HP-roll [PRS]

Jade drack upp det sista av honugsölen.
"Kom Jaden, vi går", suckade hon och kvävde en rap. Hon kastade en obekväm blick mot Slytherinarna och drog ut mig.
"Hey!" protesterade och och spjärnade emot. "Jag har inte druckit klart än!"
"Kom nu", väste hon och något med skärpan i hennes röst sa åt mig att inte protestera. Hon släppte greppet om min arm när hon märkte att jag faktiskt gick själv. Jag såg några som varit på mötet och vinkade mot dem. De log och vinkade tillbaka.
"Jaden", sade Jade med en ovanligt mjuk ton. Det var extremt obehagligt. "Jag tror inte att du gillar Aleisha så mycket egentligen." Jag öppnade munnen för att protestera, men stängde den snabbt igen. Skulle jag ljugit skulle hon ändå genomskådat lögnen; hon var ju trots allt min tvillingsyster, så mina axlar sjönk ihop och jag nickade skamset.
"Jag tror att du har fäst dig vid en viss... Violet", fortsatte hon med den där onaturligt mjuka rösten. Den här gången var jag faktiskt tvungen att protestera; för hallå, liksom, jag gillade henne inte direkt?
"Nej! Vad får dig att tro det!?" utbrast jag halvhjärtat irriterat, men hade en känsla av att jag inte riktigt menade det. Det hade gjort ont att se henne tillsammans med Andy. Jag och Jade hade oftast retats om sådant, men nu var Jade dödligt seriös. Och det var som sagt otroligt skrämmande.
"Men Jaden", sade hon. "Jag är ju din syster trots allt - tvillingsyster - jag ser ju hur du tittat på henne. Och du brukar inte hjälpa Slytherinare med läxor - men det blev väl inget av det?"
Jag suckade frustrerat. Jag orkade inte ha känslor, och ännu mindre orkade jag med att Jade blandade sig i och lekte kurator.
"För det första, Jade, jag gillar henne inte! För det andra, hon är arg på mig för jag-vet-inte-vad!" Jade log hemlighetsfullt, som om hon nyss kommit på något ingen annan visste, men innan jag han fråga henne sprang hon iväg för att joina en grupp av sina kompisar. Jag skakade på huvudet; trots att vi var så lika skulle jag nog aldrig riktigt förstå henne.

TIMESKIP 2 dagar senare

Jag satt i uppehållsrummet och väntade på att Andy skulle byta om inför kvällsmaten och det tog förvånansvärt lång tid. Pansy smällde in porten när hon gjorde entré in och stegade blossande arg förbi mig och upp till sin sovsal. Oj. Undrar vad som har hänt med henne nudå? Svaret på den frågan fick jag några minuter efter då Draco kom in i rummet, arm i arm med Daphne. jag höjde förvånat på ensa ögonbrynet med utböt ett snett flin med min bror som såg läskigt nöjd ut. Dörren öppnades ovanför och snart så trippade Andy ner. Jag kollade på honom med en förvånad min. Han log, alltså han log verkligen exremt mycket och han såg nästan drömmande ut.
"Vad är du så glad över?" Undrade jag förvånat och reste mig upp ur soffan.
"Hur kan man inte vara såhär glad idag?" Frågade Andy drömmande. Jag flinade lite.
"Euhm okej Andy? Har du druckit något?" Frågade jag med ett skratt. Han stannade till och kollade på mig en sekund innan han lät ett skratt lämna läpparna.
"Du är rolig du Violet." Sa han. Jag rynkade pannan. Han brukar aldrig kalla mig Violet??
"Kom nu så går vi och får i oss något att äta." Jag drog med honom och efte en stund kände jag hur han var så lätt på fötterna att han nästan skuttade fram.
"Jag älskar vintern...Jag är sådär extra kär idag." Andy nästan sjöng i rösten och jag frös till.
"Andy du vet att... Äh nej struntsamma jag tänker inte ta det här samtalet igen, kom nu." Jag irriterade mig på att han aldrig kunde släppa detta med att jag behövde tid. Andy log fortfarande och kollade drömskt ut i luften.

