Not what I wanted [PRS]

Så det var alltså så det låg till - han hade bitit av en av Joshuas fingrar. Och det var förmodligen inte det enda han gjort, utan han hade troligen ätit upp det också. Ansiktet hade blivit väldigt blekt och händerna började sakta men säkert skaka. Han hade gjort den yngre illa och ätit upp hans lillfinger. Ryggen föll mot kuddarna bakom honom och han stirrade tomt framför sig. Det första han gjort var alltså att göra sin egen pojkvän illa? Fan, han var verkligen ett monster, eller hur?
”F-förlåt”, stammade Zihao tillslut och släppte ner dumplingen han höll i på tallriken igen. ”Jag ville aldrig göra dig illa..jag menade aldrig att göra dig illa”, viskade han och glodde stint ner på sina darrande händer. Sjuttonåringen vred och vände på dem, betraktade den med ögonen fulla av rädsla. Hur kunde man tappa sig själv på det sättet? Han förstod verkligen inte hur det fungerade och ännu mindre varför det hänt från första början. Förtjänade han verkligen att lida på den nivån?
”Du, Zihao..” började Yaosu trevande och smuttade på sitt eget te, med ögonen fästa på de två ungdomarna. ”Tror du att du kan göra om det om du nu skulle vilja?” Frågade han och ställde ner koppen på soffbordet.
”Kanske”, svarade den yngre tyst och gjorde en grimas. ”Det är inte precis som att jag faktiskt har lust att prova”, fortsatte han och ryckte på axlarna. ”Men jo, jag antar att det inte skulle vara allt för svårt.” Nej, kan man göra det en gång så går det definitivt att göra det igen. Dock hoppades han innerligt på att han slapp genomgå allt det där hemska igen.
”Du måste vara jävligt försiktig, speciellt nu när vi går mot mörkare tider”, varnade nittonåringen och gav sin bror en lång blick. ”Om dödsätarna får nys om det hela kommer de försöka komma åt dig.” Bra, ännu någonting att oroa sig över.

När Hayley sedan kom in i vardagsrummet och kramade sextonåringen, blev Zihaos ögon genast blängande. Han kunde inte styra över det där och menade inget illa. Det kom som på beställning. Däremot blev de istället stora när han också fick en kram. Vänta nu, va? Visst hade hon varit nere med mat några gånger under de senaste månaderna, men hon hade bokstavligen rusat tillbaka ut så snart hon lämnat köttet. Sjuttonåringen hade fått för sig att hon fortfarande tvärt avskydde honom, fast det verkade som om han haft fel angående det där.
”Hej blondie”, kvittrade den äldre eleven och log snett mot henne. Hon var ändå ganska söt, inte alls lika otrevlig som brukade vara. Eller otrevlig hade hon nog aldrig direkt varit, mer överbeskyddande.
”Och Joshua”, fortsatte plötsligt Yaosu, som totalt ignorerat allting som precis skett. ”Du måste också vara försiktig, okej? De fick tag på dig en gång och skulle nog gärna göra om det hela.” Nittonåringen var orolig, det var det ingen tvekan om. Hans rådgivning var ganska onödig och de alla förstod nog redan att de behövde vara försiktiga, men det var ändå hyfsat uppskattat. Det bevisade bara att han verkligen brydde sig och det värmde nog allas hjärtan. Han var som en orolig förälder verkligen.

