ÖPPET fantasy-roll

Vill påminna om en av rollspelens regler att man bara får styra över sin egna karaktär och inte bestämma över nåt som en annans karaktär gör.

Ett tips är också att skriva det din karaktär säger i citattecken för att göra det enklare för andra att läsa.


Arez var inte särskilt förvånad att de andra också hade krafter - som sagt fanns det mycket här i världen som människorna inte visste om eller avfärdade. Han var förvånad över hur snabbt alla de andra hade avslöjat sig för varandra. För honom gällde det alltid att till det sista inte avslöja sig för vanliga människor.
Han vågade inte kliva ur rullstolen än, han ville lita mer på dessa människorna först.
Ärligt talat brydde han sig inte lika mycket om vilka egenskaper de andra hade som om vad det var som hänt, varför det var tyst.
"Det beror på någon magi, ja. Någon mörk magi reser sig", sade han. Han hade hoppats att det inte skulle stämma, men det hade stått skrivet i stjärnorna länge nu.

"Svartmagi? Hur vet du det?" Endromeda misstänkte också att det var svartmagi, men det var för alldeles för svårt att ta in för henne. Det skulle betyda att allt mörker skulle bli starkare. Även hon själv skulle bli mer svår kontrollerad än vanligt under fullmånen. Amber och Will hade varit så öppna med sina krafter, men vad skulle Amber och Arez som förstod allvaret i vad en varulv kunde göra för skada, vad skulle de tänka om henne? Hon tyckte inte om tanken, men honbehövde dessa människor för något sa henne att denna tystnad skulle vara länge. Hon bestämde sig för att inte berätta om det.

Amber sa inget. Hon var orolig. Orolig för vad som skulle hända om Arezran hade rätt. Om det faktiskt var mörk magi. Men även hon kände att något var fel. Det var en känsla hon aldrig hade känt förut och hon var rädd.
"Jag tror också att det är mörk magi", sade hon efter en liten stund.

Mörk magi? Sånt händer väl bara i… sagor? tankarna snurrade runt i huvudet på Willow när hon försökte ta in det Arezran sagt.
Men i och för sig hade hon aldrig läst någon saga eller berättelse som hade med svartmagi att göra. Visserligen läste hon, väldigt mycket; för vad skulle hon liksom annars göra när hon hade hela villan för sig själv? Men ändå hade hon aldrig kommit över en bok som handlade om kampen mellan gott och ont.
Inte officiellt iallafall. Hon hade läst många sidor av Sagan om ringen när hon var nio men hennes far hade kommit på henne och den boken hade han brännt upp.
"Så alltså… typ som… någon slags Sauron eller?" Försökte hon.

Zia gick lugnt genom skogen, genom sin skog. Nog hade hon känt att något var annorlunda, det kändes ända ut i svansspettsen. Allt hade blivit så tyst, som om hela världen tagit en paus. Staden var aldrig tyst och inte heller skogen, hennes skog. Var någonstans var alla djur? Alla varelser som fanns i skogen. Hon vädrade i luften, lukten utav människor som ändå inte var människor kändes. Hon visslade till svagt och en räv blev synlig mellan träden. Räven hette just Räv och honom hade hon hittat när han bara var en liten valp. Han hade skadat sin tass och blivit övergiven. Hon hade hjälpt honom och nu var han alltid hennes följeslagare.
Åter började de gå samman mot det hon doftat, hon var nyfiken på vilka det var som besökte skogen. Rädd var hon inte, varken hennes svans eller de spetsiga öronen syntes inte, det som syntes var hennes otroligt skarpa gröna ögon som inte var så mänskliga.
Hon klev utan rädsla fram i gläntan och log ett stort tandkrämsvitt leende som sken i skarp kontrast till den solbruna hyn.
"Nej, men hej, så trevligt med en liten samling här." hon log, ett leende brukade hjälpa det mesta. Hon hade sällan haft problem med människor egentligen och dessa var hon inte rädd för. Hon och räv kunde försvara sig även om hon var noga med att se oskyldig ut så att ingen skulle misstänka henne för något ont eller vara en av alla skogsvarelser.
Dock hade deras lukt avslöjat dem, eller några av dem. De var inte fullt mänskliga och i deras sätt att röra sig bekräftade det på något vis. Zia var van vid skogens alla varelser, både djur och andra.

