Not what I wanted [PRS]

Joshuas försök till att ställa sig upp resulterade i att Zihao stelnade till. Sen yngre var uppenbarligen alldeles för svag för tillfället och det var inte ens konstigt att han ramlade ner på golvet i samma stund som han tagit sig upp. Snacka om viljestyrka däremot, då han genast kravlade sig upp igen och stapplade fram till sjuttonåringen. Hade han blivit längre eller hade pojkvännen blivit kortare? Det kanske började bli dags att mäta sig igen? Inte en helt dum idé.
”Dumma pojke”, knorrade den längre och virade genast armarna omkring kortisen, försökte göra det i alla fall lite lättare för honom att stå upp. ”Du borde vara mer försiktig, ville du så gärna ställa dig upp och vandra omkring hade jag mer än gärna hjälpt dig”, grälade han vidare och kände hur rodnaden genast blev hundra gånger djupare. Så snart de där små händerna placerade sig runt kinderna kunde han liksom inte styra sig själv. Åh, när skulle sextonåringen inse hur mycket makt han egentligen hade över den långa drummeln? För även om hantel viss del insåg att han hade en hel del kontroll, förstod han förmodligen inte hur djupt den rotade sig. Han skulle kunna säga åt sjuttonåringen att dränka sig i toaletten och det är precis vad som skulle ha hänt.
Zihao mötte de där stora rådjurs ögonen och greppet hårdnade med ens. Aldrig mer släppa taget, aldrig igen. Fast det förändrade inte det faktum att han verkligen inte kunde förstå sig på det hela - hur hade Joshua stått ut så länge? Hur hade han inte fått nog av pojkvännen och gått vidare? Tänk om den gamla kroppen aldrig kommit tillbaka, hade han bara fortsatt vänta då eller? Hoppats dag ut och dag in, från morgon till kväll.
”Jag förstår mig verkligen inte på dig..eller alltså jo, men ändå inte. Hade du fortsatt älska mig i all evighet? Även om jag inte varit mer än en dum varg?” Undrade han och slängde en blick mot det pool liknande badkaret. Vattnet hade fyllts tillräckligt och han böjde sig hastigt ner för att stänga av det, däremot utan att släppa den andre. Han rätade genast på sig och betraktade stillsamt den bara överkroppen, noterade alla blåmärken och sår som sträckte sig över bröstkorgen. Det måste ha gjort förskräckligt ont. Ett pekfinger följde ett av såren innan handen föll till sidan. Åh, stackars Joshua dom tvingats genomgå allt det där ensam, rädd och förtvivlad utan något ljus att titta mot. Usch.
”Du vet, det förändrades inte för mig heller”, började han och lirkade av den andres byxor. ”Men jag kunde inte titta på dig på det sättet, om du förstår vad jag menar. Jag kanske inte alltid var en varg till fullo, men kroppen var och det kändes liksom fel”, fortsatte han och började dra av sina egna kläder, även om det skedde med vissa svårigheter. ”Det känns fortfarande fel att tänka på det ens nu, men..det borde inte göra det va? För jag vill ha dig och även om jag inte tillåt mig själv att tänka så, har jag velat ha dig hela den här tiden. Så om du fortfarande vill ha mig..” Sjuttonårongen tystnade och slängde kläderna åt sidan, innan han fiskade upp pojkvännen igen. ”Får jag ta dig?” Helt seriös fråga.

Armarna som slingrar sig om honom känns så välkomnande, starka och beskyddande. Väldigt bra. Plus hjälper det honom att stå lite mer stadigt, vilket han verkligen behöver hjälp med. Kinden lutar sig mot den andres bekväma bröstkorg, och sluter ögonlocken en kort stund. Där vill han stanna, för alltid. Däremot bosätter sig händerna vid Zihaos kinder återigen och låter de mörka ögonen stanna där, fäst i pojkvännens kolsvarta. Hade han älskat den andre om han var fast där i all evigheter? Ja. Han själv vill gärna tro det. Däremot kanske han skulle hitta någon annan som han faller för förr eller senare, men att älska Zihao kommer han nog alltid att göra.
"Jag kommer nog älska dig oavsett vad, har liksom aldrig känt något liknande." Viskar han medan tummarna sakta men säkert börjar stryka sig som små cirklar över de sköra kinderna.
Jo, det där måste kännas väldigt udda för den andre. Det måste ha känt fel, att ha sådana känslor för en filur som ser helt annorlunda från en själv.
"Jag dömer dig inte för det Zihao, verkligen inte. Borde och borde, situationen är rätt ny, eller hur? Men du behöver inte känna så, för nu är det det mest naturliga någonsin." Babbel? Jo. Förhoppningsvis förstår den äldre vad det är han vill ha sagt. Att de vill ha varandra där och då, det är hur vanligt som helst. Det mest naturliga någonsin. I hans ögon iallafall. Uppenbarligen är det lite jobbigt när det kommer till byxorna och skärpet, så fingrarna glider försiktigt över den bara överkroppen, bara för att hjälpa till. Kläderna blir slängda åt sidan, precis som de blivit den där natten för flera månader sen. Sen blir han upp buren, och ja där får han nästan nog på väntandet.
"Det är klart," mumlar han mot Zihaos läppar, bara för att pressa ihop dem med hans egna i en varm kyss. Äntligen.

