Född av blod

Jag tycker det verkar intressant, att få se hur en äldre vampyr tänker kring allt detta, och kanske få reda på något av hans historia ^^

Jag läser mer än gärna ur Primus perspektiv, tycker han är den mest intressanta karaktären just nu, finns så mycket potential där, så kör på det du!

Fortfarande helt i rus över alla era fina kommentarer Tack för det!
Kul att ni är positiva till idén om att det är Primus som får leda nästa berättelse. Har alla redan några tankar på hur det kommer att bli
***
Författartack: Idag vill jag skänka ett tack till en person som inte finns här på Mugglis. Idag vill jag tacka min pappa som fyller år. Han är en av världens bästa och han betyder väldigt mycket för mig. Dessutom har han varit med och sett på alla Harry Potter-filmer på bio, trots att han själv är inte jätteförtjust i dem. Det hade inte varit samma sak om hela familjenminus pappa gått på bio. Minns när vi såg Hemligheternas kammare och han hoppade till så när basilisken kommer. Älskar dig extremt mycket och grattis på födelsedagen, pappa! Hurra...hurra...hurra...hurra!
***
Kapitel 8
Jag sträckte gäspande på mig. Sängkläderna var svala mot min kropp som varit så varm under natten. Minnet av natten fick mig att le som en mätt katt. Den här gången hade inte Primus hållit igen något och det hade tagit allt till en högre nivå. Jag antog att jag egentligen borde vara generade över vårt sätt att älska, men jag var bara nöjd.
”Vad ler du om?” Primus stod vid sängkanten i bar överkropp och spände ett bälte runt midjan. ”Något som är lustigt.”
”Nej, jag är bara på gott humör”, svarade jag och leende på mina läppar blev bredare.
Det hade gått en vecka sedan incidenten i skogen. Primus hade berättat att det var skogsandar som anfallit mig och att de bara gjort det för att de vetat att jag var nyfödd. De skulle aldrig ge sig på en fullvuxen vampyr. Han skyllde sig själv för att han hade utsatt mig för fara på det viset.
Efter det hade vi tillbringat flera timmar varje natt med träning inom stridskonst. Han menade att en vampyr var tvungen att kunna försvara sig om hon ville leva längre än några få år. Jag hade inte haft något emot det utan antagig utmaningen med ett leende.
”Det var ju inte bra”, sa Primus och drog på sig en skjorta. ”Du kan väl få det efter att jag krossat dig i närstrid?”
”Ha! Jag har lärt mig sedan första gången vi möttes och enda gången du ’krossat’ mig”, jag slängde av mig täcket och kröp ner mot fotändan.
Jag var lika naken som den dagen jag föddes när jag ställde mig på knä i sängen framför honom. Jag smekte honom över hans muskulösa bröst och kände hur han spände sig under mina fingrar. Primus tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig.
”På med kläderna nu, älskling”, väste han mot mina läppar. ”Innan jag ändrar mig och skjuter upp träningen till senare tillfälle.”
”Det låter frestande”, log jag och kysste honom ännu en gång. ”Men du har rätt, dags att göra sig anständig”, jag tryckte honom ifrån mig så jag kunde resa mig upp.
Jag behövde knappt titta in i garderoben för att hitta de kläder jag skulle ha på mig. Primus hade införskaffat ett par svarta byxor som satt åt som ett extra skinn om mina ben, en grå skjorta som satt åt om handlederna men som för övrigt var väldigt puffig och ett par svarta stövlar som gick upp precis under knäna. Det var vad jag hade på mig under våra träningar. Och idag var inget undantag. Men jag hann bara ta upp mina underkläder innan ett par armar lades runt min kropp och hindrade mig från att fortsätta klä på mig.
”Du tar kol på mig”, väste Primus i mitt öra. ”Hela tiden.”
”Jag gör alltså ett bra jobb”, retades jag och gjorde mig fri från hans armar.
”Ytterst”, jag behövde inte vända mig om för att veta att han lät blicken vandrar över min nakna kropp. ”Jag går ner och gör i ordning salongen.”
Jag smålog medan jag klädde på mig. Under den gångna veckan hade jag upptäckt hur fantastiskt roligt det var att retas med Primus. Han var så lätt att busa med för jag visste att han inte tog illa vid sig. Han i sin tur visste att jag aldrig menade illa. Dessutom var inte han sen med att ge igen med samma mynt, så mitt samvete var rent.
Påklädd och med håret uppsatt i en enkel knut på huvudet var jag redo för ett ta itu med min träning. Med lätta steg gick jag ner och in i salongen.
”Men Phantus, är du tillbaka”, utbrast jag leende när jag såg Primus vampyrbror sittande i en av de mjuka stolarna. ”Var har du hållit hus den senaste veckan? Vi trodde du rest vidare.”
Phantus hade inte besökt oss under den veckan som gått. Vi hade inte ens sett en skymt av honom trots att vi varit ute var och varannan kväll. Primus hade efter några dagar dragit slutsatsen att brodern blivit tvungen att resa iväg.
”Jag har njutit av livet”, svarade Phantus med ett stort leende. ”Njutit av varje dag, men det är verkligen roligt att se dig igen.”
”Phantus är enbart här för att se dig träna”, sa Primus roat utan omsvep.
”Det är inte sant”, utbrast Phantus förorättat. ”Jag är här för att umgås med min älskade bror”, sa han med sin mest snusförnuftiga röst. ”Men jag måste medge att få se en skönhet som dig, Eleonora, slåss är något jag länge velat se.”
”Du är mycket välkommen”, sa jag och neg kort.
Jag förstod mycket väl att Phantus bara var där för att han ville se mig slåss, men det var lite roligt också. Vi hade bara mötts en gång men han livade onekligen upp allt med sitt glada humör och spralliga sätt.
”Ska vi komma igång?” frågade Primus och började kavla upp ärmarna på sin skjorta.
”Ja”, svarade jag och Phantus i kör.
Jag gav vampyrbrodern en blick för att få honom att förstå att jag tyckte att han var riktigt underlig och skakade lätt på huvudet. Han var rolig att ha i närheten, men han var utan tvivel en konstig figur.
”Okej, då kommer vi igång”, förkunnade Primus och gick ut till mitten av salongen.
Inför våra träningar ställde han alltid undan alla möbler som annars stod inne i salongen. Det stora ekbordet var flyttat från mitten av rummet till ena väggen med de tio stolarna runt sig. Även soffan med sina två matchande stolar var flyttade åt sidan tillsammans med det lilla kaffebordet. Vi behövde så mycket yta som möjligt under våra pass. Det hade vi märkt redan först gången då vi börjat med att slå sönder en gammal vas och vält bordet.
