Yehet och Kkaebsong [PRS]

En kompis, jaså minsann? Men sluta Xie Zihao, nu är du bara löjlig. Han sa kompis, right? Då är det just det - en kompis. Tyst med alla dumheter som försiggår inne i huvudet på dig, de gör dig ändå bara illa. Väldigt, jävla illa.
”Resa bort? Men då skulle Euijin ändå bli arg! Slår vad om att han skulle bli arg även om vi bokstavligen var kidnappade av typ maffian eller något..kan nästan svära på det”, påpekade nittonåringen och slöt ögonlocken med en liten nöjd suck. Var det allt som krävdes för att han skulle bli sådär knasigt nöjd? Att Joshua satt och ritade små mönster över ryggen på honom? Det verkade verkligen bara gå utför och utför, mer och mer. Och Zihao som redan tyckte att de båda två var relativt fåniga..tänk hur sjukt mycket värre det skulle kunna bli! Åh, herregud. Ett av ögonlocken for genast upp och den äldre betraktade artonåringen samtidigt slm tänderna gnagde i underläppen. ”Jag känner mig väldigt fånig. Alltså, vädligt, väldigt fånig.”

Jo, Euijin skulle nog bli minst sagt förbannad om de två yngsta medlemmarna bestämde sig för att resa bort. Men skulle det inte vara härligt? Bara dem två uppe i en stuga på fjällen där de kan åka skidor? Joshua kan nästan skutta upp och ner, Gud vad uppspeld han blev av de tankarna nu.. kanske han helt enkelt får dra med dig Zihao? Det skulle nog gå. Packa ner honom i en väldigt stor väska med katterna och lite baozi.
"Men.. om vi lämnar våra mobiler, så kan han ju inte kontakta oss." Resonerar artonåringen och lutar sitt huvud tillbaka mot en av de starka axlarna, medan fingrarna fortsätter med sina mönster över den muskulösa ryggen. "Varför känner du dig fånig?"

”Visst, det där är ju sant..men även om han inte kommer kunna kontakta oss så vet vi mycket väl att han kommer vara förbannad. Alltså det jag menar är att vi fortfarande kommer ha vetskapen om hur arg han är”, rabblade Zihao på. Ögonbrynen var lät rynkade men det ryckte maniskt i båda mungiporna. Jo, han tyckte verkligen om den där planen, trots den hypotetiskt arga ledaren. Kanske de faktiskt skulle kunna dra någon gång i framtiden? När deras scheman var lite lugnare och så..åh, vilken underbar tanke. ”Jag känner mig fånig för att jag är så löjligt kär i dig..” mumlade nittonåringen tillslut och lät händerna finna sin väg till artonåringens kinder. ”Jg är så förälskad att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen längre..det är därför jag känner mig fånig, förstår du.”

Såklart, kännedomen om att Euijin är rasande på dem kanske är tillräckligt för att hålla dem fästa. Joshua är ju faktiskt väldigt lydig, och god vän med ledaren i gruppen. Dock måste väl den äldsta förstå att två turturduvor kan behöva lite ensam tid, borta från allt och alla? Euijin verkar nämligen vara en sån där som har mycket egenskaper när det kommer till förhållanden. Huvudet faller på sniskan, och än en gång tvingar artonåringen upp sitt ansikte, för att se in i de dör mörka, varma men smala ögonen. Så jävla vackra.
"Vet du?" Påbörjar han med en liten rodnad, och stryker fingrarna över den andres rygg innan han låter dem vila mot axlarna. "När man är nyförälskade som oss så här man all rätt att vara fånig."

Nyförälskade var de ju förvisso, men var det verkligen hundra procent okej att vara så pass fång som en viss Xie Zihao? Så länge de höll det hela relativt hemligt så var det väl det..men om det någonsin skulle komma ut skulle de defintivt få problem. Väldigt stora problem. Kanske det till och med skulle ha ödestogande effekter i slutändan? Äh, sluta tänka i de där banorna, då kommer du bara att börja må dåligt. Njut av stunden istället.
”Tycker du? Så du tycker alltså inte att det blir fånigt när jag gör såhär?” Undrade nittonåringen och kastade sig över Joshua, så att vattnet skvalpade till ordentligt. ”Eller såhär..” fortsatte han aningen mer lågmält och lutade sig närmare den yngres ansikte, för att slutligen slicka honom tvärs över läpparna. Så. Jävla. Konstig. Gånger femtiotusen. Minst.

