Jakten på Percy Jackson (öppet)

Well, eftersom vi inte riktigt kommit gång med själva äventyret än, och två tycks ha tagit bort sina profiler, så kanske det finns en plats åt dig

Det beror lite på om gamla Kaninis och GucciGodness har skapat nån ny mugglis-profil och vill fortsätta vara med?

Kolla upp det och säg till om det finns plats!

Gissar att ingen av dem kommer tillbaka. Den ena av dem, eller båda? Har nya användare men inte skrivit något nytt
Vill komma igång med detta nu

Sant. Även innan de tog bort sina användare hade de inte svarat på flera dagar (10:e i Kaninis fall och 12:e i GucciGodness fall). De kommer nog inte tillbaka.

H@nna, du kan göra en mall och hoppa med! Bättre med en ny som vill vara med och kan vara aktiv, än två inaktiva!

Okej! Försöker läsa igenom allt nu och göra en mall under dagen!

EDIT:

Här är det! Skrev ett inlägg också, även om det kanske blev lite långt. Jag ville hinna skriva ikapp handlingen lite

Namn: Katja Alcock
Ålder: 15
Kön: Kvinnligt
Gudomlig förälder: Hefaistos
Utseende: Rödbrunt, burrigt hår, blågråa ögon, hon har kraftiga händer men är inte särskilt kraftigt byggd i jämförelse med sina syskon. Är hyfsat lång för sin ålder, och har svaga fräknar på näsan som förstärks på sommaren men nästan försvinner på vintern.
Personlighet: Väldigt på och ivrig, tål inte att stå i bakrunden utan måste veta allt och vara i centrum för allt som händer. Tar väldigt mycket plats trots att hon är yngre än många på lägret. Antingen är man hennes vän eller lite på kant med henne eftersom hon är lätt att tycka om men ofta inte tänker efter innan hon säger saker eller inser hur mycket hon kan skada personer. Är man däremot hennes vän så kan man räkna på henne genom allt.
Bakgrund: Har varit i lägret sedan hon var tio år gammal, och historian hur hon kom dit är inte särskilt speciell. Hon blev hämtad av en satyr innan det hann bli riktigt farligt, men “lyckades” ändå se några monster på vägen. Hennes mamma bor väldigt långt bort så de träffas nästan aldrig.
Övrigt: Har testat väldigt många vapen men aldrig riktigt hittat någonting som passar henne. Det hon håller på med mest är svärdsfäktning och kampsport, och det är hon rätt bra på, bara inte så speciellt fantastisk.

---------------

“Kom igen nu!” Skrattade Scott och slängde vatten på Katja. Hon frustade till och slängde sig över sin vän. Många som såg på deras vilda vattenlek kunde tro att de hade någonting mer än bara vänskap, men det var inte sant. Katja hade varit vän med Athenas son ända sedan hon kom till lägret, och det fanns ingen chans att deras vänskap skulle utvecklas till någonting mer än det.
Katja kände hur hennes genomvåta lägertröja tyngde ner henne mer än vad en baddräkt skulle ha gjort, men hon gillade det. Hon gillade de sugande ljuden tröjan gjorde när hon kom upp ur vattnet, och hur kläderna klibbade fast på kroppen.

Plötsligt så ställde sig Scott upp i det grunda vattnet och tittade mot lägret. De andra lägermedlemmarna på stranden hade börjat gå upp mot stugorna, och Katja hörde de högljudda ropen från lägret som betydde att någonting var på gång.
“Vad händer?” Ropade Katja till en Apollonkille som just höll på att samla ihop sina saker.
“Någonting om Percy. Jag tror han är försvunnen!”
Jag tittade snabbt på Scott och tillsammans vadade vi upp ur vattnet. Jag lämnade handduken och mina sandaler på strandkanten, de kunde jag hämta senare. Genomvåta gick vi upp mot lägret för att se vad som stod på. Annabeth stod på gräsmattan, omgiven av en klunga av personer som pratade högt och upphetsat med varandra.
“Vad har hänt?” Frågade Scott sin syster. “Är Percy borta?”
Annabeth nickade och Katja såg att hon kämpade för att hålla ihop sig själv. Såklart hon gjorde, aldrig att Annabeth skulle tappa fattningen och börja gråta inför så här många personer.

Alla började dela upp sig i grupper för att leta, och Katja tog med sig Scott för att gå mot skogen och kolla där. Hon undrade vad som kunde ha hänt med Percy, även om hon inte var överdrivet orolig. Hon kunde se att Scott var mycket mer upprörd, troligen eftersom han var orolig för sin syster. Katja tyckte det var dumt att folk ens gick åt andra håll än skogen, var skulle han annars vara? Percy kunde ta vara på sig själv, så enda stället där han kunnat bli uppehållen så länge var inne i skogen. Han hade besegrat många monster, men det var ingen hemlighet att skogen var full av dem.