För bara några minuter sedan hade Zihao påpekat att Joshua var precis som ett barn, men nu tog han tillbaka det där. I den stunden var det nog allt han själv som skulle känna sig barnslig. Han hade haft väldiga problem med att få bort det där bältet, att lirka av både sina egna byxor och den andres. Åh, han var verkligen patetisk! Så sjukt, jävla patetisk. Läpparna var däremot hungriga efter uppmärksamhet och han besvarade genast kyssen. Hungrig, som sagt. Utsvulten.
”Hm, du var kanske inte känt något liknande, men vad finns det som säger att du inte kommer göra det igen? Inför någon annan”, undrade sjuttonåringen och klev långsamt ner i det varma vattnet, som snart omgav de två ungdomarna. Doften var ljuvlig och alla rörelser försiktiga, ytterst varsamma. Anledningen till att han sagt det där var inte för att vara negativ, utan istället för att utforska en alternativ framtid. Tänk om han förvandlades igen och aldrig kom tillbaka? Tja, förvandlas skulle han väl å andra sidan göra, men det handlade mer om att skifta tillbaka. Det var liksom en väldigt viktig del av ekvationen.
”Äsch”, muttrade Zihao tillslut och ruskade på sig. ”Det gick ju bra, eller hur?” Med de orden och ett litet leende strykande över läpparna återupptog han kyssen. Kinderna brann och händerna gled ner längsmed den smala kroppen. Han hade verkligen saknat det här, saknat känslan av de mjuka läpparna mot hans egna, de synkade rörelserna. ”Jag älskar dig och du älskar mig, det är allt som betyder någonting”, viskade sjuttonåringen och gled vidare med läpparna över hakan, halsen och därefter nyckelbenet. Det hade varit krossat precis innan den där hemska dagen, men verkade ha läkt. Nåväl, alla delar av Joshua förtjänade kärlek.

Det finns förvisso en sådan chans.. att om Zihao förvandlas och inte verkar komma tillbaka, då kanske en viss väninna tvingar lilla Joshua att träffa andra. Och kanske han får till det, kanske han skulle hitta någon som han känner starka känslor för. Däremot tänker han inte släppa pojkvännen i första taget, verkligen inte. Precis som det senaste halvåret bevisat, han har suttit där med den äldre varje dag, och det skulle han nog fortsätta att göra med om det varit ännu längre. Så, han bestämmer sig för att vända på frågan.
"Vad finns det son säger att du inte kommer att göra det? Vårt förhållande kan ta slut på hur många olika sätt som helst, men vi får ta itu med det när tiden kommer. Okej?" Frågar han medan fingrarna stryker sig över den äldres mörka, varma lockar och glider sedan ner mot kinderna där de fastnar. De mörka ögonen stirrar in i Zihaos egna medan det varma vattnet omringar deras bara kroppar. Händerna som glider längs den smala kroppen är nästan överhettande, han har så länge väntat på att få röra vid slytherineleven att det nästan blir för mycket på en och samma gång. Men han gillar det. Läpparna som rör sig i synk gör det ännu bättre.
"Ja. Att du älskar mig och jag älskar dig är det enda som betyder något." Instämmer han. Joshua har blivit allt mer van vid att säga de orden till pojkvännen, han känner inte att det ligger lika mycket tabu i det som det gjort för några månader sedan. Och han trodde inte att det skulle hända någon gång.
Läpparna över nyckelbenet, över den lilla tatueringen.. jösses vad han saknat sjuttonåringen. Det gör bara ont i bröstet av att tänka vid det. Han puttar bort dem, han vill njuta av tillfället de har med varandra nu.