Det var just det här som lilla Joshua velat undkomma. De där skuldkänslorna som han mycket väl vetat skulle komma förr eller senare vill han verkligen få bort. Den äldre förtjänar verkligen inte att ha dem, inte efter allt som har hänt. Med ett ruskande på huvudet ställer han undan den varma skålen och koppen som är fylld till bredden med te. Det tillåter honom att röra sig lite närmre pojkvännen i soffan och lägga ena armen om de starka axlarna, bara för att dra honom tätare intill sig.
”Det vet jag Zihao, det gör inte ont längre och jag har faktiskt börjat vänja mig vid det. Snälla, du behöver inte be om ursäkt för det igen,” viskar han och lutar sin panna mot den närmaste axeln. Den lediga handen griper tag om de darrande händerna som den äldre inte verkar vilja sluta vrida och vända på. Nu är både kroppen och sinnet oerhört utmattat, men han känner sig väldigt angelägen i att få Zihao att sluta klandra sig själv. De bägge två vet varför det skett, att Zihao inte haft någon som helst kontroll på sig själv och inte varit medvetande under olyckan. ”Du har aldrig gjort mig illa.” Med det sagt räknar han endast med tiden sedan de blivit vänner och framåt. Innan dess kommer helt enkelt inte med i räkningen. Visst hade det gjort ont, men Joshua har aldrig sett det som att pojkvännen gjort illa honom. Aldrig.
Med armen fortfarande kramandes om axlarna höjer han blicken mot Yaosu. Försöka komma åt honom. Jo, det var precis det Joshua tänkt och farat över. Inte bara gällande Zihao, utan alla oskyldiga människor som blivit infekterade. Aerons bror är en av dem.
”De kommer inte kunna få nys om det genom dokumenten på ministeriet,” Nu har inte sextonåringen delat med sig av den informationen än. Och kanske det kan släppa lite på all oro som de två bröderna måste känna vid det här laget.

”Vill du ha en käftsmäll?” Undrar Hayleys vars ögonbryn rynkat ihop sig. Nu har hon fått många andra öknamn slängda sin väg, som är betydligt värre, men det bryr hon sig inte om. Nu är det där ett tomt litet skämt, men hon skulle inte ha några som helst problem med att slå bort det där lätta hånleendet. Kanske till och med slå så hårt att Zihao inte längre kan yttra smeknamnet igen. ”Jag skulle inte ha några som helst problem med att ge dig det, dumhuvud.” Ännu ett skämt. Med benen i kors drar hon åt sig sin lilla chokladkaka, en sak som hennes kropp suktat efter något förskräckligt sen graviditeten. Gud, hon kommer nog inte kunna få i sig en endaste tugga choklad när det hela är över.

Joshua är tacksam för den lilla rådgivningen, och oron som så uppenbart kan urskiljas från hans röst. Verkligen tacksam över att de bryr sig om honom. Nu har han inte direkt några planer på att låta några dödsätare komma nära honom igen. Verkligen inte.
”Tack, kommer nog inte gå tillbaka till ministeriet på ett bra tag däremot.” ena handen tar upp teet än en gång och börjar sippra på den varma drycken under tystnad. Nu när det börjat lugna ner sig lite i kroppen kan han låta huvudet att vrida och vända på alla andra saker i hans liv. Tillexempel den där hemligheten han och Hayley har, som Zihao inte har någon aning om. Det känns konstigt att framhålla sådan information för sin pojkvän när pappan i fråga är en nära vän till honom, men det är för Hayley. Förhoppningsvis kommer inte det att bli något större problem.

