igen för att fylla hennes. Medan han nickade som svar på att hon skulle stanna över.
"Ja men vem kan stoppa dig när du bestämt dig för något?" frågade Sigurd skrockande medan bägaren fylldes upp, "det är inte direkt den enklaste uppgiften." fortsatte han medan han gick tillbaka till bordet, räckte över bägaren och satte sig ner.
"Enveten är samma sak som Astrid." sade Sigurd skämtsamt och satte bägaren till munnen för att svepa några djupa klunkar.

Det var inte så att han störde sig på Astrids envetenhet och envishet, tvärtom var det ganska förfriskande att ha henne runt omkring. Sigurd hade alltid varit den mer tysta, tillbaka dragna personen. Han föredrog ofta att få vara ifred och njuta av det i sin ensamhet. Men Astrid och Freja, hans syster, var ett undantag från detta alla gånger. Deras sällskap tyckte han väldigt mycket om och alltid hände det något intressant kring båda kvinnorna. Om det var giftermål, rackartyg, svamlande pojkar eller bara allmänna problem som Sigurd faktiskt oftast inte riktigt förstod kunde vara problem. Han sade självklart aldrig något om det då han ansåg att de hade rätt att tycka och tänka som de ville. Han försökte svara och hjälpa så gott han kunde, oftast förgäves då de båda flickorna ofta hade bestämt sig redan innan de började prata med honom. Erik lutade bägaren från sina läppar och vred uppmärksamheten mot Astrid.

Tova lyssnade endast på syskonens konversation med ett halvt öra, och lät sig själv sjunka ned i sina egna tankar medan de andra tre pratade för fullt. Innan Tova hade avbrutit samlingen tidigare denna dag så hade hon iallafall fått veta att de och de andra invånarna på ön imorgon och de kommande veckorna skulle hjälpa till med förberedelserna. Hon suckade, hon skulle verkligen inte få en lugn stund på ett långt tag nu.

Enda sedan hennes föräldrars död hade Tova levt lite som en enstöring. Hon hade inte haft kontakt med många, förutom några få barn som hon lärde att utöva magi. Svårare magi än den som var obligatorisk i staden. Hon hade alltid tyckt att det var som att hövdingen inte ville att medborgarna skulle bli tillräckligt kraftfulla magiker. För hon visste att de flesta var kapabla till mer magi än vad de kunde, även om hon själv var mycket kraftfull, mer än de flesta.

Tova hade alltid tyckt att hon levde ett baa liv trots saknaden av en riktig familj. Hon hade sin häst, samt närheten till vattnet och det ekosystem som fanns där. Det hade alltid räckt, och bristen av mänsklig kontakt påverkade inte henne mycket.

Heid vände sig mot Tova. Hon stod fortfarande i tankar. Tova tittade upp lite, och deras blickar möttes.
"Nu har du träffat mina syskon, och som sagt, din uppgift blir antagligen mest att se till att Frida och Hedda har det bra, och låtsas att du hjälper mig, men då jag klarar mig bäst själv, och mina syskon brukar ha roligast på egen hand så kommer du antagligen inte behöva göra någonting", sa Heid, ganska tyst, mest för att det låg en tystnad i luften, som var bäst att behålla.
Hon log lite, ett ytterst litet leende, men stort för att befinna sig på Heids läppar. Heid fortsatte, även denna gång tyst.
"Om du vill kan du gå nu, jag tror att det skulle vara en dålig ide att vänta längre med att bege mig till mötet jag blev kallad till. Om du vill kan du också närvara, det handlar ändå om bröllopet, och tyvär har du också blivit indragen, men jag antar att ingen kommer lida av att du inte närvarar, du får ändå inte framföra din åsikt, så därför kan det kanske vara lika bra att jag bara vidareförmedlar om det kommer upp några viktiga nyheter"
Heid vände sig om och gick ut, utan att vänta på svar, som hon nyss hade påpekat hade det inte någon större betydelse att Tova var med eller inte.