Egentligen var det en ganska bra poäng - en poäng som Zihao däremot inte ville tänka på. Inte nu när de äntligen var så nära varandra, med det behagliga vattnet susandes omkring deras bara kroppar. Det var så härligt, nästan som att vara viktlös. Borta vid fönstret fanns en liten avsats där det var grundare, typ som en lång soffa man kunde slå sig ner på. Väldigt bekvämt och någonting inte många badkar var utrustade med. Hela huset var en enda stor röra av lyx och överflödig rikedom. Ingen klagade, men de uppskattade familjen Lewis hus ungefär lika mycket. Att leva halvt på varandra, i en betydligt mindre yta, var väldigt mysigt och det förde alla närmare varandra.
”Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna älska någon annan människa på samma sätt som jag älskar dig”, erkände sjuttonåringen och lyfte upp den yngre på avsatsen. Därefter hoppade han upp själv. Vattnet nådde nu ungefär lika högt som i ett vanligt badkar, vilket var minst lika mysigt och behagligt. ”Det är någonting speciellt med dig, Joshua Lewis”, fortsatte han och flätade ihop deras fingrar. ”Du är för godtrogen, lite klumpig och ganska korkad på många sätt och vis men..du är så jävla perfekt. Fan, till och med mitt undermedvetna vargsinne verkar ha en stor, fet crush på dig.” Zihao skrattade till, ett klingande skratt som var fyllt till bredden med kärlek och värme. Åh, han hade verkligen inte förväntat sig att han skulle få känna av sådan här lycka igen. Men nu var den där, arm mot arm med fingrarna flätade runt hans egna. Sann lycka, det måste vara så den kändes.
Ett litet morrande trängde sig ut, vilket många förmodligen funnit obehagligt. Däremot var det mer lekfullt än aggressivt. Förhoppningsvis uppfattade Joshua det.
Han lutade sig tillbaka en aning och kupade händerna runt de fina små kinderna. Magra, men ändå fina. Sedan pressade han läpparna mot den andres, lämnade mjuka kyssar över de minst lika mjuka läpparna. Fast naturligtvis kunde de inte hålla sig kvar på ett och samma ställe och snart hade de återigen påbörjat sin väg ner över bröstkorgen. Det var verkligen för mycket att hantera på en och samma gång, utan tvekan. Överhettad, överlycklig, lätt generad.

Lite klumpig oh ganska korkad, jo det är ändå en rätt bra beskrivning av den sextonåriga prefekten. När det kommer till studierna och betygen går det ju bra för honom, men när det kommer till allting annat så är han rätt förskräckligt korkad. Plus så har han gjort en del lustiga, klumpiga saker i sina dagar. Nu finns det många andra dåliga egenskaper som Joshua ser med sig själv, men han bestämmer sig för att inte dra till med dem där och då. Helt fel tillfälle för det. De mörka ögonen vilar på de sammanflätade fingrarna. Ett leende kröker sig över de fylliga läpparna, han har saknat de där betydligt större händerna. De får värmen att stryka sig över bröstkorgen på bara en liten sekund, och får även de redan rosiga kinderna att blossa till ännu mer. Åh, han gillar verkligen inte hur skör han är runt Zihao. Både hjärtat, hjärnan och kroppen blir generade av varje litet ord som sägs och varje gång de där fingrarna eller läpparna rör vid honom. Så svag, ja han blir så himla svag i den äldres närvaro. 
”Crush på mig? Jag tror du gillade mig pågrund av maten om jag ska vara helt ärlig, åtminstone i början.” Påpekar han, och kan inte undgå att le brett åt et där vackra skrattet. Jösses. Det är något mer som han skulle kunna lyssna på i all evighet, Zihaos varma, genuina skratt som klagar mot öronen. Det får liksom hjärtat att ta ett flertal skutt av lycka där inne. Ena handen glider ur pojkvännens grepp och stryker sig upp mot ena kinden. Joshua kan inte undgå att tycka att hela scenariot är lite för bra för att vara sant. Miljön, värmen, platsen. Avsatsen som ligger i kanten vid poolen, strax bredvid det stora, vackra fönstret, gör det mycket lättare för lilla Joshua. Han behöver inte sträcka på sig lika mycket, och den äldre behöver inte böja på sig. Mycket bättre, mycket skönare. ”Det är något speciellt med dig också,” Det är det verkligen. På bara positiva, vackra sätt. Läpparna som nyss haft sällskap av slytherinarens känner sig lite ensamma, men så fort de kommer i kontakt med den bara bröstkorgen.. ja, känner de sig inte riktigt lika ensamma.

