PRS botillia1 & Lupple

Han tog glaset och drack några klunkar innan han satte ner det.
- du ska veta att det inte är så lätt att bara ligga ner och ta det lugnt. Vet du hur gammal jag var första gången jag pågrund av min "gåva" tvingades ta livet av en vampyr? Frågade han och la sig mer bekvämt i sängen.

Hon såg på honom och satte sig lite bättre på sängkanten och tog hans hand försiktigt.
" Jag hjälper dig." Log hon för att sedan sluta le och skaka på huvudet.
"Nej, berätta." Sa hon tystare och såg lite oroligt på honom.

Han såg ner i marken och pillade med sina fingrar.
- jag var 14 år gammal sa han och svalde hårt innan han vände upp blicken mot henne. Han själv försökte aldrig tänka på den gången och situationen och därför pratade han aldrig om det med någon.

Hon försökte greppa hans hand mer för att på nått sätt kunna trösta honom men det var inte tillräckligt.
"Älskling, jag är så ledsen att du fick uppleva något sådant." Viskade hon och smekte hans kinder sakta.

Han ryckte lätt på axlarna.
- jag har vant mig, jag tänker inte på det bara så funkar det. Det var jobbigt då men tillslut så slutar du tänka och känna sa han och drog en hand genom håret.
- men det är därför jag inte vill att du ska uppleva det sa han.

" Det är inte speciellt hälsosamt. Du måste känna, bearbeta det." Viskade hon och såg på honom. Nickade sakta.
" Jag förstår. Jag ska inte pressa dig till att få vara med." Viskade hon och log svagt.

Han såg på henne och skrattade svagt.
- jag är vampyr, vi brukar inte bearbeta saker precis. Dessutom vill jag inte tynga någon med mina problem och jag kan ju inte precis gå till en mänsklig psykolog. Hon hade ju trott att jag hade stora psykiska problem sa han lätt.

Hon såg på honom och flinade lite.
"Du kan tynga mig med dina problem. " Viskade hon ärligt och såg på honom.
" Jag vill finnas för dig." Förklarade hon och studerade honom.

Han nickade sakta.
- jag vet det, men jag vill inte tynga dig med mina problem, jag vill att vi ska leva här och nu sa han lågt. Det var sanningen, han ville leva med henne här och nu och inte prata om dåtiden.

Hon såg på honom och suckade lågt.
" Här och nu?" Flinade hon och satte sig försiktigt grensle över honom.
Var noga med att inte röra några av hans sår. Böjde sig framåt och kysste honom mjukt.