"Jaden, vi ska äta nu, kommer du?" frågade Anthony och petade mig på axeln. Jag sträckte på mig och sköt ifrån mig Trollkonsthistorieläxan och reste mig. Anthony log och jag joinade honom, Michael och Terry. På vägen till Stora Salen småpratade vi om de olika professorerna. Alla var överens om att Snape och Umbridge var värst men att Binns också var hemsk. På vägen till Salen passerade vi Violet som ledde Andy. Han bar ett drömmande ansiktsuttryck och pratade om hur mycket han gillade snö. Anthony fnös i ett försök att inte skatta, men kunde inte hålla ett straight face. Jag dolde det smått hånfulla leendet som hotade att kröka mina läppar och tittade bort. När vi kommit utom deras hörhåll frustade vi fyra till av skratt och kunde inte sluta småfnissa som japanska skolflickor under resten av lunchen.

Jättekort D:

På håll såg jag hur Jaden och han klasskamrater också var påväg mot matsalen men Andy verkade inte ha fått syn på dem för han stirrade halvt upp i taket.
"Jag har aldrig tänkt på hur vackert skolans tak är... " Andy mumlade leenedes och jag släppte hans arm.
"Okej Andy är du okej?" Undrade jag och Andy sänkte blicken och kollade på mig igen.
"Jag mår prima!" Sa han glatt. Jag himlade med ögonen och vi gick in i stora salen. Han började gå mot Ravenclawbordet och jag skakade snabbt på huvudet och var tvungen att blinka en gång för att inse vad som hände.
"Woah! fel håll kompis!" Väste jag och drog med honom bort till Slytherins bord där han satte sig bredvid mig.
"Du kanske borde gå upp till sjukhusflygeln och kolla om du har fått drakkoppor eller något? Du verkar vara så..." Andy stirrade ut över salen som i trans.
"ANDY!" Jag knäppte med fingrarna framför hans ansikte med han reagerade inte, utan helt plöstligt flämtade han exalterat och ställde sig upp.
"Där är han." Sa han och började hastigt skynda sig bort. Jag reste mig upp igen och märkte till min stora förskräckelse hur han skyndade sig rakt mot Jaden och hans vänner som nu var påväg ut från salen.
"Hej Jaden!" Andy lät lika glad som ett barn på julafton. Jaden stannade till och kollade misstänksamt upp på den långa slytherinaren som helt plötsligt valt att prata med honom.
"Andy?" Svarade han snabbt.
"Vi ses i uppehållsrummet." Sa Jadens klasskamrater surt och Jaden nickade.
"Jo Jaden, jag hade tänkt säga det här till dig tidigare, men du har väldigt vackra ögon och en sådan underbar personlighet..." Andy började pladdra och Jaden såg irriterad ut när han vände huvudet och kollade på mig. Jag stod en bit bort precis så jag kunde höra vad dem sa och jag var just nu så paff att jag stod och gapade som en fågelholk.
"Andy jag vet inte vad du vill mig, men ta din skit någon annanstans..." Jaden försökte gå förbi Andy som log stort.
"Jaden vill du gå ut med mig?" Frågade Andy bedjande.
"Nog med det här tramset nu..." Väste Jaden.
"...Alltså som en dejt!" Andy avbröt.
Jag kollade på dem två killarna och förstod ingenting. Jaden höll upp fingret.
"En sekund." Sa han till Andy och han rusade över till mig.
"Vad håller ni på med?" Fräste han surt. Jag kunde inte förmå mig att öppna munnen först.
"J...jag vet inte vad han gör? Seriöst!" Klämde jag fram och kollade på Jaden och vi slängde båda en blick bak på Andy som rättade till sitt hår och knöt rätt slipsen.
"Svär du på det?" Frågade Jaden torrt.
"Jaden jag lovar, han har betett sig konstigt sedan vi gick från uppehållsrummet." Sa jag lågt och Jaden rynkade pannan varefter han gick fram till Andy igen. Jag följde efter lite försiktigt.
"Nå får jag bjuda ut dig sötnos? Jag vet et jättebra hak nere i Hogsmeade som du skulle gilla!" Sa Andy med allvarlig blick och räckte fram sin arm för Jaden att ta.
Jaden såg helt plötsligt ut som att han blivit träffad av blixten.
"Jade." Sa han högt och stormade in i stora salen.
"Vem är Jade?" frågade Andy och såg svartsjuk ut.

