~Livet och mörkret, sedan döden~

Awesome!!!!!

Tack allihopa♥
Nu kommer mer

Det är helg. Lördag.
Äntligen.
Jag tillbringar halva dagen i min säng men tvingar mig själv att gå upp när klockan börjar närma sig tre. Mest för att magen vrålar efter mat.
Kylskåpet är nästan tomt, ett halvt paket mjölk, ett paket smör och en burk med lingonsylt som antagligen är alldelens för gammal.
Pappa får inte så mycket i lön.
Jag tar ut mjölken, häller upp ett glas till mig själv och upptäcker lättat att den inte är sur.
I skafferiet hittar jag ett paket med hårdbröd. I smörpaketet hittar jag en liten, liten klump med lite, lite smör i botten.
Sedan äter jag allt, och blir ett dugg mättare.
Ändå så ställer jag mig i den fyrkantiga duschen och låter det varma vattnet forsa över mig och mitt långa, mörkbruna hår.
Lite varmvatten har vi i alla fall råd med.
När jag kliver ut ur duschen hör jag pappa komma in genom ytterdörren på nedervåningen.
”Natascha! Är du hemma?”
Var skulle jag annars vara? Pappa har väll fortfarande lite hopp om att jag har någon kompis kvar.
”Ja!”, skriker jag medan jag torkar mig med den vita, mjuka handduken.
Jag hör pappa mumlar någonting. Sedan sätts teven på, och det måste vara någon fotboll, för de skriker som fan. Fotboll måste nog vara en av de tråkigaste sporterna i världen. De jagar efter en boll, skjuter den i mål, och så de där galna fansen. Herregud. Och nu verkar det vara något mål, ja Zlatan var det rent av.
Jag sätter på mig mina kläder, grå stickad tröja, jeans. Som vanligt, vanliga, tråkiga Natascha.
Jag önskar verkligen att jag var ovanlig ibland. Typ emo. Eller bara någonting. Men vem orkar det. Och inga pengar finns för den delen.
Eller som hon i min parallell klass, Sofie tror jag hon heter. Alltid hatt på huvudet, rosa kappa, långa som maskar i håret, dreadlooks heter det tror jag.
Nu skriker dem igen, där nere från. Ajdå, andra laget har gjort ett mål.
Vem bryr sig?
Jag går ner för den knarriga, träfärgade trappan och får syn på honom, sittande i ganska dålig hållning vid den där teven.
”Hur går det?”
Han mumlar någonting, med blicken fortfarande riktad mot skärmen. Helt upptagen med matchen, kan inte ens prata med din dotter.
Jag slår mig ner i soffan bredvid honom.
Jag kan faktiskt förstå honom, när livet är så här så måste man väll ha en flykt ibland? Dit man kan rymma in och glömma allt annat. För honom är det fotbollen.
Det är tydligen Sverige mot Italien, och det står 2-1 till oss.
På skärmen dyker reprisen av Italiens mål upp, aj, aj, det var tydligen målvakten som tappade bollen.
”Ska Sverige kunna hålla det här? Bara några minuter kvar…”
Pappa kan nästan inte sitta still.
”Zlatan får bollen… Han springer… Han skjuter och… DET BLIR MÅÅÅL!”
Pappa kastar sig upp ur soffan, verkar göra någon segerdans och jag kan inte låta bli att le.

GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD VAD DU SKRIVER BRA! MER NU!! ANNARS DU SÅ!!!!

SKRIV.MER.NU.ANNARS.BLIR.JAG.BESVIKEN.FÖR.DU.SKRIVER.OTROLIGT.BRA! ♥ ♥ ♥

Super!!

SÅ HIMLA FANTASTISKT BRAAAAA♥33333

Åh Julia! THIS. IS. FREAKING. AWESOME.
Jag vill bara lägga mig ner på marken och dö för att du är så sjukt begåvad. Jag säger det hela tiden, men shit. Det är nog ärligt talat för att jag inte förstår det. Det är helt omöjligt att göra det, tror jag.

Jag är så himla tacksam att jag får vara din läsare! Det är en gåva från ovan!

Och fortsätt nu. För det här är så bra att det knappt går att prata om det.

Kraaaam ♥

Åh jag håller med dig till 100%! Fast oturligt nog är jag inte lika bra på att formulera mig som du xD

Nejmen tack (tror jag.) Det känns som om det är tvärtom. Jag i princip skriker ut min iver, hehe x3

GOOOO JULIA! DU ÄGER! DET TYCKER VI ALLESAMMANS!

JA JULIA DU ÄR SÅ AWESOME x3