Emery kunde för sitt liv inte förstå varför Signe var som hon var och hans tankar var på henne när han öppnade dörren till stallet. Hon hade inte ens gett honom en chans att be om ursäkt. Han visste inte för vad men det kändes som om han gjort något fel. Något han borde be om ursäkt för.
Försjunken i sina tankar letade han inte särskilt noggrant efter Percy och även om han hade hoppats på att Percy skulle vara där såg han honom inte.
Istället gick han tillbaka emot Iris stuga. Han hade trots allt försökt hitta Percy.

Lance såg generat på Gid när han stod på alla fyra på golvet. Hela situationen blev mångt mycket mer sexuell vad Lance var bekväm med trots att det inte var menat så.
"Det är väl en sak hela er stuga borde bli bättre på?" svarade Lance när Gideon gjorde ett uttalande om städande. Det var allmänt känt att stuga 11 inte var ordningssamma och där var ofta stökigt. Mycket berodde på att de hade lite väl mycket saker på lite väl liten yta men det hjälpte inte att flertalet av hermes ungarna var slarviga. Lance tittade upp på Nina där hon satt i översalfen och dinglade med benen utanför kanten. Hon såg både spänd och nervös, vilket var förståeligt. Hon var fortfarande liten och detta var ett ämne som var jobbigt för de flesta. Många på lägret hade sedan titankriget förlitat sig mer och mer på att Percy skulle lösa de problemen som dök upp.
Lance ryckte på axlarna åt Gideons fråga.
"Antigen har Percy fått nog av oss och hur alla förlitar sig på honom och flytt lägret på grund av det eller så gömmer han sig någon stans här på lägret eller så har han...." hans röst dog ut. Han ville inte ens tänka på det tredje alternativet. Han skakade lätt på huvudet och flinade mot Gid.
"Vad tror du? Var kan han vara?"

Gideon skrattade åt Lance kommentar om att hela stuga 11 borde bli bättre på att städa. Han hade helt klart en poäng. Det var inte ofta de blev godkända på städinspektionerna.
Han knöt sina joggingskor medan Lance pratade och ställde sig sedan upp.
"Jag tvivlar på att Percy skulle sticka. Han är alldeles för ärlig för det. Och om han gjort det så skulle han nog inte lämnat Annabeth kvar", sa han och plockade upp sitt spjut som stod lutat bredvid hans säng. Det var den enda ägodelen han höll hyfsad koll på. Han hade bara glömt den vid träningsarénan typ en eller två gånger. Han lutade spjutet lätt mot axeln och började gå ut från stugan samtidigt som han pratade. Egentligen trodde han väl inte att han behövde spjutet innanför lägrets gränser, men man visste aldrig vad som kunde finnas i skogen, där han hade tänkt att de skulle leta.
"Han kanske har tagit ett dopp och glömt bort tiden, det har ju faktiskt hänt förut", fortsatte Gideon och gick ut genom dörren. "Men då borde inte Annabeth bete sig som hon gör nu".
Han kastade en blick bak mot Lance. "Så det lämnar bara det tredje alternativet. Vad nu det är", sa han och ryckte lätt på axlarna. Egentligen tyckte han det var obehagligare än vad han visade. Lägermedlemmar ska inte bara försvinna från sina sängar under natten.
"Men han dyker säkert upp ska ni se", la han till, mest för Ninas skull som följt efter honom ut. Han log ett uppmuntrande leende. "Eller hur, Nina?"
"Om du tror det, Gid", svarade Nina och nickade bestämt. Gideon kunde inte låta bli att flina till Lance åt henne över hennes huvud samtidigt som han gick mot skogen.

Signe fortsatte längre in, rösterna från de andra hördes allt mer avlägset. Skogen slöt sig om henne och Signes raska steg saktade av något. Här var det så lugnt, här kunde hon faktiskt finna ro långt bort från de andra. Här kunde hon även vinna strider och ära utan någon annan. Monster fanns här och vem visste, kanske även ledtrådar om Percys försvinnande?
Något hörs knaka i buskarna och det är inte en elev, det känner hon på sig. Ett segervisst leende spred sig över hennes ansikte då hon greppar sitt svärd. Som hon längtat efter detta, äntligen var hon åter här. Äntligen skulle hon känna blodet rusa inom henne, känna glädjen och segern inom sig. Stegen närmar sig, tunga, klumpiga och med tunga frustande andetag. Grenar vek sig och snart stod en jättelik minotaur framför henne.

Katja gick före Scott in i skogen. Hon var fortfarande genomvåt och dessutom hade hon inget vapen. Det slog henne att att gå in i skogen obeväpnad kanske inte var dagens smartaste idé. Scott verkade tänka samma sak, för han tog tag i hennes handled och stoppade henne.
"Du, vi borde inte gå in här obeväpnade." Sa han. "Jag springer och hämtar vapnen, du väntar här okej? Du rör inte en fena."
Katja log snett mot honom. "Vad tror du om mig?"
"Jag tror att du kommer att springa in i en klunga av monster så fort jag vänder ryggen till. Jag menar allvar, stanna här!" Med de orden vände han på klacken och sprang ut ur skogen igen.
Hon ryckte på axlarna, men Scotts 'tal' hade faktiskt haft inverkan på henne. Nu tänkte hon i alla fall efter i några sekunder innan hon vände sig om och fortsatte gå inåt skogen.