[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

"Jag är rädd att jag inte kan erbjuda något hemlagat", sade han med ett leende samtidigt som han gick före henne in i köket. Han slog ut med handen, och bordet som sekunden innan varit tomt var nu fyllt med diverse måltider - lax, vildsvin och mjödstop, bland annat. Sanningen att säga kunde han inte nämna en endaste gång han själv lagat mat, trots att han levt många år i ensamhet.

"Wow" utbrast Eira spontat och stirrade på bordet. Maten såg utsökt ut och doften var lockande. Hennes mage skrek efter mat, men även efter värme. En brasa sprakade i köket och stolar stod framme vid bordet för dem att sitta vid.
"Det gör mig inget, för detta ser himmelskt ut." hon la ifrån sig sjömanssäcken och sin egen säck, knäppte av sig manteln och satte sig tillbords.
Hon tänkte börja till att äta men stoppade sig och såg på honom.
"Kan dödliga äta denna mat?" frågar hon misstänksamt.

Han kastade en frågande blick emot henne.
"Varför skulle ni inte kunna det?" frågade han. Han blev förvånad över hur mycket liknande saker som människorna trodde. Varför skulle de äta annorlunda? Enda skillnaden mellan deras mat och dryck var att asarnas mjöd var långt starkare än människornas, då asarna var långt tåligare. Ofta trodde också alla att man direkt skulle känna igen om man stod framför Loke, därför att han hade ju ärr efter att ha fått munnen ihopsydd. Visst, dvärgarna hadd sytt ihop hans mun med enkla stygn en gång i tiden, som varit enkla att få av. Men kom igen. Han var den skickligaste magikern bland asarna, iallafall om han fick säga det själv, och det blev faktiskt aldrig några ärr. Och hade det blivit det hade det varit den enklaste sak att dölja dem.

"För att ni är gudar, ni är asar." sa hon och mötte hans blick, han verkade förvånad.
"Ni är inte mänskliga och kan göra saker vi inte kan." även hon var förvånad hur han reagerade. Hon hade bara trott att det var så. De levde i skilda världar och allt de kunde göra kunde hon bara drömma om. Mycket de gjorde, som han Loke upplevt skrämde henne, hur de hade behandlat honom. Sedan var ju inte han helt oskyldig heller.
Hon såg sig om i köket, det var mycket hemtrevligt.
"Jag är förvånad att er fru inte bor här med er och vargar?" frågar hon mer. Hon kanske hade sina orsaker att inte vilja följa med till Midgård. Men en varg? Det kännes som Loke det.

"Mycket av det ni människor tror är fel. Även om asar och människor är lika är de olika arter, men det betyder inte att vi inte äter samma saker. Det är generna som är skillnaden, vi är likadant byggda. Inklusive matsmältningen." Han skrattade till vid hennes andra fråga.
"Sigyn är kvar i Asgård - hon ville inte lämna Asgårds lyx för Midgård. Vad vargen anbelangar, så är han ute och jagar." Han hade en varg, en ättling till Fenrirsulven, och därav lättigenkännlig med de röda ögonen och storleken då den var större än en normal varg.
"Och du? Hade du några djur?"

Eira nickade och tog ett köttstycke av vildsvinet.
"Då så, då låter jag mig väl smaka." lok hon och tog en rejäl tugga. Hon svalde och tog samtidigt en rejäl klunk av mjödet. Hon insåg efter första klunken att det var starkare än vad hon var van vid. Men hon var rejält utsvulten och hade inte fått en sådan måltid sedan hon lämnade hemmet. Han fick där och då ursäkta hennes bordskick, då det var värre än det brukade.
"På så vis, då får jag väl vara beredd om det kommer in en varg här." skrattade hon lätt till och tog ytterligare lite mat.
"Vi har haft, jag och Joar. När vi var små fann vi ett rävgryt. Det hade regnat in, grytet var fullt med vatten. Alla rävungar hade dött utom två stycken och modern hade övergivit dem. Vi tog hand om dem och de blev våra bästa lekkamrater då vi var små." hon log lite åt minnet, hon saknade dem faktiskt. Saknade en liten varm djurkropp att ha i sängen, en följeslagare som alltid var med den.

