Den vita frun

Gud så spännande O_o
Undrar vem mördaren är...

Det är så spännande! Skriv mera nu!!!!!!!!!!!

YAYYYYY!!!
SKRIV MER NUUUUH !!!!! ♥♥♥♥

Isabelle Granger: Mer kommer nu
Juliett Waterfall: TACK JULIA. ♥
Lovisa Granger: Who knows?
LIA15: Tack, mer kommer nu
Sofia0602: DET KOMMER. ♥

Kapitel 11
Pianisten


Jag vaknade upp och kände mig hemskt yr och nacken var stel. Jag masserade ömt min nacke, och väste något ohörbart. Katrin utbrast:
- Du lever!
Johannes suckade lättat, och jag mumlade hest:
- Ja.
Katrin omfamnade mig, och jag kände mig tacksam för att hon var där. Sedan vände jag mig mot Johannes, och frågade smått irriterat:
- Är det sant det jag såg? Jag menar. Roger?
- Ja, sa han bistert.
Jag kände en tyngd i bröstet. Plötsligt fick jag syn på Roger; han låg på den andra sängen och spann. Jag fick en plötslig lust att strypa honom. Men istället spottade jag fram:
- Han kunde ha tagit livet av mig!
- Och inte nog med det, sa Johannes.
- Va? sa Katrin förskräckt.
- För att vara katt är han en bra pianist, sa Johannes och blängde på Roger.
Hans ord sjönk in i mig, och jag blev lite nervös. Det var sant; hur kunde en KATT spela piano? Johannes sa undrande:
- Hur kunde han lyckas spela så bra? Alltså, den där katten är knappast normal.
- Nej, instämde jag.
Katrin hade återigen börjat gråta, och Johannes sa irriterat:
- Kan du för en gångs skull knipa käft?
Katrin snyftade ännu högre, och jag blängde på Johannes. Såklart hon var rädd, det var vi alla. Och inte bara för Roger - vi fick inse att Den vita frun faktiskt fanns.

Spännande! Vad är det för mystiskt med Roger? Jättebra kapitel som vanligt! ♥

ROGER IN MY ♥ Awsome som vanligt c;

Jätte bra som vanligt ♥

AAh!! Oj, hjälp. Det här är ju helt underbart!!! Du skriver helt fantastiskt!

*Bevakar*

HÖRRU DU DU DET GÖR DU RÄTT I!

LIA15: ♥ Tack ♥
Isabelle Granger: Älskar Roger. ♥
Lovisa Granger: Tack så mycket. ♥
Melissa Malfoy: Åh, vad kul att du läser och tycker om min berättelse! ♥

Kapitel 12
Nyckeln


Jag vaknade av att blixten slog ned i ett träd. Jag ryckte till, och Johannes sa lugnande:
- Det är bara blixten.
- Ja, mumlade jag yrvaket.
Katrin satt som vanligt för sig själv och jämrade sig. Jag frågade:
- Vad är klockan?
- Två ungefär, sa Johannes och han såg en aning bekymrad ut.
- Vad är det?
- Jag tycker vi borde försöka komma ut härifrån.
Jag suckade, drog upp benen till magen och sa:
- Det vet du ju att vi inte kan. Det finns en risk att något skulle hända på vägen.
Jag kanske bara inbillade mig, men det lät som om Katrin snyftade till lite högre än vanligt. Johannes sa fundersamt:
- Jag undrar verkligen vem som...
- ... Dödade Marietta, avslutade jag tungt.
Han lade sin hand på min axel och sa försiktigt:
- Hur är det?
- Förutom att min bästa vän har blivit mördad och att ett kattskrälle försökt ta livet av mig så är det bra.
Johannes log.
Min nacke gjorde fortfarande förskräckligt ont, och jag började få väldigt tråkigt. Jag satt och rullade tummarna medans Johannes grubblade för sig själv. Det började kännas meningslöst att sitta still i ett hemsökt hus där en mördare gick lös. Plötsligt, till min förvåning, så hoppade Roger nerför sängen som han hade legat på. Han smög sig under sängen han hade legat på ( där det förmodligen fanns massvis med damm ) och han verkade hittat något. Jag antog att det var en död råtta, men jag hade fel. Roger stack ut huvudet underifrån sängen och jamade gällt. Jag blängde ilsket på honom och sa elakt:
- Försvinn, ingen vill se vad du har hittat!
Roger verkade missnöjd med min reaktion, för han fräste ilsket. Johannes föreslog:
- Vi kanske kan se vad han har hittat.
- Visst, sa jag kyligt.
Johannes tittade under sängen, och han utstötte ett litet:
- Åh!
- Vad!? snäste jag.
- En nyckel!
Han reste sig upp, och i handen höll han en enorm nyckel som var otroligt dammig. Katrin nös och frågade snörvlande:
- Var leder den någonstans?
- Ingen aning, sa Johannes.
Jag såg hur hans ansikte sken upp och jag gissade lite spontant:
- Du vill förmodligen ta reda på det?
- Ja! utbrast Johannes.
Katrin suckade lätt och sa:
- Men... Tänk om du blir mördad!
- Det blir jag inte, om ni följer med. Och Roger, tillade Johannes.
Jag skrattade för första gången sedan Marietta dött och sa:
- Vi är inte din räddningspatrull!
Trots det så släpade jag med mig Katrin ( och motvilligt Roger ) efter Johannes.