PRS Emma07 och wolfy

Om Thomas tyckt att han hade haft det fullt upp tidigare, så var det ingenting emot hur han hade det nu. Det hände ofta att han blev dubbelbokad och fick stressa sig igenom möte efter möte, och hade tusen saker snurrande i huvudet samtidigt. Allt skulle ordnas och planeras, och allt var han tydligen tvungen att delta i. Han var minst sagt ganska stressad, och fick bara hoppas att allting skulle lugna sig snart. Han var redan något sen till middagen med Alysia, gissade att hon nog inte skulle vara särskilt glad för det. Men snart kom han in i matsalen och slog sig ner där.
"Hej, hade ett möte som drog ut på tiden", sade han ärligt.

Hon vände sig inte om då dörren öppnades utan väntade tills Thomas hade satt sig ner tills hon vände blicken till honom.
"Ingenting nytt alltså, med andra ord," sa hon med sockerlen röst trots att hon var allt annat än glad på honom just nu, "jag åt redan upp min mat, jag föredrar den varm över kall." Alysia sträckte sig efter sitt glas med vin för att dricka upp den sista skvätten som var kvar.

Thomas suckade direkt då han hörde hennes ton, det här bådade inte gott. Han var rätt stressad och verkligen inte på humör för att hon skulle krångla nu också.
"Du vet att jag har fullt upp", svarade han något kort. För det kunde man lugnt säga att han hade, inte bara med alla möten och allt utan också all oro med hur det skulle gå med Sophie och lilla Keena, och med kriget.

"Ja, jag förstår att du har fullt upp och det har jag förståelse för. Men jag har inte oändligt med tålamod. Jag tycker personligen inte att det är för mycket begärt att be dig ge mig fem minuter av din tid. Du pratar knappt med mig. Och när vi väl sitter vid samma bord eller vistas i samma rum, så är du inte närvarande." Alysia strök tungan över sina tänder innan hon placerade händerna mot sina lår.

Thomas lyssnade på henne och suckade lite inombords, tydligen verkade bråket oundvikligt.
"Jag jobbar vad som känns som dygnet runt, jag har helt enkelt inte orken till allt längre", sade han ärligt, han önskade att han kunde dra ner på tiden med arbete men det gick inte, det var ständigt något som behövde ordnas med.

"Du har inte orken till mig, jag förstår." Alysias ögon smalnade en aning innan hon tog ett djupt andetag i ett försök att hålla sig lugn, samtalet behövde inte återgå till ett högljutt gräl även om det kanske var oundvikligt.

Thomas suckade lite, det var verkligen inte så han menat det hela. Det här gick verkligen bara sämre och sämre.
"Det var inte så jag menade. Men att stressa runt hela dagarna med alla möten kör slut på en", svarade han kort, hans humör blev allt sämre också. Kanske hade all stress och allt gjort att han fick allt kortare stubin dessutom.

"Inte? Jag tror att det var precis så du menade. Om du skulle vilja ägna mer tid åt och med mig, så skulle du hitta tiden till det. Men du vill inte det tillräckligt mycket." Alysia placerade handflatan mot bordet och knäppte med naglarna mot ytan. "Jag förstår faktiskt att du är upptagen, men det känns inte som om du prioriterar mig eller vårt förhållande."

Thomas började faktiskt ilskna till lite mer nu, vadå att han inte skulle vilja vara med henne? Struntprat.
"Vadå inte prioriterar oss? Jag har ställt in möten och allt möjligt för att hinna vara nåt med dig. Men också när man är med dig är du ju sån här, tvär och sur", sade han kort.

Alysia gav ifrån sig ett glädjelöst skratt. Thomas skulle inte sitta där och försöka övertyga henne om att han prioriterade dem, för det var inte vad han gjorde och han hade inte gjort det på en tid heller.
”Så jag ska hoppa jämfota av glädje när du äntligen bestämmer dig för att ägna din uppmärksamhet åt mig i några minuter?”