”Aldrig gjort dig illa?” Upprepade Zihao och fortsatte att undersöka den skakade handen. ”Vad är det här då? Varför saknas ett helt finger?” Frågade han och sjönk ihop med axlarna. Merlin, han hatade verkligen sig själv!på alla sätt och vis. ”Jag är en fara för allmänheten”, avslutade han och begravde ansiktet i händerna. Varulvar var i vanliga fall inte någon större fara för allmänheten, men på något vis hade sjuttonåringen lyckats falla in i en helt egen kategori. Han hade förvandlats på måfå en gång, utan fullmånen eller liknande, så vad var det som sa att det inte kunde hända igen?
”Zihao, jag tror inte att du måste oroa dig”, försökte Yaosu försiktigt och ryggade tillbaka lätt när han fick en ytterst mordisk blick från den yngre.
”Nej, det är inte jag som borde oroa mig, det är ni som borde ägna er åt det”, svarade Zihao kallt och började stoppa in dumplings i munnen igen. Snart hade de tagit slut och då övergick han till sin skål med soppa istället.
”Ingen beskyller dig”, envisades nittonåringen tappert och reste sig upp, bara för att ge den sista skålen med soppa till Hayley. Hon behövde mer mat än choklad, som för den sakens skull inte ens kunde klassificeras som mat. ”Här du måste äta någonting annat än choklad”, mumlade han och gav henne en menande blick. Jo, graviditeten hade han fått reda på för längesen, däremot hade han lovat att undanhålla det hela från Zihao.
”Käftsmäll? Vill du ha en själv eller?” Frågade sjuttonåringen och lipade mot Hayley. Det hade bara gått några timmar och han började redan glida tillbaka i sina gamla banor.
”Åh, kan ni typ sluta bråka?” Frågade Yaosu uppgivet och gled tillbaka ner i fåtöljen.

Båda brödernas ögon riktades snart mot Joshua. Ingen av dem visste egentligen vad han faktiskt gjort på ministeriet. Hade det någonting att göra med dokumenten kanske? Var det därför han följt med till ministeriet?
”Vad var det riktigt du gjorde på ministeriet?” Frågade Zihao med rynkade ögonbryn och petade till en av de magra kinderna. ”Och varför i allsin dar gick du själv? Tänk om McGonagall inte funnit dig! Då hade du kanske varit död nu, eller kidnappad!” Sjuttonåringen klämde plötsligt tag om båda kinderna och putade med underläppen. Nej, den tanken var minsann inte härlig. Han hade aldrig kunnat fortsätta livet ut utan sin älskade Joshua Lewis.

Åh, jösses. Joshua vill verkligen få bort alla klandrande tankar från pojkvännens stackars huvud, efter allt han gått igenom så är det här långt ifrån något som han bör fundera så mycket över.
”Om rollerna varit annorlunda Zihao, och det varit jag som inte haft någon som helst kontroll på mig själv, var skräckslagen och inte kände igen dig.. och bara styrs av vargars normala beteende istället för människors, skulle du vara arg på mig då? Se mig som en stor fara för allmänheten?” Kanske en lite oschysst fråga att ställa, men den får fram principen han vill att den äldre ska förstå. Sextonåringen älskar honom så hemskt mycket, och han själv hade begått ett enormt misstag när han satt sig sådär nära utan att tänka sig för, så naivt. Han vill fokusera på det de kan göra nu för att förhindra det som hänt att hända igen, fokusera på deras förhållande igen. Armen släpper sitt tag om de vältränade axlarna, och kupar istället de små händerna runt de bekanta kinderna. ”Det är verkligen ingenting som du ska beskylla dig själv över, okej?” Lättare sagt en gjort, det inser han själv. När man har den mängd hjärndemoner som de två ungdomarna har, ja då är det rätt svårt att sluta tänka i de banorna. Alla hatiska känslor gentemot en själv, de är så svåra att bli av med. Efter att ha glott seriöst färdigt in i Zihaos ögon släpper han taget om kinderna, bara för att låta honom fortsätta med maten. Joshua själv återgår till sitt te, medan de mörka ögonen betraktar sin bästa vän i tystnad där hon sitter och tuggar på chokladen. Sen blir hon istället erbjuden en skål soppa, och ler tacksamt upp mot den äldsta Huaze brodern.
”Tack,” Jo, Yaosu hade fått reda på vad som stod på. Inte för att Hayley velat berätta det för någon annan, utan mest för att det varit svårt att gömma det för en person som hon bott hos i flera månader. Plus hade Joshua haft rätt, han är någon som hon kan lita på, och än så länge har han inte sagt något till sin lillebror. Vilket hon är riktigt tacksam över. Hon bestämmer sig för att inte svara sjuttonåringen, utan blänger bara tvärt mot honom en stund, innan hon återgår till soppan. Nom, nom, nom.