"Jade!" ropade jag ursinnigt när jag fick syn på min syster, som stod lite längre bort. Hon log stort mot mig.
"Hej Jaden!" ropade hon tillbaka. Andy gjorde ett missnöjt ansikte och ryckte tag i min klädnad.
"Vad?" fräste jag irriterat. Dock verkade Andy inte märka den tydliga irritationen i min röst.
"Hur vet hon vad du heter?" frågade han mulet. Hade jag inte vetat att Jade hade något med saken att göra hade jag skrattat, men nu bet jag mig sammanbitet i underläppen och svarade
"Hon är min syster." Andy kastade en mörk blick mot Jade, som hade börjat gå emot oss. Jag suckade. "Alltså, jag gillar henne inte." Andy såg nöjd ut med svaret och tog tag i min hand. Jade stirrade undrande på våra händer innan hon frågade:
"Dejtar ni?"
Jag suckade frustrerat och skulle börja förklara, men Andy sade:
"Han har inte svarat än, annars ska vi till Hogsmeade i helgen och.."Jag gav honom en sur blick och han tystnade genast. Även om Jade hade lyckats få mig i denhär situationen kunde jag inte låta bli över hur mycket makt man kunde få över folk pågrund av en kärleksbrygd.
"Förklara dig", snäste jag åt henne.

Jag kollade förbluffat på Andy som vägrade släppa taget om Jaden när Jade kom ut till oss.
"Förklara dig." Snäste han åt sin tvillingsyster som knappt kunde hålla andan. Det märktes tydligt hur kul hon tyckte det här var.
"Jade?" Jaden upprepade sig.
"Alltså, jag försökte kanske få Violet att öppna ögonen igen och faktiskt insé att du gillar henne..." Jade skruvade sig skyldigt.
"Gillar du Violet?"
"Gillar du mig?" Jag och Andy sa det i samma veva och jag mottog en sur min av min bästa kompis som fortfarande klamrade sig fast vid Jaden.
"Åh men herre..." Jaden viskade och slog sig själv i pannan jag studerade honom chockad av nyheten. Jade kunde inte längre kväva sitt skratt.
"Han åt chokladen va??" Hon försökte kontrollera sig igen.
"Var det chokladen som gjorde detta!?" Flämtade jag upprört och Jade nickade.
"Försökte du förgifta mig med det?!" Jag blev upprörd med ens och kollade besviket på henne. Hon ryckte på axlarna.
"Jag försökte bara hjälpa... förlåt..." Pep Jade.
"Såååå, vad skulle du säga om att äta lite lyxmiddag under lovet hemma hos mig?" Andy smekte med sin andra handpå Jadens axel.
"Åh herre... ja okej vi lär ta Andy till professor McGonagall." Sa Jaden snabbt och jag gick fram för att ta tag i Andys ärm. Han drog snabbt undan den.
"Nej rör mig inte, du är inte min vän längre." Andy lät som ett tjurigt barn och jag höjde armarna i en fredsgest.
"Okej okej som du vill! Sa jag.
Jaden tog armkrok med Andy för att leda honom.
"Snälla säg inte att det var jag." Bedjade Jade i panik.
"Hade det inte varit för att jag själv hade ett syskon så hade du legat risigt till." Väste jag. Jaden sa till min stora förvåning ingenting för att försvara henne. Jag gick vid sidan av turturduvorna påväg mot professor McGonagalls kontor.
"Gillar du inte mig lite mer? Violet är inte så mycket att ha?" Andy trodde han viskade medan han i själva verkat viskade så högt att det piskande pilträdet skulle kunna höra honom härifrån.
"ANDY!" Utbrast jag förnärmat.
"Andy, ja jag kanske gillar Violet, men det gör du med! Försök kom tillbaka till verkligheten nu!" Andy skratatde hånfullt. Han gillar mig. Jaden gillar mig.
"Jag gilla Violet? Nej du, det är ju dig jag är kär i. Dig och dina vackra ögon." Jaden himlade med ögonen men kunde inte låta bli att le. Denna situationen var faktiskt extremt rolig.
Vi knackade på professorns dörr.
"Kom in." Ljöd hon efter några sekunder. Jag öppnade dörren och Jaden drog med sig Andy in.
"Miss Malfoy?" Mcgonagall kollade strängt på mig.
"Professorn, vi misstänker att Andy har fått i sig Amortentia..." Sa jag lågt och nickade bakåt mot Andy som stod och snurrade Jadens hår unt sitt pekfinger medan han fnissade.
"Vet du vad? Jag bryr mig inte om att du inte är renblodig." Hickade Andy fram.
"Jag förstår att det är förbjuden kärlek, men man måste ju få vara lite rebell ibland." Han kollade groggy på Jaden som log tillgjort.
"Åh.. eh ja absolut Andy." Jaden gav professor Mcgonagall en blick som skrek efter hjälp.