"Ja men vem kan stoppa dig när du bestämt dig för något? Det är inte direkt den enklaste uppgiften. Enveten är samma sak som Astrid."
Astrid fnös men log åt Sigurds ord utan att svara honom. Fortfarande med ett roat grin i ansiktet förde hon sin bägare till munnen och drack ett par klunkar. Astrids envishet var en personlighetsdetalj hon faktiskt alltid hade tyckt om hos sig själv. Hon brukade störa sig så mycket på folk som inte visste vad de ville eller som inte kunde hålla sig till en sak utan måste vela eller mesa sig hela tiden. Sigurd var ett undantag, han var inte särskilt envis men karaktärsfast och trogen. Hade man bestämt något kunde man lita på att Sigurd höll sig till det - en av de sakerna Astrid uppskattade väldigt mycket hos hennes vän. Sigurd och Astrid var egentligen mycket olika varandra. Hon var liten, vild och nyckfull medan han var stor, lugn och stabil. Deras vänskap var för väldigt många som inte riktigt kände någon av dem på Färö mycket märklig. Men nära familj och andra vänner visste att det var olikheterna som band vännerna så nära. Sigurd och Astrid kompletterade varandra. Sigurd såg till att hålla den vilda Astrid på jorden medan hon, utan att märka det själv, hjälpte honom att få lite äventyr i hans lugna tillvaro.

Astrid satte ner den nu halvfulla koppen på bordet igen och slickade sig om munnen.
"Och du då?" sade hon till Sigurd, "Det finns ingen kvinna som du fått ögon för på sistone? Eller man?"
Det sista lade hon till med ett retsamt leende. Astrid var väl medveten om vad Sigurd hade för smak vad gällde kärlekspartners.

Sigurd skrockade roat då Astrid retsamt fråga om han kärleksintressen. Han drog bägaren till munnen och svepte några klunkar. Den hamnade sedan på bordet, helt tom igen, och han skakade lite smått på huvudet.
"Nah, ingen alls." sade han och vred blicken mot den centrala elden i hemmet. Han hade ju haft ett kärleksintresse i tidig ålder, men då kvinnan hann fann intressant och vacker hade gift sig med en annan man så hade han inte direkt sett någon av intresse. Något hans familj de facto accepterade. Men visst längtade Sigurd efter någon att dela sitt liv med men han hade det ganska bra som det var nu också. Hans närmsta vän och även hans syster, självklart inkluderat katten med, var tillräckligt med sällskap och fart i hans liv än så länge.
"Du vet, det är inte min grej riktigt antar jag." sade han något kluvet.

Han hade varit en liten tanig pojkspoling och det vid den kritiska åldern för att börja fånga flickornas intresse. Men hans mor hade fota sagt att hans fader också varit likadan som ung men sedan vuxit till att bli en bastant karl, precis som Sigurd nu var. Till och med än mer bastant än hans fader någonsin varit. Men många kvinnor var redan gifta eller trolovade, en del var självförsörjande och somliga krigare. Så Sigurd hade (inkorrekt som det var) fått uppfattningen från unga år att han inte var av intresse. Även om så inte var verkligheten. Han kunde bara inte se att kvinnor var intresserade utav honom, att de kom för att be om grovgöra istället för deras far, bror eller någon annan manlig närstående förstod han inte var tecken på intresse. Sedan fick man nog säga att han var lite kräsen när det kom till kvinnor. Speciellt hur de var som personer. Sedan var han ju inte emot en bastant kvinna som kunde reda sig själv, även om han gärna ville vara behjälplig och anamma den manliga, mans bundna rollen.