Benen som dras upp mot Joshuas bröstkorg är fortfarande lite väl skakiga, och det är egentligen inte någon värst idé att balansera skålen med soppa på den medan han äter. Men det är bekvämt, och det återger honom lite mer värme. Blicken glider emellan de två bröderna som bägge två verkar lite nyfikna. Det har inte slagit honom förrän just då.. hur mycket han gjort bort sig. Han hade fått tag på det han ville. Hjälpt folk vars registrering kan ses som hotande. Men.. om han bara satt stopp för de andra ungdomarna, de ett år yngre eleverna, då hade det där slaget aldrig skett. Om han bara använt sin hjärna för engångsskull hade inte de vuxna i Fenixorden tagit sig dit, och Sirius Black hade inte avlidit. Nej, de tankarna dyker inte upp förrän just där och då, vilket leder till att han ställer ner skålen på bordet igen under tystnad. Kanske han borde ha varit med dem, tagit tag i det där med dokumenten någon annan gång. Så jävla lätt att vara efterklok, han kan uppenbarligen inte göra någonting rätt.
”Hermione och de andra hade tänkt ta sig in dit för något helt annat, och jag har länge velat smyga in dit.. så jag tänkte varför inte.” Med rynkade ögonbryn och ett litet kvidande sträcker Joshua sig efter sin utvidgade väska, bara för att få upp en hel hög med dokument om flera trollkarlar och häxor som råkat ut för samma sak som Zihao. Och jodå, pojkvännens ansikte finns på något av papperna där också. ”Jag hade tänkt ändra alla dokument där och då, och jag hann med några. Men sen kom de där dödsätarna och jag fick ta med mig dem här. Jag menar, om dödsätarna ser de här kommer de vilja värva varenda en, och om ministeriet kikar igenom vilka elever som går igenom det kommer de bli avstängda på direkten.” Riktigt hjältemodigt. Icke. Så hemskt dumt och korkat, usch och fy.

Joshua hade helt klart en poäng och orden fick Zihao att känna sig mer än en gnutta bättre. Fast samtidigt kändes det jobbigt att veta att han inte varit mer än just en varg i flera veckors tid. Det var någonting han inte kunde låta bli att skämmas över. Han kunde verkligen inte förstå hur sextonåringen orkat med honom eller att han fortfarande ville vara med honom.
”Klart jag inte hade varit arg på dig!” Utbrast den äldre och ruskade på huvudet. ”Om du befunnit dig i samma situation och ätit upp vartenda finger på mina händer, hade jag troligen bitit av dem och tuggat dem åt dig”, fortsatte han missnöjt och strök några fingrar genom de mörka, tjocka lockarna. ”För jag älskar dig och skulle göra allt i min makt för att få dig att bli lycklig, precis som du gjort för mig”, avslutade han i en liten viskning och pressade läpparna mot en av kinderna. Jösses, det blev bara svårare och svårare att hålla sig undan, att inte ge in i det där begäret han känt under de senaste månaderna. De där olydiga händerna sökte sig in under den stora tröjan och gled över den mjuka huden. Han visste att det var helt fel tillfälle för sånt där snusk, men han ville bara känna lite.
”Åh, sluta Zihao!” Klagade Yaosu när händerna fortsatte sin väg upp och sedan ner. ”Det där kan ni ägna er åt när ni är ensamma”, fortsatte han bestämt och ställde sig upp igen, bara för att sätta sig ner bredvid Hayley istället. Den äldre brodern brydde sig väldigt mycket om den yngre flickan och var där för henne både under dagarna och nätterna. Hon behövde verkligen allt stöd hon kunde få.
”Okej, vill du veta en sak, Yaosu?” Började Zihao och lade genast armarna i kors över den välbyggda bröstkorgen. ”Testa att leva som en varg i nästan ett halvår, inlåst i samma rum dag ut och dag in, utan att kunna få utlopp för några som helst begär..sen kan du komma och tala om för mig vad jag ska göra..vad han ska göra”, morrade den yngre och slingrade envist armarna om pojkvännen. Däremot drog han sig genast undan när högen med dokument kom fram, ut från den där lilla väskan Joshua haft med sig.

