prs yehet & kkaebsong

"Att skifta kommer inte göra det bättre, det vet ju du också." Påpekar Joshua medan en liten rodnad stiger över kinderna. Det var länge sedan de kysste varandra, och visserligen har nittonåringen saknat det men han måste påminna sig om att Zihaos sår är optimalt att fixa på direkten. Joshua biter sig i underläppen medan fingrarna rör sig mot de mörka, lena lockarna. "Kanske en liten.." mumlar han och pressar försiktigt sina läppar mot den andres.

Zihao sköt ut hakan en aning innan han försiktigt besvarade kyssen, samtidigt som händerna letade nerför nittonåringen armar. Aj, dålig idé.
”Jo, men då skulle i alla fall inte stygnen dra så mycket i skinnet och så kanske jag kan försöka bli av med de här öronen och ögonen. Kan inte gå runt och se ut som ett missfoster för resten av livet”, predikade tjugoåringen och såg uppnosig ut. ”Du”, fortsatte han sedan och knäppte till Joshua i pannan. ”..du kommer inte att få sticka någon nål i min hud, glöm det.”

"Nej vi måste fixa dina stuga.. ät, lägg dig ner. Du kan på en bedövning." Påpekar Joshua och lutar sig tillbaka från den äldre, för att sedan hjälpa honom att lägga sig ner på soffan. "Du, dina sår kan bli värre om vi inte gör det.."

”Men jag vill inte, de är inte infekterade eller någonting”, knorrade Zihao och lade armarna i kors över bröstet när Joshua tvingade ner honom i soffan igen. ”När man får bedövning så måste man ändå bli stucken med en nål, så nej tack!” Fortsatte han tvärt och skakade på huvudet. Den där rädslan för nålar, skulle den någonsin försvinna? Tjugoåringen hade ju varit rädd för dem sedan sin absolut första spruta, någon gång när han var cirka fem år.

Joshua skakar på huvudet åt den äldre och sjunker ner på sin plats med filten över sin frusna kropp.
"Zihao, de kan bli infekterade om jag inte fixar dem nu." påpekar nittonåringen med en djup suck. Det är en bra sak att han hällt i lite bedövning i maten... Zihao kommer tacka honom senare. "Du skulle ju ändå inte känna det!"

Tjugoåringen blängde mot Joshua och såg extremt trumpen ut.
”Även om det inte gör ont, så kommer jag defintivt att känna det”, muttrade han och slet åt sig tallriken med mat. ”Usch, ibland är du ta mig fan lika envis som jag är och det är inte en komplimang”, fortsatte han bittert och slickade av det sista från tallriken. Man kan inte få upp precis allting med gaffel och kniv, utan ibland måste man ta tungan till hjälp.

"Zihao, du kommer att tacka mig senare." Påpekar Joshua med ett leende och hjälper tjugoåringen att lägga sig ner mot soffan. Han puffar till kudden och fixar täcket om honom. "Hmh, jag tycker det är bra att jag är envis, någon måste ju få dig att må bra om du inte gör det."

”Du tror att jag kommer tacka dig sen..men jag kan lova dig att när jag vaknar igen kommer jag..så kommer jag..” rösten dog långsamt bort och Zihaos huvud föll lätt på sned samtidigt som munnen öppnades en aning. Hade Joshua typ förgiftat honom eller någonting? Det var som om medvetandet långsamt svajade till och kroppen avseglade iväg på egna äventyr, precis som sinnet. Fan vad nittonåringen skulle få igen för det.

"När du vaknar igen kommer du att inte ha lika förbaskat ont, och tacka mig." fyller Joshua i med en lätt suck, uppenbarligen har Zihao kommit på att den yngre lagt lite saker i hans mat. Men det är för hans egna bästa! Att inte göra det skulle ha varit dumdristigt. Försiktigt stryker han fingrarna över sin fästmans panna, lägger lite is över den varma huden innan han försiktigt tar upp tröjan en aning.

Även om Zihao verkligen hade lust att kalla Joshua för en slug liten larv, så hade all energi helt plötsligt runnit ur honom. Istället låg han nu där med ögonlocken slutna och var innerst inne arg som et bi. Men det syntes troligen inte, på samma sätt som tjugoåringen inte kände någonting alls direkt just i den stunden. Däremot lovade hans undermedvetna sig självt att han skulle ge igen för det här. Det var förvisso inget illa menar från nittonåringens sida, men så tänkte inte Zihaos lilla valnötshjärna.