På andra sidan

Okej, det är är oshysst! Man kan inte bara avsluta där! *Oerhört sur barnunge*

Haha, tack hörni!


GinnyForever Vad kan jag kalla dig? Eller vad heter du?

Sura barnungen? XD
Nej, men du kan kalla mig Thea.

Gillar Sura Barnungen.... men Thea funkar också! xD

Slut på tummar me annars skulle jag ha gillat.

Haha då ger jag dig en tumme

Tack!
Tycker ni inte att an borde ha fler tummar per dag? Tre stycken är alldeles för lite enligt mig.

Håller med! Mina tog slut hur fort som helst igår... Och man tummar ändå bara de man tycker är bra ju... Så tänk om fem stycken är bra... då kan man bara tumma tre... WHAT A FREAKING PROBLEM :ooooo

Bra!

Tack!



Kapitel 4



Jag kunde inte tro mina ögon. Och med tanke på hans förvånade blick kände han samma sak. Så många år hade gått utan att vi hade sett varandra. Och nu stod han där framför mig som om han aldrig hade gjort något annat.
Det var Hector, min gamla barndomsvän. Jag var nio år när mina föräldrar förbjöd mig att träffa honom, och han plötsligt var spårlöst försvunnen. Jag hade alltid fruktat det värsta och efter några år hade han börjat tyna bort i mitt minne.
Jag hade varit sju år när vi först träffades. Han var åtta. Vi började leka tillsammans och blev snart vänner. Vi gjorde en massa saker tillsammans. Vi klättrade, gjorde kojor och lekte rövare. Sådant som mina föräldrar ansåg var opassande för en liten flicka. Varje gång jag kom hem smutsig blev de arga och irriterade. Och efter två år när jag för hundrade gången kom hem med skrubbsår på knäna förbjöd de mig att se honom igen.
Såhär i efterhand var jag förvånad över att de lät mig vara med honom så länge innan de gjorde något åt saken. Men då tyckte jag att de var orättvisa men lydde såklart. Vad skulle jag annars göra?
Och nu stod han där, efter sex år, mitt framför ögonen på mig.
Jag visste inte vad jag skulle känna. Glädje eller ja, vad mer skulle jag kunna känna? Jag var orolig över att mina föräldrar skulle få reda på det om jag pratade med honom, de hade trots allt förbjudit mig att se honom igen, och efter sex år kunde det väl inte ha ändrats? Inte när det gällde Hector.
Jag gick fram till honom med ett chockat ansikte och han mötte mig på mitten.
”H-hej”, stammade jag.
”Hej, Isabella”, svarade han med runda ögon.
”Jag kan inte fatta att du…” började jag men visste inte hur jag skulle kunna sluta meningen när han tittade på mig sådär med sina bruna ögon. ”…är här”, avslutade jag till slut meningen.
”Det var längesen”, konstaterade Hector med ett snett leende.
Jag behärskade mig för att inte rodna. Vad var det med mig? Varför betedde jag mig såhär? Hector såg bättre ut än någonsin nu när jag såg honom såhär. Det hade jag aldrig kunnat ana när han var mindre.
”Ja, det var det verkligen. Vad gör du här? Var har du hållit hus?” frågade jag förvirrat.
”Här, är jag för att jag vill och tycker om att betrakta människor, och det andra kan jag inte svara på”, svarade han med ett sorgset leende.
”Varför inte?” pressade jag honom. ”Du vet att du kan lita på mig, så mycket har jag inte förändrats.”
”Inte?” frågade han med ett leende. ”Du ser i alla fall annorlunda ut.”
Jag blev så förvånad att jag knappt visste vad jag skulle säga.
”Annorlunda på ett positivt eller negativt sätt?” frågade jag efter en kort stund av tystnad.
Hector skrattade till. ”Positivt helt klart”, svarade han sen med varma ögon. ”Du är fjorton nu, va?” frågade han sen.
Jag kunde inte dölja ett leende. ”Nej, faktiskt inte. Jag fyllde femton för ungefär två veckor sen”, berättade jag, lycklig över att äntligen få se honom igen.
”Jaha, grattis i efterskott då”, log han. Vi tittade varandra djupt i ögonen. ”Vart bor du?”
Jag blev förvånad av frågan. ”Varför skulle jag ha flyttat?” skrattade jag nervöst.
”Men kom igen, du måste ju vara gift”, sa han med övertygande röst.
