prs yehet & kkaebsong

"Nej, det kommer de verkligen inte." påpekar Joshua med ett svagt leende innan han tassar fram till Zihao, och tar tag om hans midja så att han kan stödja sig. "Du behöver inte följa med ner.. du kanske kan sova hos Jordan och Haru? Då behöver du inte gå ner för trapporna?"

Tjugoåringen skakade på huvudet och klamrade sig krampaktigt fast vid Joshua.
”Nej, jag måste klara av att ta mig upp och nerför trappan”, sade Zihao bestämt och nickade för sig själv. Med nittonåringens hjälp skulle han väl ändå klara det, och han skulle säkert ha klarat det själv om han klängde i trappräcket. ”Finns det mer kött? Är utsvulten igen”, fortsatte han aningen skamset och bek undan med blicken. Bra att ta upp det direkt efter deras lilla konversation om grisar och djur.

Att Zihao pressar sig så mycket är bara dumdristigt, särskilt under omständigheterna.
"Du var nära på att dö.. du kan inte tvinga dig själv att röra på dig." viskar Joshua och lägger ner den äldre mot soffan, för att sedan dra ett par filtar över honom. "Det finns det säkert, jag går och hämtar till dig, okej?"

”Jo, men jag dog ju faktiskt inte”, mumlade Zihao som redan gosat ner sig i soffan. Motvilligt slöt han ögonlocken, alldeles utmattad efter att ha tagit sig nerför trappan. Nu skulle han säkert lyckas somna innan Joshua kom tillbaka. Fan vad ohyfsat av honom. Tjugoåringen gäspade stort och gömde ansiktet i en av de många kuddarna, med ett litet, litet stön. Han ville inte ens erkänna att han hade ont, att han egentligen inte orkade med någonting alls. Äsch då, det skulle säkert inte vara någon fara.

Joshua kan bara himla med ögonen åt den äldre, det är uppenbart att han har ont, och borde ta det lugnt. Efter att ha fixat lite mat åt sin fästman tassar nittonåringen tillbaka till vardagsrummet, bara för att finna Zihao sovandes. Med en liten suck ställer han ner maten på bordet framför, innan han tar upp Mimmi i sin famn, för att sedan lägga sig ner i soffan och stirra in i brasan.

Det hade inte riktigt fungerat någe vidare med att hålla sig vaken, då Zihao somnat nästan direkt när kroppen fått kontakt med madrassen. När han väl slog upp ögonen igen, hade Jodhua lagt sig ner lite längre bort i soffan.
”Förlåt, förlåt, förlåt”, utbrast tjugoåringen och satte sig upp med ett ryck, vilket bara ledde till att han gav ifrån sig ett kvävt läte. ”Jag menade inte att somna, tänkte bara vila ögonen lite och så..så..” Han tystnade och ruskade irriterat på huvudet. ”Fy fan vad otacksam jag är.”

"Zihao, du har verkligen ingenting att be om ursäkt över," berättar Joshua trött och gömmer ansiktet i Mimmis päls. "Det är bra att du kunde somna lite, ville inte väcka dig... kanske du kan somna om så får du äta senare?" mumlar han med rynkade ögonbryn, och drar en filt över sin kropp.

”Men jag vill inte sova, jag vill hålla dig sällskap”, mumlade Zihao med stora ögon och slokade med både axlarna och öronen. Och tjugoåringen som aldrig sett sig själv som gullig, snacka om att ha dålig självinsikt. ”De här nedrans stygnen sliter och drar i huden också..Weimin sydde ju inte direkt ihop såret när jag var såhär upprätt och förbaskat lång”, fortsatte han och fingrade lite över stället där skadan gömde sig bakom tröjan.

Joshua gäspar tyst och sätter sig upp i soffan.
"Ät, så kan jag fixa stygnen medan du sover.." resonerar nittonåringen med ett litet leende. Att den äldre ska gå runt sådär är helt ärligt dumdristigt och idiotiskt, nej Joshua kommer inte godkänna det för en sekund.

Som om tjugoåringen någonsin skulle gå med på det. Han ruskade återigen på huvudet och placerade händerna om Joshuas kinder för att därefter luta sig lite närmare de där fylliga läpparna. Japp, nu var det minsann kört.
”Du vet vad jag tycker om nålar och så..förresten så är det bara att skifta så känns det inte riktigt lika obehagligt”, konstaterade Zihao kort innan ögonen maniskt fixerade sig på nittonårigen. ”Men skulle man kunna få den där kyssen vi talat om först? Börjar bli riktigt otålig.”