Jag följde Primus ut på golvet in under kristallkronan. Ljudet av mina steg ekade mellan väggarna trots alla saker som stod uppradade runt oss. Den lilla klacken på stövlarna slog hårt emot trägolvet vid varje steg.
”Redo?” frågade Primus artigt och bugade sig.
”Alltid”, log jag och neg till svar.
Han slösade ingen tid utan gick direkt till anfall. För en människa skulle vi bara vara diffusa kroppar som smälte samman, men för en vampyr blev allt synligt.
Jag parerade Primus slag mot mitt huvud och svarade med ett lågt knytnävsslag mot hans sida. Den träffade sitt mål, men inte med särskilt stor kraft eftersom Primus vred sig undan. Han skickade en hög spark mot mitt bröst. Jag fick hastigt ducka och ta ett steg bakåt. Ett nytt slag kom farande uppifrån tät följd av andra handen underifrån. För att undvika båda slagen gled jag ner på golvet. Jag slank snurrande på knäna runt Primus och gav honom en hård spark mot ryggslutet. Han tog ett steg framåt och vände sig samtidigt om. Med kraften från sin snurrning och fallkraften slog han ner mot mitt huvud. Jag blev tvungen att vrida mig som en kringla för att undkomma hans näve.
Flämtande tog jag mig upp på fötter, snurrande på hälarna. Jag höjde benet för en ny spark, men den möttes av ett par parerande armar. Primus tog tag i min fot och höll den kvar uppe i luften. Det var något han använt sig av många gånger i ett försök att få mig att tappa balansen. Men saken var den att jag reda som människa haft bra balans, det hade ett luddigt minne berättat för mig. Som vampyr hade den egenskapen utvecklats. Jag hade därför inget problem med att dela ut några snabba slag med benet högt uppe i luften. Mina attacker var så snabba och ursinniga att Primus blev tvungen att släppa mig för att kunna försvara sig. Med båda fötterna i marken kunde jag åter dela ut både slag och sparkar.
Men jag visste att Primus inte gav allt. Han var en 600 år gammal vampyr. Jag skulle aldrig kunna slå honom i strid eftersom jag aldrig skulle bli jämnstark med honom. När jag blev så stark som han var nu skulle han ha blivit ännu starkare. Jag skulle helt enkelt alltid vara underlägsen honom och det var väl så det vara att vara en skapelse. Vi hade prata om det efter att jag varit väldigt irriterad över en träning. Han hade förklara att jag var starkare än många andra vampyrer trots min unga ålder. Eftersom han var en så stark vampyr och jag var en del av honom hade jag fått en hel del gratis. Och det var något jag bara tackade och tog emot.
Jag skickade en ny spark mot Primus kropp och följde upp den med en spark med andra benet. Han parerade det första men det andra fick jag in. Jag gav honom ett slag mot ansiktet och ytterligare ett. Då tog Primus tag om mina handleder. Han höll de fast och skruvade runt mig så jag kom med ryggen mot hans bröst. Jag försökte ta mig loss, men det var lönlöst. Jag satt ohjälpligt fast. Med en ljudlig suck gav jag upp.
”Du har blivit mycket bättre”, förkunnade Primus utan att släppa taget om mig. ”Starkare, snabbare, rörligare och mer uppfinningsrik.”
”Tack”, svarade jag och försökte vrida mig loss men hölls fortfarande fast. ”Men inte tillräckligt för att ta mig loss ur ditt grepp.”
”Är det vad du vill då?” frågade han viskande.
Hans fråga fick mig att stanna upp i mitt försök att vrida loss handlederna. En smådjävulsk tanke slog mig och jag tror jag hittade ett sett att ta mig ur det här. Men då behövde jag använda list istället för råstyrka.
”Nej”, viskade jag.
Jag tryckte mig mot hans kropp och gned mig mot honom. Jag kände hur jag tände Primus lust. Vi hade bara varit samman i en vecka, men jag hade nästan lärt mig honom utan och innan. Jag visste vad som gjorde honom glad och vad som gjorde honom arg. Jag visste vad som tände honom och vad som fick honom att glömma allt som hörde till sängkammaren.
Greppet om mina handleder lossade och jag snurrade runt mot honom. Men istället för att slå armarna runt Primus hals ställde jag ena benet bakom hans. Med en hård knuff fick jag honom att tappa balansen och falla baklänges. Jag följde med i fallet och landande uppe på honom. Jag gränslade hans midja och satt mig upp.
Vampyrer behövde inget syre för att leva, men driften att fylla lungorna tog flera sekel att få bort. Trots Primus ålder andades han fortfarande och när han föll och slog i ryggen lät det som när luften gick ur en ballong.
Det fick honom att instinktivt kippa efter andan. Helt i onödan. Det tog dock bara någon sekund för honom att sluta upp med det och istället titta upp på mig.
”Glömde jag att säga att du blivit listigare?” skrattade han.
”Det är väl också en bra egenskap”, tyckte jag med armarna i kors över bröstet.
”Onekligen”, han satt sig upp så att jag gled ner och satt i hans knä istället. ”Kanske till och med en av de viktigaste egenskaperna”, han lät handen glida över min kind.
”Bravo”, Phantus klappade i händerna. ”Det var länge sedan jag fått se något som var så underhållande.”
”Var så god”, sa Primus och reste sig upp så att jag gled ner och satt mig på golvet.
Som den gentleman han var sträckte han fram handen till mot mig. Jag tog det så han kunde hjälpa mig upp.
”Men slutet var nog ändå bäst”, resumerade Phantus vidare. ”Det hade den där härliga kvinnliga djävulskapen som jag är så förtjust i.”
”Du är lite pervers, vet du det?” frågade jag och gick bort och satt mig i soffan.
”En liten brist jag har”, han ryckte på axlarna.
Han böjde sig framåt för att hälla upp tre glas vin i kristallkaraffen som stod på det lilla kaffebordet. Det porlade härligt om vinet när det flydde glasen och var så likt blod att det fick mig att slicka mig om läpparna.
”Men vad vore jag utan den”, Phantus tog det ena glaset. ”För kvinnlig djävulskap”, han höjde glaset till en skål.
Primus sjönk ner i soffan bredvid mig. Även han höjde ett av glasen. Jag tog det tredje och sträckte upp det i luften.
”Skål”, sa vi tre i kör och slog ihop våra glas med ett ljudligt klingande.
***
Bara fortsätt att uppmärksamma mig på mina skrivfel! Ändrar inte här på Mugglis, men fixa till dokumentet i word