Hakan föll nästintill bokstavligen ner i golvet och han snappade genast upp sin egen fil. Bilden var förvånansvärt ny, kanske tagen när han var sexton år. Håret var svart som natten, luggen hängde i ögonen och ansiktsuttrycket fick honom att se absolut mordisk ut. Ögonen gled nerför den första sidan. Det var så mycket information, vart han blivit biten, hur gammal han varit och en massa annan konstig information. Ögonfärgen, hårfärgen, längden, kroppsbyggnad och andra faktorer som man kunde identifieras med.
Zihao vände blad och fortsatte läsa, lika stirrande som innan. Han var självfallet markerad som en XXXXX varelse, precis som alla andra varulvar, men ett flertal notiser hade lagts till längst ner - mentalt labil, aggressiv, fysiskt labil, av intresse för vidare undersökningar. Filen föll ner i knät på honom och han lutade sig tillbaka mot soffan med en utdragen suck. Härligt, det var alltså så ministeriet såg honom?
”Jag är tydligen aggressiv och allmänt labil”, muttrade han och började gräva genom andra filer. ”Det här är Aerons bror, eller hur?” Frågade han och bläddrade genom sidorna.

Bra, väldigt bra. När Joshua väl ställt den där frågan hade han sett den som lite orättvis, men nu ångrar han sig verkligen inte. Det verkar som att det omvända scenariot lättar väldigt mycket på Zihaos axlar, får honom att inte vara lika elak mot sig själv. Vilket får axlarna på den yngre att sjunka lite, gud vad skönt. Inga mer taskigheter, sjuttonåringen ska inte känna skuld för det som hänt. Den lilla kommentaren om fingrarna får ett leendet stryka sig över de fylliga, blåa läpparna. Lite roande ändå, även om han verkligen hoppas att det aldrig kommer att ske.
”Jag älskar dig också,” viskar han tillbaka. Nu vill han verkligen lämna en stor kyss på Zihaos läppar, dra honom närmre sig. Spelar ingen roll om de brustna, såriga läpparna skulle göra ont. Han vill bara vara nära pojkvännen, för all den tid som de inte kunnat vara det. En liten kyss på kinden är liksom inte tillräckligt, han vill ha mer. Däremot är det ingenting han vill ha där och då i vardagsrummet. Även om den varma huden känns oerhört bra mot den bara huden under tjocktröjan, så känns det grovt fel. Herregud, det verkar inte riktigt som att den äldre av turturduvorna verkar bry sig om sällskapet de har. Nu har antagligen Yaosu redan listat ut det hela mellan dem, och Hayley är grunden till att det först börjat, men ändå. Det är ingenting som man brukar göra framför nära och kära direkt. Det är därför Joshua försiktigt griper tag i pojkvännens hand och drar ut den från tröjan. Inte okej, inte nu. Det är liksom lite okomfortabelt, och det verkar den äldsta brodern också tycka.

De mörka ögonen granskar varje liten del av ansiktet på Zihao, hur det förändras för varje papper som glider mellan fingrarna på honom Det är antagligen inte så nyttigt för honom att läsa de där, men Joshua tänker att det är bra att han vet allt som står och vad det är de vet om honom. Desto mer han vet desto mer redo och förberedd kan han bli. Med den varma koppen i händerna tar han några klunkar av drycken och lutar sin kind mot hans axel, för att kunna få en lite bättre syn på vem det är han pratar om. Jo, Aeron och hans lillebror är hemskt lika varandra. Inte konstigt att han känner igen honom.
”Ja, det är det.” Klargör han och tillåter sig själv att skumma igenom texten. Nu är det inget som de har något med att göra, det är deras hemlighet och att läsa om något så personligt.. inte okej. Men nu.. det kan nog vara bra att berätta för Aeron om det. ”Han blev biten för två år sedan.”

