PRS botillia1 & Lupple

Kvinnan fortsatte rengöra såren. Theodor drog sig loss och reste sig upp.
- okej, det räcker, låt mig vara sa han kyligt och tog sig ut ur rummet och stängde dörren innan han gick in på sitt kontor och låste dörren.
kvinnan svalde hårt.
- han brukar inte bete sig så, ellerhur? Giftet förändrar honom sa hon och såg på Amelia.
- Vi måste få ut honom från hans kontor, får vi ut honom kan några hjälpas åt att hålla fast honom medan jag rengör. Är giftet kvar i hans sår så kommer det bara förvärras med tiden sa hon.

Amelia stod som fastfrusen av hans kraftansträngning att rycka sig loss och hans kyliga ton.
Han hade aldrig någonsin talat till henne så förut oavsett vad hon hade gjort.
Hon skakade förtvivlat på huvudet, och la händerna över ansiktet.
Få ut honom? Hur i hela friden skulle de lyckas med det?
"Hysch. Han hör väldigt bra." Fräste Amelia och smällde upp dörren till sovrummet och ställde sig en bit ifrån kontorsdörren.
La händerna över magen. Skulle han komma ut om hon fick väldiga smärtor?

Theodor satte sig ner på sin stol. Av någon anledning hade det blossat upp en ilska i honom som han inte hade en aning om var den kom ifrån. Han ville vara ifred och bara ta det lugnt. Giftet i såren hade troligtvis satt sig så det började förändra honom som person, ett tecken på att det behövde ut snabbt för att han inte skulle bli så permanent.

Hon övervägde att fejka det, men det skulle nog både låta och se misstänkt ut ifall han kom ut.
Hon svalde hårt och vände ryggen mot dörren och gick några fler steg bortåt.
"Okej älskade du. Du är mer än välkommen att sträcka på dina starka små ben och armar. "Viskade hon mot magen och vandrade runt i cirklar men kände sedan en kraftig spark mot magen och det sände smärtsignaler genom hela hennes kropp och hon skrek rakt ut i ren smärta och föll ned på knä på golvet och hoppades att han skulle ta sig ut och att de andra skulle kunna greppa tag om honom då. Så de kunde bota honom.

Han svalde hårt när han hörde hennes skrik. En del av honom ville inte gå dit utan kände, strunt samma. Men den äkta delen av Theo reste sig upp och gick ut ur rummet och gick mot Amelia. Han hann inte så långt förrän två vampyrer tog tag i hans armar och tog med honom mot sängen trots att han försökte ta sig loss. De tvingade ner honom på sängen och höll ett hårt tag om hans armar. Theo försökte på olika sätt ta sig loss men de höll honom hårt.
Kvinnan började ännu en gång tvätta såren. När hon var klar så kunde man se hur såren sakta började läka.
- Så, nu måste vi låta honom sova, han måste vara helt utmattad. Såren kommer läka men han kommer för alltid ha ärr efter dem. Sa hon till Amelia. Theodor låg kvar i sängen med ögonen slutna, tröttheten hade tagit över honom igen.

Amelia hade undvikit att titta på honom samma stund som han kommit ut ur dörren för det kändes som ett svek.
Att lura honom att komma ut på det sättet men samtidigt behövde han bli frisk. Han måste förstå det.
Hon hörde damen prata och hon nickade sakta.
"Så länge han blir bra." Viskade hon. Det spelade absolut ingen roll vilka ärr han skulle ha.
Hon hade inte riktigt kunna ta sig upp från sin placering på golvet fören en stund efter att de informerat henne om att han sov.
Hon tackade kvinnan och de andra och tog sig sakta och lite haltande in till honom där han låg. Hon satte sig försiktigt på sängkanten och studerade honom. Smekte försiktigt handen över magen.
"Tack."Viskade hon.

Kvinnan log mjukt.
- skulle det bli sämre så får ni säga till igen så kommer jag. sa hon mjukt. Theodor sov tyst i sängen. Han vaknade inte förrän flera timmar senare och då hade hans bruna ögon kommit tillbaka och på bröstkorgen var det numera bara ärr som syntes över hans bröstkorg. Han kände sig smått yr och mindes inte riktigt vad som hade hänt innan, bara att han fortfarande var öm på sin bröstkorg.

Amelia satt på samma ställe som förut och bara iakttog honom tills han vaknade flera timmar senare.
När hon såg hans bruna ögon så sken hon upp och böjde sig fram och kysste honom intensivt.
Drog sig bort och iakttog hans ärr och smekte försiktigt hans kind.

Han såg på henne och satte sig lätt upp i sängen och besvarade kyssen mjukt.
- vad har hänt egentligen? Jag minns nästan inget från de senaste 24 timmarna sa han och kände en dov huvudvärk mala.

Hon slog armarna om hans nacke och höll honom tätt emot sig och det kändes som om hon kunde andas igen.
" Du gick ut för att hitta den som förvandlat alla den senaste tiden." Viskade hon och släppte taget om honom.
" Du hittade personen, ni slogs och du blev attackerad." Viskade hon och drog försiktigt med fingret vid hans ärr.
" Men det var nått gift, så det läkte inte. Och så blev dina ögon svarta och du blev konstig." Viskade hon och såg på honom.
"Men det är läkt nu, men du kommer alltid ha ärr." Viskade hon ärligt och såg på honom.