Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

När nästan alla hoppat av och landat hade tåget nästan passerat taket. Jag svalde hårt innan jag tryckte ifrån. Luften susade omkring mig i evigheter innan den grusiga hårda marken mötte mina fötter. Jag böjde på knäna i landningen och tog stöd med händerna. Jag log för mig själv.
" Vem hoppar först!?" ropade en kille framför oss.
Alla stod tysta.
Jag kastade en blick på det gapande hålet i mitten alla stod runt.
" Vad finns det där nere?" Frågade en liten tjej från de ärliga.
" Det får ni se " flinade killen.
" Jag hoppar"
Jag tog ett steg fram, framför de andra. Vad kunde gå fel nu? Jag hade lämnat pappa och hoppat från ett tåg. Jag hade inget att förlora.

''Jag hoppar'' jag tittade förvånat upp på Daniella och våra blickar möttes. Jag nickade uppmuntrande. Vad kunde gå fel? Jo nu var det ju så att chansen att dö var ganska stor, tänkte en pipig röst i mitt huvud och jag blev genast orolig.
Jag gick fram och tittade nerför taket. Det var så långt att jag inte såg marken. Jag tittade på killen som för att säga Vad fan är det här?! Men han bara log onskefullt. Eller var det bara jag som inbillade mig? Daniella drog ett djupt andetag och gick ett steg framför de andra och jag backade.

När jag såg ner i det svarta hålet ångrade jag mig. Men backade jag nu fick jag ingen andra chans. Det var nu eller aldrig. Jag slöt ögonen och tog det sista klivet ut i tomma intet. Jag spärrade upp ögonen. Min kropp föll föll och föll. Tillslut häjdades fallet häftigt av massa rep som jag blev intrasslad i.

Daniella tog ett steg ut för stupet. Killen började garva när han såg våra stela ansikten. Jag undrade vad som skulle hända om jag slog honom i ansiktet. ''Vem är nästa lyckligt lottad?'' Frågade han och slog ihop händerna. Jag steg fram. Om jag dog, dog jag. Men jag behövde ta reda på vad det fans där nere. Nervöst tittade jag ut över stupet igen, jag försökte att inte visa min nervositet. Jag tog sats och med ett språng hoppade jag ut över stupet. Det var som om jag fick tusen gånger mer energi.
''WOHO!!!!'' Skrek jag av lycka. Innan jag var bered föll jag in i ett nät.

Det var alldeles mörkt runt mig.
Jag flämtade till när ett par händer tog tag i mig och lyfte bort mig från nätet.
" Nman?" frågade en mansröst.
" Daniella, Young" svarade jag snabbt och sträckte på mig.
" Första hoppare: Daniella, de lärda"
En ny person föll ner i nätet.

Jag gav ifrån mig ett galet rop när jag föll ner i nätet. Någon tog tag i mig och lyfte bort mig från nätet.
''Namn?'' Frågade en man. Jag blev förvirrad.
''Eh..Alexa...Alex Green'' Rättade jag mig själv. Alex, jag gillade det. Om jag skulle bli en av De tappra ville jag inte ha kvar mitt gamla namn.
''Andra hoppare: Alex Green'' Klargjorde mannen.
''Jepp. Det är jag det'' Sa jag utan att tänka. Jag log ursäktande mot mannen. Jag såg inte ansiktet i mörkret, men jag kunde urskilja vart han var.

Jag backade bak och såg Alexandra lyftas ur nätet.
" Andra hoppare: Alex Green" ropade mannen.
Jag smög framåt.
" Alexan... Alex?"

''Hej'' Svarade jag Daniella, leende. ''Wow! Det där var häftigt va?'' Sa jag och drog efter andan. Hon såg lite chockad ut. Jag klandrade henne inte. Hon hade bytt falang, hoppat från ett tåg som åkte så snabbt att man nästan mådde illa, och sedan hoppat från ett tak, några hundra meter ovanför marken.

Jag log snett.
" Jodå ovant bara"
Jag sträckte lite på fingrarna och tänkte som hastigast på vad pappa skulle tänka om han visste allt jag gjort. Jag skakade av mig tanken samtidigt som en infödd novis kom fram till oss.
" De lärda kan inte klara initieringsfasen, ni är bara nördar" hånlog han.
Jag drog efter andan.
" Om du behöver veta det så klassas jag som genom korkad hos de lärda. Jag tänker inte stanna"
Nej precis, du behöver inte stanna här heller. Dra till de falanglösa, nörd" han flinade överlägset och knuffade till mig.
" du din"
Jag förlorade helt humöret och stötte så hårt jag kunde till honom.

När Daniella stötte till honom klev han hotfullt mot henne. Jag ställde mig emellan och puttade undan honom. ''Stick härifrån.'' Morrade jag. Han skrattade hånfullt till. ''Lilla stackars rödtott behöver en beskyddare'' Han sa det hånfullt. Jag fick genast dåligt samvete. Daniella klarade sig bra utan mig. Jag verkade bara göra det värre.