”Maten? Nej, den spelade inte in sådär värst mycket. Kanske i början, men det dröjde inte länge förrän jag låg och stirrade på dig i flera timmar utan att veta varför”, förklarade Zihao med en liten axelryckning och tillät läpparna att glida vidare neråt. Längre nerför bröstkorgen tills vattnet nådde honom strax under näsan. Han kände genast på sig att det inte ens var någon idé att ge det hela ett försök, det skulle bara resultera i att han svalde en massa vatten och fick världens kallsup.
”Förlåt, men det här kommer omöjligt sluta bra om jag ens börjar försöka”, fnissade han och gömde med ens ansiktet i händerna. Shit vad pinsamt. Här kom han och försökte vara underbart romantisk och så slutade det i en massa fnissningar? Ögonen stirrade envist ner i vattnet i ytterligare några sekunder innan han bestämde sig för att ge upp, slutgiltigt alltså.
”Det är så jävla frustrerande. Allt jag vill är att ha dig, hela dig, och så kommer jag med den geniala idén att ta ett bad? Hatar jag verkligen mig själv? För det verkar typ som det.” Sjuttonåringen sköt sig bakåt i det varma vattnet och gled ner med huvudet under ytan. Några sekunder senare kom han upp igen, alldeles blank över ansiktet med håret platt på skallen. Fötterna nådde botten och han ställde sig upp, sträckte på sig till sin fulla lång. Just ja, han behövde verkligen mäta sig. Vattnet nådde honom lite över höfterna och därmed syntes den ovanligt muskulösa bröstkorgen. Hur fan hade han ens fått den? Allt han gjort under en halv evighet var ju att sova, äta och slutligen stirra. Han hade fortfarande inte satt fot utanför huset! Jösses.
”Äh, jag luktar i alla fall bättre, så det är i alla fall någonting positivt”, konstaterade Zihao med underläppen putande. Först hade han typ kissat på sig av upphetsning inför badet, men nu var sängen naturligtvis allt han kunde tänka på. Dumma hjärna. Tillslut var sjuttonåringen till och med tvungen att slå till sig själv löst över ansiktet. Kanske hade bristen på mänsklighet gjort honom en gnutta sinnesrubbad? Bara kanske.

Det låter rätt mysigt ändå, att Zihao legat och stirrat på pojkvännen utan att riktigt veta varför. Plus att han inte haft något emot en massa gos eller hans doft. Jo, det hela hade varit väldigt mysigt bortsett från den djupa sorg sextonåringen då känt. Men nu.. ja, det är en annan typ av mys. Deras kroppar kan tillslut flätas samman, det är så mycket de kan göra nu som de inte kunnat göra på flera månader. Det där lilla fnissandet är rätt smittande, det tar inte så lång tid för Joshua att fnittra till han också. Lite pinsamt kanske, men äschdå.
”Vi vill ju inte att du ska dränka dig själv direkt,” påpekar han och sträcker försiktigt ut de svaga, ömma benen. Det känns lättare att röra på sig där i vattnet, han känner sig viktlös och kroppen skriker inte av smärta som det gör ovanför badet. Så kanske det skulle vara lite lättare för honom att ta in varje del av Zihao där i vattnet, men det struntar han i. När de blivit renare och gått upp från vattnet blir väldigt bra då också. De mörka ögonen följer pojkvännen med blicken när han skjuter sig bakåt med armarna, bara för att doppa hela huvudet under ytan. När han väl kommer tillbaka igen, ja då kan Joshua inte undgå att tycka att han ser fullkomligt bedårande ut. Det mörka håret fastnar lätt på pannan, och ögonen ser på något sätt större ut, precis som läpparna. Det får den yngre av dem att skjuta bort sig själv också, bara för att ställa sig upp när han känner sig tillräckligt nära den andre. Hmh jo, lite komiskt ser det väl ändå ut att vara. Det varma vattnet når upp till strax över höftbenen på Zihao, och ja.. på Joshua kommer det betydligt längre upp. Jaja, det här med längden är definitivt lite av ett bekymmer. Det hade det redan varit för ett halvår sedan, men nu verkar Zihao ha växt till sig rejält. Vilket inte direkt gör det lättare.
”Men det kan vara romantiskt iallafall,” Armarna sträcker på sig, och slingrar sig runt nacken på den långa klumpedunsen. Hur lyckas han göra det? Jo, genom att stå lite mer på tå. Därefter sträcker han ytterligare på ryggen, för att kunna pressa sina läppar mot den andres. Nej, de behöver inte ligga med varandra i vattnet för att det ska bli romantiskt. Inte alls.

