prs yehet & kkaebsong

Med en liten nick gömmer Joshua sig under filten, bara för att kika upp mot teven.
"Vi behöver inte färga något om du inte vill.. Jag vet inte om jag skulle passa i något av det." Påpekar nittonåringen med ett magert leende.

Vad yrar du om? Du passar i precis alla hårfärger så det spelar ingen roll om du färgar det alls eller vilken färg du väljer. Tjugoåringen vände återigen blicken mot tvn och gäspade stort. Hur mycket kunde klockan tänkas vara? Tre eller fyra på morgonen? När skulle alla de andra vakna och när skulle Yaosu och Weimin komma tillbaka? Vad skulle hända med Jayden? Hur lång tid skulle det ta innan Joshua återfick livslusten? Urk.

Det verkar som att Zihaos huvud kryllar med frågor, precis som Joshuas gör. Dock är det inte värt att ta upp det... de kommer ändå bara komma tillbaka till samma sak i vilket fall som helst. Usch. Nittonåringen sluter sina ögonlock en kortstund, låter bilderna av sina förlorade vänner och bror glida in över bildramen. Det kommer nog aldrig kunna gå bort. Joshua tuggar försiktigt på den sura godisen under tystnad, medan blicken letar sig vidare till teven igen.

Fanns det någonting som kunde göra allting lite bättre? Bara en ynka gnutta? Zihao sneglade upp mot Joshua och lutade lite på huvudet med stora ögon, lika gullig som alltid. Skulle det hjälpa att åka bort en stund och komma tillbaka när allting återgått lite mer till det normala, eller skulle det bara göra allting ännu värre i slutändan? Usch, gud vad deprimerande. Tjugoåringen ruskade på huvudet och vände blicken mot tvn ännu en gång, där det verkade som om Luke och Alex bråkade om någonting dumt. Det var bara att försöka glömma och tänka på något annat så länge.

"Du behöver inte oroa dig, de är alltid lika roliga." Mumlar Joshua och drar Zihao tätare intill sig medan han tuggar på chipsen. "Allt kommer att bli okej förr eller senare, eller hur?"

Bra fråga, jag har faktiskt ingen aning. Just nu lämna det väl som om det aldrig kommer att bli riktigt bra, men jag antar att det åtmsintone kommer bli en hel del bättre i framtiden. Det är åtminstone avd jag själv hoppas. Med en liten gäspning sträckte han ännu en gång ut sig över den yngre knä och gäspade. Fy fan vad utmattad Zihao var. Inte direkt trött, men väldigt, vädligt slö. Om inte ännu värre.

"Vad tycker du än så länge?" Frågar Joshua med rynkade ögonbryn, baserat till serien som spelas framför dem. "Rätt rolig och mysig ändå, eller hur?" Lägger han till medan tuggar på chipsen, aningen skamsen men ändå väldigt hungrig.

Rolig och mysig? Jodå, men samtidigt händer det extremt mycket och det är väldigt många karaktärer att hålla reda på. Men det betydde ju inte att han inte gillade serien, för det gjorde han verkligen. Faktiskt väldigt mycket om nu sanningen skulle fram. Zihao gillade ju alla serier som inte var sorgliga och allmänt tunga - och modern family verkade defintivt inte vara en sådan serie. Nåväl, tjugoåringen hoppades att den inte skulle bli det i alla fall.

Med en liten gäspning tuggar han försiktigt på sina chips i tystnad.
"Jag gillar den." Mumlar Joshua och borrar ner ansiktet i den tjocka pälsen, sneglar upp mot teven ibland innan han börjar nafsa i Zihaos öron istället.

Tjugoåringen pep till en aning innan han påminde sig själv om att Joshua faktiskt fick bita i honom så mycket han nu ville. Det var inte rättvist om han hela tiden gick och gnagde på nittonåringen samtaiigt som denne inte gick göra detsamma. Så fungerade nämligen inte världen i Zihaos valnötshjärna.
Äsch, jag sa aldrig att jag inte gillar den..tycker faktiskt att den är ganska så underhållande.