Glöm inte att leva

Ahhh! Så spännande! Är hon verkligen inte ond, flickan?

UNDERBART!!!

Du skriver awesomesuperbra! ♥ Meeeeer!

Bäst♥

Woop, woop, nytt kapitel! Känner mig duktig:3

Kapitel 9
Du leds i blindo, men känner dig för första gången sedan dina föräldrars död trygg. Med den lilla flickans hand i din, hennes små fingrar inflätade i dina, det ger dig lugn och frid. Du känner dig...levande. Hon trycker plötsligt till i din handflata. Tre gånger trycker hon, rytmiskt och lent. Du kan fortfarande inte se något, men känslan räcker. Känslan av närhet som du längtat så efter.

"Titta" hör du flickans röst. Den är fortfarande lika mjuk och len och du känner hur den vaggar dig in i trygghetens vackra armar. Du öppnar ögonen och blir stum. Allt är så vackert. Det är som en dröm. Du står framför en öppen plats, gräset är kort och grönt, mjukt känner du när du sätter ner din bara fot i det. Platsen är inramad av körsbärsträd med rosa blommor och fåglar kvittrar. Men det bästa är att den är så full av liv. I ett av körsbärsträden sitter en gunga, och på gungan sitter en pojke och skrattar medan han låter vinden piska i hans hår.

Barn springer på gräset och leker, flickor och pojkar sitter i träden och klättrar. Andra sitter på marken och luktar på de blommande tusenskönorna, det är inte bara barn ser du nu. En kvinna i 30-årsåldern ligger på gräset och solar, och när du tittar närmare ser du vem det är. Mamma. Din mamma ligger på gräsmattan framför dig, livs levande. Du tar sats för att springa fram och krama om henne, men den lilla flickans hand greppar om din handled.

"Det här är ingen värld där du hör hemma" säger flickan lugnt.
"Va?" säger du förvånat.
"Nej. Den här platsen är en plats där de som dött för hans hand lever. Men de lever inte i den riktiga världen, bara här bland skuggorna, där han inte vet. De är döda, men lever vidare i den här världen, för att de oskyldigt dött för honom." säger flickan lugnt.
"Va?" säger du förvirrat.
"De lever...inte? De är döda, men lever? Som i en slags himmel?"
"Ja" svarar flickan, "om du vill jämföra det så, som en slags himmel. Här lever vi bortom alla onda krafter. Bortom din värld."
"Min värld?" säger du. Du förstår inte.
"Ja" säger flickan igen.
"Men...vem är 'han' som du pratar om? Och...vi? Är du också död?" frågar du.
"Och varför kan inte jag vara här?"
"Du är inte död" säger flickan melodiskt, "och du är inte som oss andra."

Det snurrar i ditt huvud. En mystisk han har dödat dina föräldrar, och den här flickan. Men dina föräldrar lever här, i en annan värld. Och du...är inte som andra?
"Du" säger flickan, "är den enda som kan stoppa honom."
Du tittar upp.
"Jag?"
"Du." svarar flickan och du anar ett svagt leende i det allvarliga ansiktet.
"Men...vad kan en sådan som jag göra?"
Flickan ler nu, och hennes svarta ögon lyser.
"Du kan få oss tillbaka. Du kan få dina föräldrar tillbaka. Du kan få allt tillbaka."
Du känner hur en gnista hopp tänds inom dig. Få allt tillbaka.
"Du måste besegra honom." fortsätter flickan, "Han som dödade oss. Han som tog ifrån dig ditt liv. Du har krafter som ingen annan har, och du är den som måste döda honom."

Det är som ett pussel. Det är som om alla bitar faller på plats, som om den saknade delen läggs på plats. Du vet. Du vet vad du måste göra, var du måste gå. Och du känner dig stark. Du känner hur ett pirrande fyller din kropp och varenda nerv rycker i dig. Du vänder dig mot flickan, men hon är borta. När du vänder dig mot grässlätten där din mamma och alla de andra var, är de borta. Allt är borta, och du känner en hård yta mot din kind. Allt är borta, men du känner fortfarande kraften, den pirrande känslan, och du hör flickans ord. Du kan få allt tillbaka.

Älskar det ♥

Braa!!

Jag har inte kommenterat på ett tag, men jag har läst, och omg, du skriver så himla bra!

Du skriver så sjukt bra!!!
Och jag typ dör av spänning!

SPÄNNANDE!!!!!! Oh, den här berättelsen känns nästan bättre än Harry Potter! ( Fast bara nästan... Sorry...)