Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Christopher tvekade inte ens sekund när han hörde skriket. Han såg snabbt på de andra som verkade ha funnit varandra på något vis innan han satte av mot ljudet. Azalenas skrik.

En stor hund hade tryckt ner henne mot marken och hon försökte hjälplös vända bort den.
"Hej"! Christopher hojtade till för att vända uppmärksamheten mot sig själv i stället. Skulle någon bli skadad i kväll behövde det inte vara hon.

Azalena hörde hur torrisen försökte avleda hundens uppmärksamhet från hennes hals och kände ett styng av tacksamhet. Det fungerade också - hunden rullade av henne och sprang iväg - rätt mot torrisen.
Azalena satte sig upp, vimmelkantig av allt adrenalin och började genast att gråta. Sådär nära hade hon aldrig varit att förlora livet innan. Hon var skyldig torrisen sitt liv.

Tasha skrattade till, hjälte var inte precis vad hon kunde kopplas till.
"Tja, du har väl rätt. Jag vill ändå inte att hon förlorar livet hur vrickad hon än är." började hon och i samma stund såg hon Christopher springa förbi.
"Fan" svor hon till och hoppade ner på spåret och kom efter honom. Hon förstod inte honom alls. Varför offra livet för en okänd tjej som enbart varit taskig mot honom? Tasha skulle aldrig göra det. Men han var dock en osjälvisk, en perfekt en, en som hon aldrig skulle kunna bli missanpassad som hon var.
"Christopher" skrek hon till då han verkade locka till sig hunden. Varför gjorde han så? Skulle han ens klara det? Klara vad? Dessutom satte sig tjejen och grinade? Vad var felet med henne?
Tasha andades häftigt, hennes korta springtur var ansträngande för hennes svaga lungor och hon försökte få andningen tillbaka till det normala igen.
Hunden morrade hotfullt mot dem och Tasha hade ingen aning om vad de borde göra. De hade inget att döda den med och kunde de ens det?

Allison svor till åt Christophers handlng och rusade sedan efter Tasha. Hon hann fram precis i tid för att hinna upptäcka hur den rusade i full fart mot Christopher. Hon var tvungen att stoppa den. Christopher kunde inte dö eller bli skadad på grund av Azalena. Febrilt letade hon efter en lösning och fann sedan skaftet på hennes kniv som satt fast i byxlinningen. Hon hade glömt bort art hon ägde den. Snabbt slet hon upp den ur knivbehållaren och sprang mot hunden. Hon ville inte döda den, men såg inget annat val än att hugga kniven i hunden. Den föll långsamt ned på marken, och äcklat drog hon ur kniven ur den.
"Varsågod", muttrade hon.

Azalena reste sig snabbt upp när hon såg att hunden var död. Den var inte så stor egentligen, men hon kände fortfarande smärtan från de svidande rivsåren hon hade på bröstet. Tårarna rann fortfarande.
Hon sprang fram och kramade torrisen. Han var varm och hon snyftade.
"Tack", flämtade hon och backade sedan tillbaka. Hon hoppades att hon inte hade skrämt honom.

Tasha stirrade på hunden och sedan på Allison, visste inte vad hon skulle tycka om hennes tilltag. Hon drog ner dragkedjan på jackan som avslöjade en vit tröja. Runt hennes hals i en kedja hängde en svart liten sak som såg ut som en visselpipa. Hon satte den till munnen och istället för att det kom ljud drog hon in andan. Hon fick på så vis mer syre till lungorna och kunde åter andas normalt.
När hon åter fått andan och allt verkade lugna sig såg hon sig om.
"Någon som är allvarligt skadad?" frågade hon.
"Vi borde gå tillbaka innan nästa tåg kommer så vi kan ta det tillbaka. Ingen av oss vill bli fasttagen och falanglös." sa hon och började gå tillbaka, hoppades att de andra skulle ta sitt förnuft och göra detsamma.
Hela kvällens syfte var att träffa sin bror, men det hade inte gått så bra. Men hon hade träffat andra, folk som hon egentligen inte fick träffa.

Christopher andades ostadigt.
Han reste sig upp och såg på den stackars döda varelsen som aldrig skulle resa sig från där den låg på den grå asfalten.
Han kände enorm tacksamhet till Allison. Han skulle kunnat vara död nu om det inte vore för henne. Och kanske svävade de fortfarande i fara - det kändes som en märklig attack av en vanlig gatuhund, även om hennes rörelser kanske provocerat den?
När Azalena tackade honom genom en kram tappade han för en sekund bort sig själv. Han var inte vidare van vid fysisk kontakt. Hans hjärta slog och han kände sig osäker. Men det var inte en lång kram och snart backade hon bort.
"Det var inget", sa han enkelt och log. Hon såg rädd ut hon också och han ville nästan ge henne en till kram.

Det var fortfarande mörkt på himlen, och han borde verklig komma iväg medan så fortfarande var fallet, men han kunde inte riktigt lämna platsen, inte än. En fråga var vad de skulle göra med hunden. En annan, inte lika självklar, var vad de skulle göra med varandra.
"Nej, och nej", svarade han Tasha och började trots allt backa igen. "Men vi kanske ses.." sade han svävande. Hon ville nog inte ses, hon som lämnade falangen.

"Jag mår fin fint. Hur en viss annan person mår vet jag inte", svarade Allison och kastade en blick mot Azalena. Efter att ha dragit bort blod från kniven med tröjan stoppade hon tillbaka den i skidan och började gå mot Tasha och Christopher.
"Antagligen inte, dock", påpekade Allison åt Christophers påstående. Det var sällan som människor från olika falanger umgicks med varandra, falang före blod trots allt. Hon kunde inte lita på någon av dessa människor, de (förutom Christopher då) skulle lämna henne vid minsta vink för deras falang.

När hon hade kommit upp jämsides med Tasha såg hon att hon stoppade ned något i fickan, något som såg ut som en visselpipa.
"Vad är det där för något?", frågade hon nyfiket.

Tasha såg förstående mot Christopher, kramar var inget vanligt hos de osjälviska. Hon liksom han hade svårt med kroppskontakt och hon kanske än mer med tanke på hennes far. Men vem visste? Tasha kände inte Christopher tillräckligt.
"Om du vill ses jag gärna igen, någon gång. Lite äventyr har ingen dött av." hon visste inte vad han egentligen tyckte falangbytare som hon var.
När Allison kom jämsides med henne log hon snett mot henne.
"Orsaken till att jag inte gick med i din falang. Jag har svaga lungor och kan knappt springa utan ansträngning. Denna gör så att jag åter får luft." förklarade hon för henne.
"Hade jag följt min bror till de tappra hade jag blivit falanglös, detta var det bästa alternativet."

Azalena stod och lyssnade på de andra. Så den kaxigaste tjejen ville träffa dem igen... Kanske det? Azalena kände sig modig och det pirrade lite i magen vid tanken på att få träffa dem igen.
"Jag hänger gärna på om vi ska ses igen", så hon och tittade på tjejen. Hur skulle de reagera?