Not what I wanted [PRS]

”Mhm, tillsammans”, instämde Zihao med en liten nickning och log smått för sig själv. Bra, då hade de en överenskommelse. Sjuttonåringen rätade lite på sig så att han satt upp istället för att halvt ligga ner. Fingrarna började därefter trevande röra sig över de skarpa dragen som formade hans eget ansikte, kände och klämde i ett försök att komma på hur den där förvandlingen innan ens kunnat ske. Han kom inte ihåg någonting i stora drag men mindes ändå vissa specifika saker som skett. Båda tummarna placerades över framtänderna som han prövande klämde på. Tänderna hade ramlat ut, det kom han mer än väl ihåg och allting hade liksom skett baklänges. Eller inte riktigt baklänges, men inifrån och ut. Hur kunde man ens försöka trigga något sådant?
”Du kan ju börja med att äta upp den där soppan”, föreslog Zihao när Hayley ställde sin egen skål på bordet. Hon såg ut att ligga väldigt bekvämt hos Yaosu - Yaosu som för övrigt inte såg ut att lida allt för mycket. Tvärtom, han verkade finna det hela gulligt och mysigt. Ögonen blev särskilt varma när han tittade på någonting han gillade och där och då var de allt annat än kalla.
”Alltså jag förstår inte”, gnällde sjuttonåringen frustrerat och slutade pilla med tänderna. ”Det var liksom som om jag spydde upp den delen av mig..äsch, ni förstår vad jag menar”, knorrade han och lade armarna i kors med underläppen putande.
”Du vet, det var inte precis som om någon av oss tog anteckningar, Zihao. Ska jag vara ärlig så tittade vi bort, blundade. Dina skrik var tillräckligt smärtsamma att höra”, påpekade Yaosu och drog några fingrar genom Hayleys blonda lockar. Det hade kanske varit lite hårt, men det var ju trots allt sanningen och dessutom fick det tyst på den yngre brodern. Perfekt lösning.

Självfallet var förslaget den äldsta Huaze brodern kommit med farligt. Inte lite heller och riskerna var både många och stora. Dock var det den enda planen han kunde komma på för tillfället.
”Klart det är farligt och jag säger inte att någon av oss ska göra det”, skyndade han sig att säga, medan blicken gled från Joshua till Zihao. ”Jag bara påpekade att det skulle vara det bästa sättet att faktiskt göra någon större skillnad. På så sätt är informationen äkta och det är alltid lättare att ta död på en organisation från insidan..” Han tystnade och ryckte på axlarna, återgick till att skyggt snegla mot Hayley lite då och då istället. Smidigt där.
”Äsch, vi kan fortsätta diskutera det där när alla inte har varit vakna hela natten”, konstaterade Zihao slutligen och frustade till över pojkvännens klängande fasoner. ”Vill du gå och lägga dig? Vila i några timmar?” Viskade han fortsättningsvis i sextonåringens öra, noga med att ingen av de andra tjuvlyssnade.

Förhoppningsvis kommer de två att hålla sig till den här planen också. Förra gången de lovat varandra det där hade det inte direkt gått så värst bra. Men nu tänker Joshua tvinga sig själv. Om han inte kan bli frisk för sig själv, ja då får det vara för pojkvännen, modern och hans storebror. Folk han älskar helt enkelt, som han hatar att se oroliga och ledsen. Denna inställning bör vara tillräckligt för att få honom att orka ta den resan, att ställa sig upp igen och bli lite mer hälsosam. Så blicken vilar på skålen med soppa. Nu har den hunnit svalna en aning, men den är fortfarande värmande i händerna på honom.
”Okej,” godkänner sextonåringen i ett lätt litet mumlande innan han för skeden tillbaka mot läpparna. Ögonen flackar diskret mellan sin bästa vän och den äldsta Huaze brodern. Jodå, han kan mycket väl ana Yaosus mysiga lilla leende och de där små blickarna som skickas mot den mindre flickan. Hayley i fråga.. ja, hon verkar inte riktigt lägga märke till det. Varje gång en snubbe lägger ögonen på henne brukar hon rygga tillbaka, om hon inte är alldeles stupfull. Men nittonåringens blick blir hon inte bekymrad över, och inte heller verkar hon riktigt märka av det. Jösses. Joshua hade haft fullt upp med att fundera på Zihao och magen som växt till sig en hel del på vännen. Inte på möjligheten att någonting blomstrat mellan dem. Vänskap, förvisso. Men fortfarande blomstrat. Det finns mycket att tänka på, till exempel det slytherinaren tar upp. Vad var det egentligen som skett? ”Vi får diskutera det med Professor Dumbledore.” Än en gång kommer det ut som en liten viskning. Han måste liksom viska för att Hayley och Yaosu inte ska snappa upp allting som blir sagt.