Fånigt att bli slickad över ansiktet? Hmh.. visserligen kanske Joshua inte är van vid fenomenet, men han själv skulle säga konstigt mer än fånigt. Men det är ju bara hans egna lilla åsikt.
"Nej.. Det gör jag inte. Konstigt däremot? Ja, men det vet jag ju redan att du är." Retas artonåringrn med ett finurligt litet leende på de fylliga läpparna. Han slingrar armarna om Zihaos axlar och drar honom intill sig, ännu mer.. lite svårt när den andre slängt sig över honom och fått badrummet alldeles blött. Men men. "Tycker du att jag är konstig när jag gör såhär?" Joshua pressar sina läppar mot Zihaos, drar in honom i en passionerad kyss. Fånigt? Nej, inte riktigt.

”Jag är inte konstig..!” Började Zihao för att nästan genast tystna därefter, när Joshuas läppar pressades mot hans egna. Det var alltid lika underbart..alltid lika euforiskt. Så pass att små fyrverkerier började slå bakom ögonlocken på nittonåringen. Van skulle troligen aldrig komma att vänja sig vid de där perfekta läpparna, den släta huden eller mjuka beröringen. Aldrig. Kanske var det så äkta kärlek fungerade? Ungefär som kärlek börjar alltid med bråk. I deras fall hade det ju i alla fall gjort det. För tyvärr hade ju Zihao och Joshua bråkat rätt så mycket med varandra i början. Och det värsta var att allting var den äldres fel. Nej, fy! Bort med de där destruktiva tankarna. Gjort är gjort. Försikrigt besvarade han iställlet kyssen och slöt ögonlocken, lät läpparna glida över den andres. Perfekt.

Läpparna rör sig mot varandra i perfekt takt, precis som allt mellan de två ungdomarna verkar varje liten del av dem vara gjorda för varandra. Egentligen har Joshua ingen lust att dra sig bort, men det bara en ytterst liten det av honom som fortfarande kan tänka klart. Alldeles för euforiskt för att den lilla artonåringen ska kunna hålla huvudet kallt, och påminna sig om vad de gör. Joshua tvingar sig bort en aning från den äldre när kyssarna blivit allt mer intensiva, tar ett djupt andetag och lutar pannan mot Zihaos. Om han inte slutat där, skulle han nog inte ha kunnat sluta överhuvudtaget. Han vet mycket väl att det skulle vara Zihaos första gång, och om den äldre någonsin ser honom som värd det.. så måste det vara perfekt. Alldeles perfekt. Inte som Joshuas.
"Vi båda är rätt förbaskade konstiga." Påpekar artonåringen med ett litet skratt.

När Joshua drog sig undan, kändes det som om någon hällt en kall hink med vatten över ansiktet på Zihao. Ögonen blev med ens blängande och nittonåringen putade med underläppen, missnöjd som vanligt.
”Varför drog du dig undan?” Knorrade han och började dra fingrarna genom den andres blonda lockar. ”Utan någon förvarning också..det är fan du som tar priset för att vara underlig”, fortsatte han anklagande och övergick till att låta fingrarna dra över artonåringens ansikte. Dragen var ju så förbaskat perfekta att Zihao blev alldeles förundrad. Och när han väl hade börjat, kunde han verkligen inte sluta. ”Lova att du ringer mig varje dag, okej? För annars kommer jag nog att dö.”

Ja.. varför drog han sig undan? Visst är det en rätt bra ursäkt Joshuas hjärna fixat ihop. Eller ja, den delen av hjärnan som faktiskt är igång, den andre delen håller fortfarande på att.. Ja, fantisera. Jösses vilka hormoner.
"Men jag vet inte vad du tycker är att gå för långt.. " mumlar artonåringen med rynkade ögonbryn och en rodnad stiger över kinderna. Åh Gud vad han ogillar sin hud, som inte vill följa hjärtats önskningar och hålla den röda färgen borta. " Vet liksom inte vad du tycker och tänker, vill liksom inte pressa dig till något." Japp, Joshua är därmed världens sämsta förklarare, kan det låta mer patetiskt? Nej, förmodligen inte. Dock är det sanningen, han vill inte pressa Zihao till något. Han vill inte att Zihao ska höra något han inte är redo för. Blicken glider upp mot det bekanta ansiktet, ansiktet han älskar så förbaskat mycket. Joshua lägger händerna om Zihaos kinder innan de glider ner över hans hals, axlar. Fingrarna börjar återigen med sina mönster över de starka armarna. "Varje dag, jag lovar. Fast bara om du lovar mig detsamma."