Det var tyst. Ingen sa något. Helt plötsligt bröt någon tystnaden, en flicka trodde Endromeda. "Nej, men hej, så trevligt med en liten samling här" sa flickan. Endromeda vände sig om. Där stod som hon gissat en flicka. Endromeda var säker. Det var något magiskt med flickan. Hon var inte helt mänsklig, men hon kändes inte precis att flickan var farlig.
"Hej. Jag är Endromeda. Dethär är Will, Amber och Arezran." Sa hon inte allt för vänligt.

Arezran log emot tjejen som just kommit in ibland dem. Han var litet förvånad att Endromeda inte var vänlig emot henne - hon hade ju trots allt varit vänlig mot alla de andra som tillkommit , så varför inte också denna tjej? Nåt han däremot inte kunde hindra att han störde sig på var att han hela tiden blev presenterad och inte fick presentera sig själv.
Det var inte det att han inte hört frågan om varför det var ond magi, men han tyckte att han kunde svara på den senare, först fick de väl välkomna den nya tjejen.
"Vad heter du då?" frågade han vänligt. Hon hade skarpa gröna ögon, vilket tydde på att hon inte var mänsklig, vilket inte förvånade honom. Det verkade som om ingen utav dem var mänsklig. Hon hade en liten räv intill sig, ännu ett tecken.

Willow bet sig i läppen och såg på de andra, som i sin tur stirrade på den underliga flickan med en räv på sin sida. De hade sagt att hon typ kunde kontrollera elementen, vilket hon kunde relatera till när hon väl tänkte på det. Kanske hennes far vetat om det, men hållit den verkliga världen undangömd för henne på grund av farorna som lurade? Hon kanske borde vara tacksam, men det var lite svårt när de andra visste så mycket om magi och varelser. Hon var van vid att höra att hon kunde så mycket, men nu var det väl tvärtom.
"Det är jag som är Will", sade hon tillslut och sträckte fram handen till flickan. "Willow Aurendel."

Zia mötte den första tjejens blick som presenterade sig. Varför denna otrevlighet?
Hon höjde blicken och mötte hennes blick med en skarp blick.
Inte nog med att hon presenterade sig själv, hon presenterade alla andra med.
"Vet du inte att ens namn är något som någon annan kan vända mot dig?" sa hon vänligt även om inte hennes ögon var alltför vänliga mot kvinnan. Någon var hon själv, gav man sitt rätta namn till ett troll kunde de få makt över en, sätta sjukdom på en. Zia hade gjort det, men det skulle gå långt för att hon skulle göra det. Lite ohyfs som från kvinnan var inte något egentligen.
Istället log hon mot mannen i rullstol som kom fram och presenterade sig.
"De kallar mig för Zia, även om det inte är mitt fullständiga namn." log hon och hälsade även på den andra kvinnan som presenterade sig och skakade artigt hennes hand.
"Detta är räv." log hon sedan och presenterade räven som gnydde lätt för att få uppmärksamhet. Han var trotts allt en liten rävunge ännu och var lika lekfull och uppmärksamhetsökande som vanliga barn.

Willow låtsdes inte märka det smått spända i luften och flyttade sin blick från Zia till Räv, som gnydde och sprang runt hennes ben.
"Vad fin han är", mumlade hon. "Eller är det en kille?"
Räven stirrade upp på henne med stora ögon, som om den visste att hon pratade om den. Säkert hoppades den på en ny lekkamrat.