”Ah..” Jösses, Joshua blir verkligen lättad av den bekräftelsen. Att någon av Huaze bröderna skulle försöka smyga sig in där gör honom förbryllad, och det lättar verkligen på axlarna när han får förklarat för sig att så inte är fallet. Väldigt mycket. ”Jag tror att Professor Snape gör exakt det..” Nu vet inte någon av de två äldre om det. Men både Joshua och Hayley har fått det klargjort för sig, även om det verkar så hemskt osannolikt. Som medlemmar i Fenixorden har de fått den lilla informationen. Men hur som helst, det är en diskussion som de kan gå igenom lite senare. När kroppen och hjärnan har friskat till sig lite. Det är som att tvångssyndromen stannat upp en liten stund. Han får inte någon hjärtklappning av faktumet att han kanske inte orkar tvätta ansiktet eller ta en dusch precis innan. Det är väldigt nytt, kanske sinnena inte kommit tillbaka helt och hållet iallafall. Kanske paniken kommer tillbaka till honom om några timmar. Hur som helst ger det lite mer tid för honom att fokusera på Zihao och hans frustande. Med en putande underläpp nickar han långsamt. Han vill gärna vila lite, dock finns det en hel del andra saker han också vill göra. Vad det är den äldre menar är lite oklart än så länge. Men båda alternativen låter frestande.
”Jo, det skulle jag vilja.”

Det är ingenting annat än underligt att se Yaosu och Hayley befinna sig så nära intill varandra. Zihao hade inte ens haft någon tanke på de förmodligen blivit lite närmare varandra under de senaste månaderna, att en vänskap blommat fram dem sinsemellan. Därför var det konstigt att se dem hålla på sådär, och inte heller verkade någon av dem fullständigt inse hur det såg ut från en annans perspektiv. Herregud.
Sjuttonåringen satt fortfarande och vred käken på alla möjliga sätt, försökte lista ut hur hans kropp verkade fungera utan några större framgångar. Äh, bäst att ge upp för stunden och fokusera på någonting annat. Han ville ändå inte råka dra igång samma, smärtsamma process igen. Speciellt inte nu när han precis fått tillbaka sina kära armar och ben. De ville han mer än gärna behålla, läpparna och resten av ansiktet likaså. Joshua tyckte ju att han var vacker och ja, den åsikten fick den yngre gärna ha kvar i all framtid. Vargar kunde förvisso också vara väldigt vackra på sitt sätt, men det var inte samma sak. Inte alls samma sak.

Den långa filluren sträckte armarna över huvudet med en stor gäspning. Alla tänder sattes på display, vassa och gulnande efter månader av utebliven tandborstning. Stackars utseende, det fick verkligen lida på alla möjliga sätt och vis såhär på efterhand.
”Nej, vet ni vad? Jag har inte sovit någonting under hela natten och det har ingen av er heller”, började han med en glimt i ögat. Det var bara att hoppas på att alla gick på den lilla charaden. Inte Joshua såklart, men de andra två. Nu hade Zihao faktiskt stora planer på att sussa sött i några timmar, så en komplett lögn var det minsann inte! Sedan uteslöt han en del av detaljerna, typ som att han tänkte överfalla pojkvännen med kyssar och en del annat smått och gott. Om de orkade, annars dög det mer än väl med att ligga tätt intill varandra medan sömnen tog över.
”Snape..” undrade Yaosu trevande, men blev snabbt avbruten av sin lillebror.
”Tyst med dig”, morrade han varnande och kom hastigt upp på benen. ”Gå och lägg dig. Det är tidigt på morgonen, ingen har sovit och alla är trötta. Punkt slut.” Han böjde sig ner, vilket fick ryggen att knaka till, och gjorde sig redo för att fiska upp Joshua. Sextonåringen var lätt som en fjäder så det skulle inte bli några som helst problem. ”Får jag lov? Eller vill du hellre gå själv och råka snubbla på vartenda trappsteg?” Läpparna kröktes till ett litet flin och han fnissade till för sig själv. Irriterande idiot? Precis som det alltid varit och alltid skulle förbli.