Längdskillnaden, som varit komisk långt innan dagen till ära, var nog ändå betydligt större än den varit för några månader sedan. Joshua behövde verkligen sträcka på sig för att kunna slänga armarna runt Zihaos nacke, och då hade ändå den längre diskret böjt en aning på sig. Stackarn. Fast det var ändå extremt bedårande och hjärtslitande gulligt. Sjuttonåringen fattade ett försiktigt tag under låren på den yngre och fiskade enkelt upp honom. Nu när de befann sig omgivna av vatten vägde sextonåringen verkligen ingenting, i alla fall inte tillräckligt mycket för att den äldre av de två skulle märka av det. Men det kan vara romantisk i alla fall. Det hade han definitivt rätt i och Zihao protesterade verkligen inte.
”Ja, det kan det vara”, mumlade han och strök försiktigt över de vackra läpparna, kysste den sköra huden gång på gång. Till en början var han väldig varsam och nästan lite rädd över att råka gå för långt, men snart hade alla de tankarna gått och slängt sig i sjön. Kyssarna blev mer och mer intensiva och pulsen ökade kraftigt. Han hade inte blivit förvånad om hjärtat snart hoppade ur bröstkorgen på honom. Muskeln arbetade så snabbt och flitigt att det nästan var lite läskigt. Hjärtslagen ekade liksom genom hela kroppen, hela vägen ut i tårna på honom.
”Så länge vi har varandra kan vi göra precis vad som helst romantiskt”, viskade sjuttonåringen i ett enda långt andetag innan han återgick till kyssarna. Ner över halsen, bak mot bitmärket, tillbaka över käken och sedan hemma hos läpparna igen. ”Usch, jag har saknat det här så jävla mycket att det gör ont”, gnällde han och drog sig äntligen undan en stund. Andetagen var ansträngda och pupillerna gigantiska. Dunk, dunk, dunk. Ta det lugnt, Zihao. Du klarar det här, bara andas in och sedan ut, okej? Ljuden ekade i skallen på honom och tänderna gnisslade mot varandra. Käkarna var så pass spända att det faktiskt gjorde ont, men han kunde liksom inte lossa på dem.

Vem vet, kanske Joshua börjar skjutas upp i längden någon gång snart? Han vet mycket väl att det bara är önsketänkande, 170 centimeter har han alltid kommit upp till när han mätt sig, enda sedan fjorton årsålder. Tyvärr gör den ömma kroppen det ännu svårare för honom att sträcka på sig. Ryggen gör liksom mer motstånd än den skulle ha gjort om det inte värkte så hemskt mycket. Så, när Zihaos händer greppar tag om de magra låren och fiskar upp honom blir han rätt lättad. Ryggen behöver inte anstränga sig lika mycket på så sätt. De mörka ögonen betraktar varje liten del av den äldres ansikte. Håret, den vackra pannan, tinningarna, ögonbrynen, ögonen, näsryggen, nästoppen, läpparna. Allt, helt enkelt.
De bara benen slingrar sig om pojkvännens midja, och hakar ihop sina fötter i varandra. Läpparna finner återigen varandra. Det är uppenbart hur de bägge två saknat det så hemskt mycket, läpparna på sextonåringen riktigt brinner av önskan för uppmärksamhet. Varsamma, kärleksfulla små kyssar som värmer upp hjärtat något läskigt mycket. Herrejösses. När de sedan börjar bli mer intensiva, passionerade brinner i princip hela kroppen upp, och inte bara pågrund av det varma vattnet. Tungorna brottas, och hjärtats skutt tredubblas bara av loppet på några sekunder. Det är nästan skrattretande hur Zihao kan få kroppen att reagera, och få honom att känna. Väldigt läskigt. Mycket riktigt, när de har varandra kan de verkligen göra vad som helst romantiskt. När kyssarna börjar stryka sig ner över halsen kan den lilla prefekten återfå andningen en stund. De lätt slutna ögonen slås däremot upp av det gnällande ljudet och pojkvännen som drar sig undan. Tänderna gnisslar, käkarna spänner sig. Händerna som grävt ner sig i håret på slytherinaren glider direkt ner till de spända kindbenen. Någonting är inte rätt, inte andetagen och inte de gigantiska pupillerna.
”Ska vi ta det lite lugnare? Att du har så ont kan inte vara ett bra tecken..”