PRS Lupple och Ginerva2003

” låter bra älskar dig” skrev han.
Han tänkte att han kunde dricka lite innan han skulle möta henne.

Klockan gick, och hennes familj kom hem och de åt en god middag tillsammans sedan begav hon sig upp till sitt rum.
Satt blickstilla på sängen och först när klockan var runt fem i elva så öppnade hon försiktigt fönstret för att sedan återgå till sin position i sängen.
Hon hade tagit på sig sin finaste pyjamas för denna kväll och flätat ihop sitt hår och stirrade mot mörkret utanför.

Han gick till hennes hus och ställde sig utanför hennes fönter.
”Jag är här nu ” sa han.

När hon hörde hans röst så sprang hon snabbt fram till fönstret och sken upp av synen av honom.
Men blev sedan lite orolig.
Hon kunde inte hejda sig, orden var ur hennes mun innan hon hann stoppa dem eller ens tänka.
"Är du vampyr?" Fick hon fram, nästan tonlöst.
Samma stund som hon sagt det så insåg hon hur dumt det var- han skulle tro att hon var galen för såklart var hon galen- det fanns inga vampyrer. Alla visste det.

- nej, sa han och skrattade nervöst.
- varför tror du det?, frågade han.

Hon svalde hårt och vände bort blicken och ställde sig så han inte kunde se henne.
Hans svar var inte speciellt lugnande.
Hon bet sig hårt i läppen.
" För du är det. Du är kall, du äter aldrig, du morrar. " Viskade hon lågt.
"En människa skulle inte kunna höra detta." Fortsatte hon lågt och sjönk ned intill väggen.
Vad betydde detta egentligen?

” du över driver bara” sa han och försökte låta övertygande.

Hon svalde hårt och kände tårarna börja rinna, hon visste inte varför. Men det kändes som om han ljög.
"Varför säger du inte bara sanningen? " Viskade hon snyftande och kramade hårt om sig själv.
"Du är finare än vanliga människor. " Viskade hon, mest för sig själv.

” tack” sa han.
” som du vill jag är en vampyr så hejdå” sa han och började gå han hade ingen lust att springa.

Summer hörde hans ord men blev nästintill paralyserad av hans ord.
Va? Det var inte alls så hon ville att det skulle sluta.
" Jag ville inte att du skulle gå." Snyftade hon och drog upp benen till hakan och slog armarna om benen.
"Jag vill förstå." Viskade hon sorgset och lutade pannan mot knäna.
Hon kanske var galen? Det var ju det rimliga svaret.