Nu har lilla Joshua förvisso varit medvetslös hela natten och en bra bit under gårdagens kväll, men det måste väl ändå vara förståeligt hur utmattad han är, eller? I flera minuter hade de två männen plågat honom något förskräckligt. Varje liten del av den svaga kroppen värker av varje liten rörelse, och hjärnan verkar inte riktigt ha anlänt till sin fulla kapacitet riktigt än. Så det är väl förståeligt att han vill vila lite? Ja, det är det. Trots att han legat i soffan hela tiden. Ja, ja det är okej att vila. Du får vila. Det är inte dåligt att vila. Sextonåringen försöker verkligen trycka bort de där hjärndemonerna som vill få ner honom i den mörka grottan igen, som vill intala honom att allt som hänt på ministeriet varit hans fel. Men det är svårt, väldigt svårt. Särskilt när ansiktena från de som torterat honom fortfarande finns alldeles färska i minnet. Varje litet vitt hårstrå, varje hånskratt och varje förbannelse. Nej, nu får han rycka upp sig. Det är dödsätarna det är fel på, inte honom. Positiva, snälla tankar nu. Bara snälla tankar. Helt ärligt behöver prefekten bara låta ögonen vila på Zihao och hela kroppen värms upp, och alla onda tankar försvinner för en kort stund. Nu känns det än en gång lite förnedrande och Joshua kan inte undgå att blänga upp mot den långa filuren. Råka snubbla över vartenda trappsteg verkar som något som den bräckliga gryffindoreleven skulle kunna råka ut för, men det tänker han inte medge. Nehej då. Han skulle kunna ramla ner på golvet så fort han ställer sig upp från soffan, - om det ens skulle gå, - och fortfarande inte medge det för sig själv. Stolthet? Jo, han behöver ha det när ett sådant där slugt flin stryker sig över pojkvännens läppar.
”Är du säker på att du orkar bära mig?” Frågar han med huvudet lätt på sniskan. Nu är det mest avsett att vara ett förnedrande litet skämt, men det finns någonting genuint i frågan ändå. Zihao har just förvandlats tillbaka, han behöver vänja sig vid kroppen igen. Kommer han verkligen att orka dra med sig Joshua upp också över trapporna? Osäkert.

Säker på att han orkade bära Joshua? Jo, det var han definitivt helt hundra på. Nu kanske han inte var i den bästa formen han någonsin befunnit sig i, även om musklerna var mer definierade än för några månader sedan. Men att bära Joshua, det var någonting han alltid skulle klara av så långe han klarade av att hålla sig på benen.
”Klart jag är säker!” Svarade Zihao förnärmat och såg extremt butter ut. ”Kolla här, du väger ingenting”, fortsatte han och fiskade upp den yngre i sin famn. Vid det laget vägde han nog mer än dubbelt så mycket som den lilla sextonåringen. Dels för att han var väldigt mycket längre och fortfarande växte så det knakade, men även för att han helt enkelt var grövre. Kroppen genomgick en massa skit men svält, det var inte en faktor i det hela.
De bruna ögonen fäste sig på pojkvännen och det där lilla flinet uppenbarade sig ännu en gång. Sedan mjuknade ansiktsuttrycket och han lämnade en hastig, diskret kyss på den fina pannan. Ingen såg, eller han hoppades i alla fall att ingen sett.
”Jag hjälper honom upp, antar att vi ses vid lunch eller något”, sade han och slängde en skygg blick mot de andra. Därefter satte han näsan i vädret och marscherade iväg. Stegen var lite vingliga och ovana, men det berodde mest på att han helt enkelt inte visste hur man riktigt skulle använda benen. De svajade från sida till sida några gånger innan stegen förde honom uppför den magnifika trappan av marmor.
”Har du ens varit i mitt rum innan?” Frågade han och började röra sig längsmed den långs korridoren. ”Yaosu sa att de hade låst det, men vem vet? Du kanske bröt dig in bara för att stjäla min säng?” Zihao frustade till och stannade slutligen framför en av de massiva, vira dubbeldörrarna. Snart gled de upp, bara för att avslöja det ståtliga rummet innanför. Mycket vita möbler, kuddar och filtar. Ganska kalt men samtidigt mysigt i hans ögon.