Super duper bra!!!!!!

Gratta din pappa från mig :3

Jätte bra kapitel, såg att det var ett vara istället för ett var någonstans men vet inte riktigt vart... cx

Här kommer stavningspolisen!

”Något som är lustigt.” Byt ut punkten mot ett frågetecken.
" [...] antagig utmaningen med ett leende." Ska stå "antagit" med ett t i slutet.
" ”Du tar kol på mig” " Här ska det vara "kål" med ett å.
" [...] det var väl så det vara att vara en skapelse." Bort med det andra a:et på det första "vara", så att det blir "var" i stället.
"Han hade förklara att jag [...] " Lägg till ett t till slutet av "förklara."
" [...] ett sett att ta mig ur det här." Det ska vara "sätt" med ett ä.

Åh, Phantus är tillbaka! Gillar honom, Eleonora beskrev honom faktiskt väldigt bra; " [...] han livade onekligen upp allt med sitt glada humör och spralliga sätt."

Haha, Eleonora är verkligen inte dum hon, jag skrattade gott åt hennes taktik för att överlista Primus. Hoppas förresten att hon kommer få använda sig av det hon lärt sig under träningssessionerna någon gång i framtiden, det kan bli spännande att sätta de nya kunskaperna på prov!

Superbra jobbat, jag ser fram emot nästa kapitel!

Och grattis till din pappa, hoppas att han får en fin dag!

SUPERMEGAAWESOMEHOTBRA eller vad man säger xD Och ett stort,stort grattis till din pappa!

Åh! Fick nyss en ny tanke (de bara kommer till mig) på en scen som jag ska skriva till Det verkar som om det kommer bli fler sidor än 36 i slutendan

Awesome, den får gärna bli längre, då dröjer det längre innan den tar slut!

Håller med! Denna berättelse är ju så bra!♥