Jo, det hade varit fel att börja ta på Joshua sådär mitt framför ögonen på alla andra. Det kliade i fingrarna, värkte i läpparna. De ville ha uppmärksamhet, skrek efter den där beröringen de inte fått på så länge. Men han fick vänta ett tag till, varesig han nu ville eller inte. Yaosu förstod sig fortfarande inte på ungdomarnas relation till fullo och det gjorde förmodligen inte Hayley hellre. De två turturduvorna var ju trots allt väldigt förvirrade rent generellt och missförstod varandra hela tiden. Sedan hade de en tendens att bli osams lite då och då, någonting som också brukade bero på missförstånd och förvirring.
”Förlåt”, mumlade Zihao och slokade lite med axlarna. Ögonen flackade mellan Hayley, den äldre brodern och Joshua. Nej, han borde verkligen inte ha gjort sådär. Nu hade allting bara blivit väldigt stelt istället och det i sig var bara onödigt. ”Fast jag kommer inte kunna hålla mig borta resten av dagen”, viskade han lågmält i sextonåringens ena öra, med en djup rodnad som strök sig över kinderna. ”Jag är ju tydligen både mentalt och fysiskt labil, så antar att jag kan skylla på det tills vidare.” Ett bittert liret skratt rymde de torra läpparna och han himlade med ögonen.

Kanske det var fel att gå igenom alla filer på det där sättet, läsa om folks personliga åkommor och så vidare. Alla var ju inte varulvar heller och led av alla möjliga åkommor. Typ blodsförbannelser och annat hemskt. Det verkade halvt om halvt vara det sjuttonåringen själv led av, även om hans tillstånd var betydligt med smärtfyllt och instabilt.
”Jo”, mumlade Zihao slutligen och betraktade orden som var nerskrivna på pergamentet. ”Fenrir Greyback”, konstaterade han och strök med fingret över det välkända namnet. Världens mest galna, mordiska varulv. Fatta vilken tur att han inte led av samma förbannelse som den mellersta Huaze brodern, då hade inte bara fullmånarna varit farliga att vandra under.
”Varulvar kommer definitivt att bli måltavlor”, sade Yaosu dröjande och sneglade mot filerna. ”Precis som mugglarfödda, men av andra anledningar”, fortsatte han tyst och suckade djupt. ”Det är mycket möjligt att de redan rotat igenom en del av dessa filer och kommer försöka rekrytera folk så snart som möjligt. Speciellt nu när allt kaos brutit löst.” Han gav brodern en lång, medlidsam blick innan han återigen smuttade på sitt te.
”Men då får vi se till att hjälpa dem! Om de inte får gå på Hogwarts och är måltavlor, då kan de bo här”, föreslog Zihao genast och ställde sig upp. ”Vi börjar med Aerons bror, för honom har vi i alla fall någon slags koppling till.”