Uppenbarligen går det inte lika fläckfritt att bära den lilla sextonåringen som det gjort för några månader sen, men det är förväntat. Det kommer nog ta ett bra tag för Zihao att vänja sig vid sin kropp med två ben igen, hur han ska röra sig och vad som är bra för honom att äta. Det är liksom svårt nog att ta sig fram utan att bära på pojkvännen, så Joshua får lite skuldkänslor över det. Nu vet han att det inte är hans fel, kroppen kan verkligen inte ta ett endaste steg själv i det här skicket, hjälp är liksom ett måste. Men han kanske inte ska vända sig mot en precis lika slutkörd person för det. Hur som helst låter han även det ämnet glida undan en liten stund, han får helt enkelt tacka Zihao lite extra mycket senare när deras kroppar återfått en bra mängd med energi. Den där lilla kyssen får läpparna att krökas upp i ett glatt leende. Armarna slingrar sig försiktigt runt slytherinelevens nacke och lutar pannan mot bröstkorgen. Främst för att gosa, men också för att inte ramla ner mot golvet. Försiktighetsåtgärder är bra saker det.
Joshua ser upp mot sin bästa vän en sista gång. Hayley har dragit åt sig en egen kopp med varmt te och satt sig lite närmre den äldre Huaze brodern bara för att.. ja, värme. Hon behöver värme helt enkelt. Med ett lätt frågandes ansiktsuttryck bestämmer han sig för att göra en mental anteckning, han ska definitivt fråga väninnan om det senare. Nu får han inte glömma bort det bara.

Zihaos rum? Nej, med tanke på att pojkvännen skiftat samma dag som den yngre av dem anlänt så har han inte spenderat någon längre tid där direkt. Men lite grann, jo.
”Jag var där en gång innan Yaosu låste det,” Avslöjar han trevandes och generat medan de mörka ögonen glida fram och tillbaka i det stora, vackra rummet. Så rent, nästan orört . Lite sterilt, men ändå väldigt mysigt. Precis som resten av huset. Med en lätt rodnad över kinderna lämnar Joshua en puss på sjuttonåringens söta lilla haka. ”Jag snodde en del av dina kläder, faktiskt. De doftade bara som dig..”

Det hade egentligen varit ett skämt, det dör med att Joshua smugit in i sjuttonåringens rum. Fast tydligen hade det funnits en hel del sanning i det och arr han snott åt sig en del av Zihaos kläder, det var otroligt gulligt. Den äldre satte sig ner på sängen med en liten duns och höll sextonåringen tätare intill sig. Sådär, nu kunde han börja dra in den ljuvliga doften på riktigt, utan att någon satt och spionerade i den andra änden av soffan.
Rummet var stort, väldigt stort, och en massiv kristallkrona hängde från det fyra meter höga taket. Väggarna var tapetserade med vit tapet och golvet var av parkett stil, lackade och blanka. Stora, franska fönster löpte utmed sidorna av väggarna som vätte ut mot deras privata gård. Den var ungefär lika stor som själva huset, med både en pool och designer trädgård - en liten bäck slingrade sig genom grönskan och vackra träd kantade gården. Det var lite som att ha en privat park. Fadern hade lyckat utvidga den ganska mycket med hjälp av magi och för en vanlig mugglare hade den inte sett allt för gigantisk ut. Men gick man in i huset och ut på gården insåg man snart att den sträckte sig flera hundra meter bort.
Gardiner hängde på vardera sida om varje fönster, som för övrigt sträckte sig från golvet till det höga taket. Ett skrivbord stod framför ett av dem och några bokhyllor sträckte sig över väggarna som dörren ut i korridoren satt vid. En stor fluffig matta låg uträckt över golvet och mittemot sängen, ett flertal meter bort, fanns ytterligare två dörrar. En ledde in till det privata badrummet och den andra till garderoben. Walk in closet brukade folk kalla den för när de fick syn på den. Nåväl, det var ingenting sjuttonåringen direkt brydde sig om.