Han satte sig också till bords, tog också han en del av vildsvinet. Särskilt hungrig var han egentligen inte.
"Ibland är djur de bästa följeslagarna", log han. Dessutom var de pålitliga och förådde dig inte.
"Utifrån dina tankar om din make gissar jag att du blev bortgift?" sade han frågande. Han vände på huvudet då han hörde ljudet av tassar som kom in i rummet, och såg Jorum komma in i rummet. Då han blivit litet större hade han kommit på tekniken för att hoppa på dörren för att den skulle öppnas. Istället för att resa sig stängde han dörren med en blick.
"Det här är Jorum", sade han samtidigt som han nickade emot vargen. Jorum var det gamla nordiska namnet för döden. Hans jakt hade tydligen varit lyckad, då det fortfarande syntes blod runt munnen, där han inte nått ned tungan. De flesta blev något avskräcka av honom - han var stor, större än en vanlig varg, med röda ögon och gråvit päls. Han hade dock ganska lugnt lynne, så länge man inte retade upp honom. Men annars älskade han klappar och var något försiktig. Men retade man upp honom, var det bäst att akta sig för munnen då han också var snabbare ån en vanlig varg. Han viftade litet på svansen då han såg sin husse men blev nyfiken på nykomlingen och gick försiktigt fram och nosade på Eira.

Eira nickade långsamt.
"Jo, det är sant, mitt eget val var det inte. Jag giftes bort då jag var femton, han då över de sextio. Låt oss säga att det inte var ett lyckat äktenskap." hon tystnade, men hennes känslor speglades av i hennes ögon. Hon var bara en liten flicka då och trodde det var helt normalt att han fick slå henne. Även om fadern aldrig slått henne så kanske äktenskap var annorlunda. När hon insåg att de som skedde inte var okej började hon motarbeta honom på sitt eget vis, tog örter för att de skulle förbli barnlösa. Tack och lov hade han varit mycket ute till sjöss så hon kunde rå om sig själv och gården. Men inget av det var lätt på en späd femtonårings axlar.
Hon hade försjunkit i tankar och rykte till då hon kände en fuktig nos mot sin hand.
Hon såg ner och såg på den gigantiske vargen och ett svagt leende spred sig över hennes läppar.
"Hej där Jorum." sa hon ömt och sträckte försiktigt fram en lätt skakande hand för att han skulle kunna nosa.
"Jag tänkte bo här med er, om det går bra. Jag hoppas vi ska komma överens." sa hon och försiktigt förde hon handen bakom vargens öra och började klia, där hade hennes räv älskat att bli kliad.

Jorum satte sig ned intill Eira, märkbart nöjd med uppmärksamheten.
"Han ser farlig ut men är lika kelig som en hundvalp", log Loke.
"Mitt eget äktenskap var faktiskt inte arrangerat, även om far antagligen hoppades på att Sigyn skulle få ordning på mig", sade han med ett litet skratt.

"Jag märker det." log Eira och gav Jorum ett ben med lite kött kvar på. Hon kände sig märkbart nöjd med det hela, som att hon klarat en prövning i att bli vän och få förtroende av vargen.
"Han liknar rävarna vi hade där hemma." log hon och stök sakta hans raggiga päls medans hon drack av mjödet som började påverka henne alltmer.
"Jag är glad att höra det, arrangerande äktenskap är sällan lyckade." mumlade hon fram efter ytterligare en klunk.
"Men hon lyckades inte med det särskilt bra. Inte sant?" skrattade hon till lite. Hon hade tyckt att de var ett omaka par. Att han mer behövde någon bestämd och vild som kunde tygla honom och stoppa honom. Vad de såg i varandra förstod hon inte. Men hon hade heller aldrig upplevt kärleken eller att vara nära någon, den enda var hennes bror, men det var inte samma sak.