Var det lite förnedrande och generande? Jo, till viss mån. Att någon rör på honom under tröjan så öppet framför andra bekanta, ja det är väldigt generande. Men Joshua förstår var pojkvännen kommer ifrån. De har varit borta från varandra i flera månader, och det är mer än förståeligt att två hormonsdrivande ungdomar skulle vilja komma nära varandra igen. Eller hur? Han själv har räknat ner dagarna tills han skulle få se det där älskvärda ansiktet igen, och nu får han det. Nu kan han röra vid den äldres kinder, armar, läppar.. Det är så frestande att göra det där och då, men med tanke på hur mycket osäkerhet gryffindoreleven har så skulle han aldrig våga göra något sådant. Aldrig. Hayley har blivit rätt intresserad av det som pågår mellan turturduvorna, det är lite roande att se sin vän, som nyss varit så förskräckligt blek bli aningen rosig om kinderna. Bara pågrund av Zihao. Jo, sådant är hon intresserad i. Plus har hon väl ändå all rätt att lägga näsan i blöt, visst? Hon var ju faktiskt den personen som fick ihop dem två från första början. Mer eller mindre. Tröttsamt sträcker hon på de bara benen och lägger dem tvärs över Yaosus knä, så att hon kan vila den varma skålen mot sina egna ben. Blir mycket lättare att äta på så sätt.
”Du behöver inte be om ursäkt,” viskar den lilla prefekten och pillar förstrött med de mörka lockarna. Väldigt fina. Så vacker. Hela honom. Med lätt rynkade ögonbryn skakar han på huvudet. Nu har de som skrivit dokumenten ingen aning om Zihao är labil på något som helst sätt. Nu har Zihao sina hjärndemoner, men det spelar ingen som helst roll. Det gör honom inte mentalt labil. Fysiskt däremot, ja det är lite svårt att beskriva det på något annat sätt. ”De känner inte dig Zihao, snälla bry dig inte om vad som står där..” Han behövde bara klargöra det innan han återgår till att fundera på det som blivit sagt innan. Jo, hans kinder blev rätt rosiga av de orden. För han känner precis samma sak.
”Inte jag heller, ” Nej. Han vill verkligen kyssa varje liten del av pojkvännen. Varje liten del.

Jo, varulvar, vampyrer och mugglarfödda var allihop något som Voldemort ville åt av en eller annan anledning. Joshua kunde verkligen märka av det. Om han inte varit en mugglarfödd, då hade nog inte dödsätarna plågat honom på ett sådant brutalt sätt. Det låter frestande att dra med alla måltavlor till en säker, gemensam plats där de är skyddade. Och det verkar även lilla Hayley tänka på, även om hon inte vill vara en glädjedödare.
”Om vi samlar ihop alla måltavlor på ett och samma ställe kommer det väl ändå se rätt suspekt ut? Om en hel drös med elever plötsligt försvinner från skolan, jobbet eller helt generellt så fångar det säkert Voldies uppmärksamhet.” Troligen. Aerons lillebror går ju faktiskt på skolan. Och med tanke på att dödsätare säkert kommer att komma in i skolan kommer de säkert att fånga upp honom på direkten. Om de får nys om det alltså.

Nu hade Zihao förvisso kunnat titta på Joshua under de senaste veckorna, betraktat det vackra ansiktet och tagit in varje liten del av den yngre. Däremot hade han inte kunna röra vid de mjuka kinderna, kupa händerna om dem och kyssa de där otroligt mjuka läpparna. Det var inte konstigt att allt han ville göra var att sätta sig i grensle över den yngre och anfalla honom. Fast inte nu när både Yaosu och Hayley satt där och glodde. De verkade dock ganska bekväma båda två och nittonåringen var snart i full gång med att ge den yngre flickan fotmassage.
”Du har rätt, de känner mig inte”, mumlade sjuttonåringen och följde sin äldre brors exempel. Skillnaden var att han gav pojkvännen hårmassage istället för massage över fötterna. ”Om de gjorde det hade den där filen varit betydligt tjockare”, fortsatte han och flinade. Det gick inte att förneka, han var en fara för allmänheten och kroppen löd inte. Fast det där skulle säkert gå att träna upp, även om det skulle bli smärtsamt. Bättre det än att han skulle råka skifta mitt ute på någon gata full med folk.
”Jag måste försöka få kontroll på allt det där dock, eller hur? Det är inte värt att skita i det, då kommer det bara sluta illa igen”, sade han motvilligt och gömde ansiktet i de härliga lockarna. ”Och du måste ta tag i ditt ätande igen, inte låta det glida ut i sanden. Tro inte att jag inte märkt hur smal du gått och blivit igen”, grälade han vidare och snörvlade till. ”Du får inte försvinna, förstår du det?” Orden var väldigt lågmälda, tysta så att ingen annan än Joshua skulle höra dem.