”Hm, så du har alltså stulit mina kläder?” Undrade Zihao med ett höjt ögonbryn. ”De kan verkligen inte ha passat dig någe vidare”, fortsatte han med ett litet skratt och rodnade svagt efter kyssen på hakan. Ensamma, de var alldeles ensamma för stunden. ”Vänta, jag ska bara låsa dörren”, mumlade han och välte över pojkvännen på den mjuka madrassen, för att sedan vingla fram mot dubbeldörrarna och vrida om i låset. Inga oönskade inkräktare tack. Han vände sig om mot Joshua och drog fingrarna genom håret, som faktiskt hållit sig hyfsat i schack. Det såg väl ut ungefär som det gjort innan förvandlingen, praktiskt nog.
”Jag tror jag vill ta ett bad”, började han trevande och sneglade mot dörren som ledde in i badrummet. ”Luktar säkert inte så bra”, konstaterade han och började sniffa på sig själv, under armhålorna och sedan över armarna. Nej, han luktade nog ganska unket om sanningen skulle fram. ”Vill du följa med eller? Badkaret är helt klart stort nog för oss båda.” Ögonen var sådär löjligt oskyldiga igen, som om han inte hade något snusk alls i skallen. Vilken lögn.

Armarna som slingrat sig om den sjuttonåriga pojkvännen hårdnar lite i sitt grepp. Nu är de ensamma, och för närvarande kan han dra in varje liten del av Zihaos ansikte. Joshua skulle nog kunna sitta i timmar och granska honom, både med ögonen och fingrarna. Tänk om något liknande händer igen? Tänk om han inte kommer få se den andres ansikte på flera månader? Det är en hemsk tanke, och det får honom att vilja betrakta varje liten del av honom. Däremot vill han se varje liten vrå av pojkvännens rum. Det är här han sovit under alla lov. Det är vackert, riktigt vackert. Stora fönster löper sig längs väggarna, och det ger rummet en extra rik känsla. Kristallkronan som sitter uppe vid det höga fönstret bidrar också till det. Nu har Joshua blivit lite mer van vid inredningen i Huaze familjens hus, men helt ärligt blir han lika chockad varje gång han kommer in i ett nytt rum. Det är så långt ifrån den lilla stugan vid sjön som det går. Nu älskar han sitt hem, det är så mysigt och hemtrevligt och kommer nog alltid vara hans favoritställe, men huset de nu befinner sig i är otroligt vackert. Han har inte riktigt funderat på det innan, då huvudet haft alldeles för många andra tankar att ägna sig åt, men han är lite rädd för vad som kommer hända med den nya familjesituationen. Är det meningen att Lewis bröderna ska flytta in hit permanent? Ska de sälja det fina familjehemmet? Det är tyvärr långt ifrån något han skulle vilja.

”De passade mig väldigt bra faktiskt,” protesterar Joshua vars lilla kropp blivit vält över sängen. Med kinden mot den välkomnande madrassen stirrar han ut genom fönstret. Nu har de kanske inte samma storlek de två turturduvorna, men han hade älskat att strosa runt med Zihaos kläder. Det gav liksom lite av en tröst. Ögonlocken sluter sig en liten stund medan pojkvännen låser dörren, men hela han lyser upp så fort ett bad kommer på tals. Åh, gud vad skönt.
”Tror jag skulle behöva det också, så ja tack.” Bekräftar prefekten och sätter sig långsamt upp i sängen. Ögonen glider alltid tillbaka mot de där beroendeframkallande läpparna förr eller senare, det går liksom inte att hålla dem borta. Han vill verkligen slingra sig runt sjuttonåringen och pressa läpparna mot hans, och ett varmt bad låter även frestande det. Med ett gulligt, kvidande litet läte sträcker han fram de små händerna mot den äldre. ”Vill du hjälpa mig upp bara?”