Jag blev med ens lite sorgsen och glad på samma gång. Jag skrattade till. ”Nej, jag är inte gift… Men snart är jag nog det”, tillade jag på slutet och vek undan för hans blick. ”Varför trodde du att jag var gift, förresten?”
”Vem är den lycklige?” frågade han och jag tittade irriterat på honom, men den blicken höll inte länge. Han undvek mina frågor.
”Lycklige och lycklige, jag hoppas att det aldrig blir av. Men han heter lord Tristan”, svarade jag.
”En lord… Då kommer du få ett bra liv”, svarade han med en antydan av sorgsenhet i hans röst.
Jag stirrade misstroget på honom. ”Ja, du har förändrats i alla fall. Den Hector jag känner skulle aldrig säga något sådant”, utbrast jag. ”Och varför trodde du att jag var gift?”
Jag ville ha ett svar, och jag tänkte få det.
”Jag antar att du menar mer åt det negativa hållet?” frågade han retsamt.
”Ja!” svarade jag. ”Och kan du snälla, svara på min fråga och sluta undvika den?” tillade jag och kände att mitt tålamod tog slut.
Hector skrattade och det irriterade mig något enormt.
”Vad är det som är roligt?” snäste jag.
”Ditt tålamod har inte förändrats. Inte temperamentet heller”, log han.
Jag suckade frustrerat. Jag vände mig om och började gå därifrån när jag plötsligt kände hur han drog mig tillbaka.
Jag snubblade till och vi kom närmare varandra än vad vi båda hade tänkt. Jag ryggade undan.
”Hördu, jag skojar bara med dig”, sa han med ett ursäktande leende.
”Roligt”, svarade jag kort. ”Varför trodde du att jag var gift?” frågade jag igen och lät mig inte rubbas.
”Du ger dig inte”, mumlade han. ”Jag antog att du var gift eftersom… ärligt talat Isabella, du ser fantastisk ut!” utbrast han.
Jag stirrade chockat på honom. ”Va?” frågade jag. Jag kunde inte hindra en rodnad från att stiga. ”Menar du allvar?”
”Såklart jag gör”, svarade han med ett leende. ”Nu är det min tur att fråga: Varför lämnade du mig helt plötsligt när vi var små?”
Jag tittade ner på mina fötter innan jag svarade: ”Mina föräldrar förbjöd mig att—”
”Jo, just det. Det hade jag glömt. Pappas lilla flicka måste göra exakt som han säger”, sa han ironiskt.
Ilsket tog jag ett steg framåt. ”Hector, du vet varför jag gör som de säger, så håll tyst”, fräste jag.
”Om du gör som de säger borde du inte vara så arg just nu. De skulle tycka att det var oförskämt”, konstaterade han med ett litet roat leende.
”Om jag gjorde som de sa skulle jag inte stå här och prata med dig”, svarade jag.
”Så varför gör du det då?”
”För att du lockar fram det värsta hos mig.”
Med de orden vände jag mig om och gick. Jag kunde inte låta bli att slänga en blick över axeln på Hector som stod kvar. Han log. Jag log inte tillbaka.
Det var sant, Hector lockade fram det värsta hos mig. Det som jag aldrig skulle våga göra om mina föräldrar var i närheten gjorde jag i närheten av Hector. Som det lilla utbrottet jag fick. Det skulle de aldrig låta hända. Men det hade hänt, det som jag inte hade gjort på flera år. Jag hade gjort något som jag inte fick. Om mina föräldrar fick reda på det visste jag inte vad som skulle hända.
Men samtidigt som jag var lite orolig var jag så hemskt glad över att jag hade sett Hector igen. Han mådde bra trots allt. Och varje gång jag tittade in i hans bruna ögon drunknade jag i dem. Alla känslor som vällde upp inom mig skrämde mig nästan.
Jag kom ihåg när vi var små och sprang och lekte i skogen. Vi skrattade jämt och ständigt och hade så roligt tillsammans. Jag var så lycklig över att inte behöva sitta still och vara artig hela tiden när jag var med Hector. Han var verkligen min bästa vän och när han försvann saknade jag honom av hela mitt hjärta, men mina föräldrar lärde mig att leva utan honom. Så det gjorde jag.
Men nu var han tillbaka, och hur länge hade han varit det? Han hade kanske varit där hur länge som helst utan att jag visste om det. Och varför i hela friden berättade han inte vart han bodde? Vad var det han gömde för mig?