”Hayley har rätt.” Yaosus röst var trevande och kugghjulen i hjärnan snurrade i en väldans hastighet. ”Vi kan inte göra någonting utan att ligga ett steg före..det betyder att vi behöver veta vad de planerar”, förklarade han och fortsatte klämma över de nätta fötterna. Händerna var ungefär lika stora som Zihaos, ungefär på samma sätt som längden. Deras sätt att beröra var dock inte alla lika. Nittonåringen var alltid väldigt varsam och försiktig medan den yngre lätt kunde bli hårdhänt och betydligt mer passionerad. Väldigt olika helt enkelt.
”Okej, så hur får vi tag på den informationen?” Undrade Zihao och sneglade upp från Joshuas lockar.
”Hur tror du? Man får den från insidan”, svarade den äldsta ungdomen i rummet och ryckte på axlarna.
”Men de kommer väl ändå inte ge ut sådan information?” Åh, ibland var den mellersta Huaze brodern verkligen inte klipsk.
”Dumbom, man måste smuggla in någon de vill åt på insidan som de litar på”, suckade Yaosu och himlade med ögonen. ”Alltså hur är vi ens släkt?”

Det är sant, men ett väldigt bittert faktum. Ja, filen skulle nog ha varit rätt mycket större om de vetat om det som hänt de senaste månaderna. Däremot vill han att Zihao ska vara snäll mot sig själv och inte ta orden som står i dokumenten alldeles för seriöst. De har ingen som helst aning om vem han är eller hur han är, så det är orättvist. Och falskt, väldigt falskt. Dock låter Joshua det samtalsämnet rinna ur i sanden, det kan de nog prata mer ingående om senare. Få varandra att vara snälla mot sig själva igen. Plus blir han så mycket lugnare när en av de stora händerna finner sig i de mörka, välvårdade lockarna. Ögonlocken sluter sig på nytt där huvudet vilar på en av axlarna. Han själv är faktiskt lite förvånad över faktumet hur nära vännen blivit den äldsta Huaze brodern. Positivt såklart, han är snäll mot henne.. och vid ett läge som denna kan hon nog behöva det väldigt mycket.
”Vi ska inte skita i det den här gången, vi kommer på någonting tillsammans. Låter det okej?” Frågar han i viskande ton när det där söta lilla ansiktet gömmer sig i hans lockar. Så mysigt. Han har saknat det. Så avskyvärt mycket. Dock försvinner det där lilla leendet så snabbt som maten kommer på tal. Men det är rätt. Om Zihao ska arbeta med det där, ja då ska Joshua arbeta med maten. ”Ja, okej.. jag ska försöka jobba på det.”

Hayley vickar försiktigt på de små tårna. Fotmassage har hon faktiskt inte fått förut, särskilt ingenting så bekvämt. Tillslut har hon surpat upp soppan ställer hon tillbaka den på bordet och lägger sig lite mer bekvämt. Magen mätt, men fortfarande sugen på choklad. Mycket choklad. Joshua däremot, ja han blir lite ställd av tanken att ha någon på insidan. Nu är det väl på ungefär det sättet som Professor Snape arbetar, men det är nog inte så många som till hundra procent skulle lita på honom. Med all rätt.
”Men det är ju hemskt farligt,” påpekar sextonåringen och klamrar sig fast vid Zihao. Nu hoppas han verkligen inte att någon av bröderna får en massa dumma idéer. Att försöka smuggla in någon är korkat, dumdristigt. Det måste finnas lite säkrare sätt att komma åt den informationen. Eller hur?