Zihao stannade någon meter från Joshua, betraktade de smala armarna som sträckte sig fram mot honom. Åh, det var så gulligt att hjärtat riktigt smälte på den äldre, men trots detta kunde han inte låta bli att frusta till. Tillslut slöt han distansen mellan dem och fångade upp den yngre, virade armarna omkring honom och höll honom i famnen.
”Du är verkligen som ett litet barn”, påpekade han och lipade mot den yngre. Stegen var fortfarande ganska vingliga och det svajade något alldeles förskräckligt under den korta färden mellan sängen och badrummet. Nåja, det involverade i alla fall inga trappsteg och när han väl fått upp den stora dörren satte han ner Joshua i en av de två fåtölj liknande stolarna inne i rummet. Även badrummet var överdrivet stort, med både golv och väggar av vit marmor. Det så kallade badkaret liknade mer en pool, nerflugen i golvet av rund form.
Med darrande händer vred han på kranarna och stora strålar med varmt vatten sköt genast ut från de olika kranarna.
”Det är så jävla konstigt att föreställa sig..men jag har inte tagit en dusch eller ett bad på nästan ett halvår..luktar jag inte förfärligt illa?” Undrade Zihao och slängde i en näve badsalt han handlat i hemstaden. När det väl löst upp sig började det dofta som lotusblommor och det vårdade även huden. Han drog med fingrarna i det varma vattnet och log svagt. Nu när han varit utan dessa privilegier så pass länge kunde han verkligen uppskatta dem. Förut hade de mer varit en självklarhet.
”Hur kan du fortfarande vilja ha mig? Efter allting som hänt, efter allting du tvingats se och genomgå på grund av mig? Jag vill ha dig, så sjukt jävla mycket, men hur kan dy fortfarande vilja ha mig?” Frågade han och satte sig ner vid kanten av det varma vattnet, medan de glansiga ögonen stirrade mot Joshua. Solen hade gått upp utanför och höjde sig över träden i trädgården. Badkaret sträckte sig fram till det enda, stora fönstret i rummet, så att man kunde ligga längst bort och betrakta utsikten. Vackert, det var väldigt vackert. Någonting de behövde ta in innan allting blev olidligt mörkt.

Jo, psyket på den lilla sextonåringen kan nog bete sig som ett litet barn ibland. Klättra upp i famnen på folk, bli omfamnad och konversera fullt ut med både Haru och de lurviga katterna. Men även om Joshua inser detta så putar han med underläppen. Än en sak han inte riktigt är redo att medge för sig själv.
”Det är jag väl ändå inte?” Frågar han uppgivet och ser ner mot golvet när han väl blir uppburen igen. Är det lite taskigt av honom att be den där vingliga kroppen att bära honom? Kanske. Han vill verkligen inte förvärra Zihaos situation eller mående, och hans vikt kanske faktiskt orsakar det. Hur som helst verkar det gå helt okej, och Joshua bestämmer sig för att kanske försöka gå åtminstone från stolen till badkaret. Som för övrigt ser mer ut som en stor, behaglig pool än ett litet badkar. Jisses. De stora ögonen betraktar det rinnande vattnet. Det tar lite längre tid för det att räcka genom hela badet med tanke på storleken. Men för honom är det inte någon brådska.
”Antagligen, alla skulle nog göra det utan att ha tvättat sig på ett halvår.. men mitt luktsinne fungerar inte riktigt nu.” Nej, som sagt har inte alla sinnen kommit tillbaka till sin vanliga kapacitet. Joshua kan inte ens känna doften av den ljuva lotusblomman. Nu är han rätt kräsen när det kommer till doft, allt behöver lukta fräscht och gott för att han ska kunna bi riktigt behaglig i sin närvaro, men med tanke på att han kunnat krypa upp hos Zihao utan att ens rynka på näsan lite grann.. ja, det tyder väl på att näsan verkligen inte riktigt fungerar som den ska. De små fingrarna griper ett försiktigt tag om tjocktröjans ände och drar tyget över huvudet. Halvt påväg med att knäppa upp bältet kommer ett litet mer seriöst samtalsämne. Hur kan han fortfarande vilja ha honom? Vilken dum fråga. Joshua gör ett tappert försök i att ställa sig upp, men kroppen faller pladask ner mot golvet i första försöket. Dock slutar han inte. Handen griper tag om änden på badkaret och tvingar upp sin kropp, bara för att ta det som hjälp för att komma fram till den ett år äldre pojkvännen. Händerna griper krampaktigt tag om Zihaos tröja för att hålla sig själv uppe på de skakande benen, innan han låter de glida upp mot de där älskvärda kinderna. Han måste verkligen se patetisk ut, med alla blåmärken och ömma märken över hela överkroppen, med sitt konstanta snubblande. Men han är väldigt angelägen i att få den andre att förstå honom. Och då behöver han ha bra ögonkontakt.
”Vi båda två har tvingats se och genomgått saker som vi helst skulle vilja ha sluppit, men jag älskar dig Zihao. Det har inte förändrats en endaste gång det senaste halvåret.”