"Rosor är röda, dina ögon är blå, även om du är mugglarfödd älskar jag dig ändå...", filosoferade Andy och fnittrade. "Den var väl bra?" Jag rynkade på näsan och log halvhjärtat.
"Den var väldigt fin", svarade jag och gav Violet en mörk blick. Hon höll på att fnissa ihjäl sig. McGonagalls ögon lyste och det ryckte i mungiporna på henne. Sedan harklade hon sig och hon återtog masken som sträng lärare igen och gav oss allvarliga blickar.
"Vem gav Amormentia till honom? Med Mr Woodley som offer?" Jag öppnade munnen och tänkte ge igen för det Jade gjorde, men ångrade mig och gav Violet en hjälplös blick. Hon ryckte på axlarna och kastade en blick på Andy. Han log drömskt och klängde i min ärm.
"Jag vet inte, han kanske råkade få i sig det?" försökte jag. "Weasley-tvillingarna eller någon annan idiot kanske försökte vara roliga genom detta?" McGonagall så ut att tro på mina ord, då hon tankfullt nickade och strök sig över hakan.
"Vet ni", sade hon efter ett tag. "Ni kanske borde be Professor Snape om hjälp?" Violets axlar sjönk ihop.
"Professor Snape?" gnällde Andy. "Han är elak, han skulle inte gilla vårat förhållande." Jag himlade med ögonen.
"Nej, det skulle han verkligen inte."
Att tänka på hur professor Snape skulle reagera till att en av hans elever skulle vara tillsammans med en besser wisser till Ravenclawelev var skrattretande.
Jag ledde Andy till Snapes fängelsehåla. Det var en grupp elever utanför, jag antog att de ville prata med honom om något, men Andys tillstånd var för båda oss livshotande. En av Slyhterinarna fick syn på oss och pekade. De andra vände sig om och tystnade högtidligt när de fick syn på Andy och Violet, dock med ganska förvånade ansiktsuttryck när de fick syn på mig. Jag knackade osäkert på Snapes dörr.
"Kom in", mullrade han.

Jag ignorerade blickarna från de övriga Slytherin eleverna när vi skyndade oss genom fängelsehålan mot professor Snapes kontor. Jaden knackade på.
"Kom in." Snapes dova röst hördes tydligt genom dörren. Jag ville inte in dit igen och jag kände hur mitt hjärta slog extra snabbt när jag tänkte på senaste mötet. Vi gick in i det mörka kontoret där de ända ljuskällorna var en brasa och några stearinljus på skrivbordet. Snape satt bakom sitt skrivbord.
"Jag hoppas att ni har någon viktig anledning till att störa mig." Sa han bistert.
"Sir, Andy har fått i sig Amortentia på något konstigt vis och vi blev hänvisade hit av professor McGonagall." Berättade Jaden och försökte få bort Andys huvud från sin axel. Jag stod still i bakgrunden och vågade inte säga ett ord till min gudfar.
"Hur fick han i sig det?" Frågade Snape som rest sig upp och plockade fram en pall.
"Westhope, sitt ner." Snape beordrade Andy att slå sig ned på pallen och Andy tvekade en sekund men släppte sedan glatt Jaden och satte sig.
"Violet, tala." Jag blev chockad över att Snape använde mitt förnamn och jag harklade mig.
"Vi tror att det kommer från en Chokladask som han åt från, sir." Sa jag kvävt.
"Hämta asken." Snape rotade i hyllorna efter någonting.
"Sir, Andy brände asken efteråt." Ljög jag.
Snape kollade misstänksamt på oss men struntade i att gräva mer i saken. Han drog fram en flaska som han korkade upp och hällde upp i en bägare.
"Drick Westhope." Han höll fram bägaren och Andy tog glatt emot den.
"Tack sir! Skål Jaden!" Sa han varefter han hävde i sig innehållet. Vi alla var knäpptysta i några sekunder och bara kollade på Andy vars leende snart bleknade. Han såg nu surmulen ut och var nästan grå i ansiktet.
"Vad...dåligt jag mår." Viskade Andy och sjönk ihop på stolen.
"Bra, då har drycken gjort sitt. Ut med er nu." Snape föste ut oss och jag och Jaden tog Andy i varsin arm och ledde ut honom.
"Allt är så tungt.." Andy lät ledsen när vi ledde honom in i korridoren till slottsköket. Vi stannade där det inte fanns några elever i sikte och vi satte oss med honom på golvet.
"Andy vi förstår att du är ledsen." Sa Jaden i ett försök att låta tröstande.
"Hej, du förlåt för förut jag kunde inte kontrollera mig... Jag har inga som helst känslor för dig..." Andy kvävde gråt i rösten det hördes.
"Jag vet det." Sa Jaden.
"Du får gärna vara min kompis nu igen Violet." Sa Andy svagt och jag började fnissa.
"Vad bra." Jag satte mig bredvid honom och strök hans axel tröstande.
"Du vet, jag går forfarande med på att gå ut någon gång vet du, fast kanske till tre kvastar på några honungsöl istället?" Jaden flinade och puttade till Andy som snabbt torkade bort en tår.
"Vet du, du är helt okej." Andy puttade tillbaka Jaden med axeln och de skrattade lätt. YES. De kommer överens.
Tårarna fortsatte forsa i Andys ansikte och han torkade bistert bort dem.
"Jag är inte ens så här känslig i vanliga fall." Flämtade han och vi fnissade.
"Jag vet men nu har du precis varit den lyckligaste människan i universum och sedan hamnat på moder jord igen." Sa jag och studerade honom.