Tova orkade inte bry sig om att svara på Heids påpekning. Hon val väl medveten om att Heid nog inte ville ha henne där, varken under mötet eller bröllopet och hon kände likadant.
"Jaha, antar väl att jag får hitta ut själv då", muttrade hon för sig själv och gick med hastiga steg ut ur rummet och in i den stora korridoren som var täckt med sten från golv till tak. En del av hennes koppling med vatten var att hon kunde känna om det fanns något i närheten, som till exempel en sjö. Så därför var det lätt att navigera sig ut ur slottet trots att korridorerna för henne såg exakt likadana ut.

Även om Tova hade svårt att lita på människor så kunde hon alltid lita på sin förmåga, oavsett vad som hände skulle den alltid finnas inom henne.

Heid kom in i salen där mötet skulle hållas!
Det fanns tretton stolar, och tolv var upptagna. Hon gled ned på den tomma och vände sig mot sin far.
"Så vi skulle diskutera mitt giftemål?" sa hon med en lätt ton. För att vara Heid iallafall.
Hennes far gav henne en kall blick.
"Ja. Nu förfaller det så att kriget håller på att ta slut på alla våra resurser, och vi är inte ensamma. Färierna håller med oss om att vi borde skynda på processen så mycket vi kan." Trym tog en paus för att låta alla få tänka."Så, vi ska åka om två dagar, som tidigast, som senast fem dagar. Sedan tar båtresan några dagar.
Dagen vi stiger i land på deras mark så börjar bröloppet. Firandet pågår i sju dagar, eftersom det hör till färiernas tradition, men normalt sätt så gifter de sig i början, vad jag har förstått. Denna gången kommer själva bindningen ske sista dagen.
Redan då vi stiger i land kommer vi dock skriva på kontrakt, så att vi inte slösar mer tid, vilket kommer göra att våra arméer snabbare slås ihopp, och vi kommer att sända ut de i krig så snabbt vi kan.
Detaljer står färierna för, eftersom de håller i det.
Frågor?"
Heid slöt ögonen och rös.
Två veckor om hon hade otur. Sedan skulle hon vara gift.
Gift.
Hon skulle inte längre vara sin egen.
Inte för att hon någonsin varit det, men nu skulle det bli värre.
Om inte han var en gentleman. Inte för att det fanns någon. Heid hade aldrig träffat en man med makt, som inte hade en god själ. Fast åandra sidan så hade hon bara träffat silvrianer.
Hon reste sig.
"Tack för informationen, men det är nog bäst att jag börjar göra mig i ordning för resan. Väskor packar sig inte av sig självt."
Hon neg snabbt och sprang iväg. Tårarna som bildades i hennes ögon tydde på att hon redan nu visste att det skulle bli en katastrof. Hon hade bara väntat sig den lite senare!

Astrid skakade lätt på huvudet och drack upp det sista av mjödet. Hon tänkte en liten stund med bägaren vid munnen innan hon med en smäll drämde den i bordet, slickade sig om munnen och torkade av sina läppar med handryggen.
"Näpp." sade hon högt, "Jag tror dig inte. Någon gång längre fram när vi båda är gamla och skraltiga kommer du att ha sex ungar och minst ett dussin barnbarn och då kommer jag att fråga dig-"
Astrid gjorde sin röst gäl och hes för att låta som en gammling;
"Du Sigurd, kommer du ihåg när vi var unga och du trodde du skulle sluta ensam och barnalös? och du kommer att svara; Nej du Astrid, det minns jag inte! Det var alldeles för länge sedan!"
Astrid log retsamt innan hon fortsatte.
"Jag menar, självklart är det jag som kommer att ha bäst minne av oss två. Jag har ju alltid varit klarast i huvudet. Antagligen kommer du nog inte ens komma ihåg vilken kvinna du fått vilket barn med."

Ett retsamt flin satt på Astrids läppar. Hon var trots allt ganska säker på att i varje fall Sigurd skulle gifta sig någon gång längre fram, hon kände till flera kvinnors intresse för honom. Men han hade alltid haft för sig att han inte var intressant för någon vilket gjorde det väldigt roligt att driva om.