PRS Zora & Emma07

"Var tar jag inte någons plats?" frågade han. Han ville inte tränga sig på och dessutom ta någon annans bädd, då de redan var väldigt trevliga som lät honom sova där. Han var något förvånad att hon erbjudit honom det - att gömma en alv. Hon hade visserligen sagt att de var vänner till alverna, men han var ändå en främling för dem. Han kunde inte säga hur tacksam han var.
Samtidigt var han också förvånad över att de inte frågat varför han inte var bland de andra alverna, och undrade dystert om de fortfarandw akulle hjälpa honom och om de skulle tro på att han var oskyldig.

"Om du är säker på att det går bra så", svarade han, ville som sagt inte ta någons plats. Han log sedan emot henne.
"Ingen fara, jag fick ihop lite bär förut." Han talade rent på det gemensamma språket - alverna fick lära sig det redan som unga - men ändå var det så att han fick hindra sig innan varenda gång han skulle börja prata, då han var så van att tala sitt språk. Även om så gott som alla kunde det gemensamma språket hade han ju vuxit upp bland endast alver och därför i vanliga situationer endast talat alviska.

Han log emot henne återigen.
"Ingen fara." Den senaste månaden hade han levt ganska knapert, och lärt sig ta vara på det naturen hade att erbjuda. Återigen förundrades han över att hon ännu inte frågat vad en ensam alv gjorde i skogarna.
Nej, han fick tränga undan tankarna på hans familj och utvisningen nu. De skulle bara tynga ned honom, och han visste att han inte skulle kunna komma tillbaka. Den enda ur sin familj som han egentligen hade minsta chans att träffa var sin bror, som var spanare, men han visste att också det var ett desperat hopp.

Han såg efter henne och tvekade ett ögonblick innan han följde efter henne. Han kände sig något som en svans, men han följde hellre efter ut och såg resten av ägorna än var kvar därinne. Han hann ikapp henne då hon fodrade Enzo.
"Vi hade också hästar. Eller man kan väl säga att de var mer fria. Vi hade dem lösa på ängen vid vårt hus, och egentligen var de vildhästar vi tämjt. Ville de rymma så fick de det, men de trivdes hos oss. Jag och min bror brukade rida på dem." Han visste inte riktigt varför han berättade så mycket för henne, men han trivdes i hennes sällskap.

"De var fortfarande fria, därav vilda", svarade han med ett litet leende. Han lyssnade sedan på vad hon sade, utan att riktigt veta vad han skulle svara.
Hos alverna var döden inte lika påtaglig som hos människorna - de dog ju inte naturligt, och även sjukdom var inte lika vanligt som hos människorna. När någon dog trodde de att de förenades med stjärnorna.
Aralion tänkte numera att hans far nu var död för honom. För numera tänkte han inte på den mannen som sin far.