Andy rynkade på näsan åt Violets kommentar.
"Menar du att jag var lycklig över att få klänga på honom?" frågade han och kastade en lekfull blick på mig. Jag log stort. Violet face palmade.
"Inte riktigt vad jag menade…"
Jag flinade.
"Men du menade att han var lycklig under den tiden han älskade mig", bekräftade jag. Violet suckade.
"Klockan har blivit mycket", sa hon och reste sig upp.
"Vi ses imorgon, Jaden!" Ropade Andy åt mig och de gick mot sitt uppehållsrum.

När jag väl kom in i den välbekanta sovsalen satt Jade på min säng och läste Hört och Sett. När jag kom in tittade hon upp och slängde den ifrån sig.
"Asså Jaden, jag är hemskt ledsen för det där och-"
Jag avbröt henne.
"Tack, men jag tror inte jag behöver någon hjälp från dig. Godnatt."
Kylan i min röst gick inte att ta miste på och Jade såg överraskad ut.
"Men jag är så ledsen, Ja-"
"Godnatt, sa jag."
Jade suckade uppgivet och lämnade mitt rum. Visserligen hade jag fått en ny vän efter incidenten, men jag var lite less på Jade.

"Lite sömn gör dig nog säkert gott." Sa jag lugnt när vi gick bort mot ingången till uppehållsrummet.
"Ja kanske det, du förlåt att jag blev sur på dig när du klängde på Jaden." Sa Andy skamset. Jag gav ifrån mig ett skratt.
"Jag klängde aldrig på Jaden ens du måste blanda ihop mig med dig själv." Sa jag skadeglatt och jag såg i ögonfrån hur Andy började flina.
"Så jag antar att vi är kvitt nu." Han undvek ett spöke som precis svävat ut ur väggen framför oss.
"Kvitt?? Hade jag inte varit där så hade du ju hånglat upp honom i brygga!" Andy puttade till mig så jag nästan ramlade och jag skrattade hysteriskt.
"Kan vi sluta skämta om det här nu?" Skrattade han.
"Jag kanske kommer över det tills nästa termin." Jag log nöjt.
"Gobbsten." Sa Andy framme vid ingången och vi gjorde entré in i vårat uppehållsrum. Draco satt uppe med Daphne och hånglade i soffan och jag snörpte munnen och skakade på huvudet.
"Där rök min plan om att ligga och läsa i soffan ikväll." Viskade jag till Andy.
"Jag går upp och lägger mig, frukost vid 7 imorgon?" Jag nickade åt honom och han gav mig en snabb puss i pannan varefter han lunkade uppför trappan.
Kort därefter gick jag också och lade mig.