Not what I wanted [PRS]

Medan Hagrid började röra sig ut från huset skyndade Yaosu sig till halvjättens sida. De stod och pratade ett tag i köket, lågmält och intensivt. Men Zihao orkade inte ens försöka tjuvlyssna, utan ägnade sig uteslutande åt att krama om Ms Lewis. Han snyftade okontrollerbart och vaggade fram och tillbaka i hennes famn, alldeles utom sig vid åsynen av pojkvännen. Varför hade han varit på ministeriet? Speciellt nu också, när han inte alls befann sig i ett vidare hälsosamt tillstånd! Dumma pojke, dumma Joshua.
”Förlåt”, viskade sjuttonåringen med en darrning på rösten och drog sig undan. Precis som för några månader sedan var huden väldigt varm, däremot inte riktigt på samma nivå. Kroppen försökte väl återgå till sitt naturliga stadie, eller så kanske han skulle förbli en vandrande värmekälla resten av livet? Nåväl, det kvittade. ”Det var längesen, Ms Lewis”, fortsatte han med ett svagt skratt och snörvlade till. Därefter gled han ner på soffan bredvid sextonåringen, strök varsamt en av de varma händerna utmed kinderna och vidare upp mot lockarna.
Okej, okej, dags att samla sig. Han drog filtarna tätare om den yngre och försökte desperat få upp kroppstemperaturen i ansiktet. En gång i timmen skulle de bli tvungna att ge honom serumen, men det var ingenting i Zihaos mörka ögon. Några timmar var okej, så länge han skulle bli okej. För visst skulle han bli okej? Jo, det var väl klart!
”En gång i timmen..allting kommer bli bra, jag lovar”, mumlade han och lämnade en lång, varm kyss på den våta pannan. ”Hör du det, Joshua? Allting kommer bli bra”, upprepade han och tog några djupa andetag. Åh, det kändes så bra att äntligen kunna pressa läpparna mot den andres hud, att kunna uttrycka kärleken på ett vettigt sätt som inte involverade en massa blöta pussar.

”Du har ingenting att be om ursäkt över, det förstår du väl?” Frågar Ms Lewis med lätt slutna ögonlock. Händerna rör sig i lugnande takt över sjuttonåringens rygg medan ett litet leende rör sig upp över hennes läppar. Hon får ta det goda med det onda. Hon är verkligen överlycklig att hennes styvson kommit tillbaka, att se hans ansikte igen värmer verkligen hjärtat något förskräckligt. Det verkar helt enkelt som att hon blivit väldigt fäst vid alla tre av Huaze syskonen, och hennes moderliga instinkt kan inte undgå att vilja skutta av lycka. Nu ligger hennes egna son där, medvetslös och likblek, det gör så hemskt ont att se något liknande. Att lägga ögonen på sin son i en sådan kondition. Nu har det gjort ont i bröstkorgen för varje litet hekto som Joshua förlorat, hur hans livslust sjunkit till det lägsta, men det här.. att se kroppen skaka och den kalla svetten att röra sig ner över pannan. Det är hemskt. Munnen är fortfarande öppen på vidgavel men han verkar ändå inte få in ett endaste andetag. ”För länge sedan Zihao.. jag måste skriva till din pappa på direkten.” Det kommer ut som viskningar. Nu tänker hon förvisso inte lämna sin son förrän hans kondition är lite mer stabil, men efter det kommer hon skicka ett fjäderfä så fort hon bara kan.

Hör du det, Joshua? Orden ekar i det stackars huvudet. Rösten, åh vad han älskar den där rösten. Han kan höra nu. Höra. Inte prata och inte se, inte än. Men att lyssna på Zihaos röst kan han nog aldrig tröttna på. Är det ännu ett spratt, någonting som kommer bli en av de där hemska mardrömmarna i slutändan? Det verkar inte som det, men han tillåter sig inte att slappna av. Tänk om huvudet hör sjuttonåringens röst för att driva med honom? Hjärndemonerna har gjort mycket värre saker än så, så det är inte helt omöjligt. Men en liten stund så nöjer han sig med det, han bryr sig inte om möjligheten att det är något drivande prank som han gör mot sig själv, utan han lyssnar för fullt. Klockan tickar för fullt, och försiktigt trycker han om handen som ligger i hans egna. Stor. Stor hand. Han känner igen den. Åh vad han vill att det ska vara verkligt.

Hade Joshua inte varit så illa däran, vid medvetande och alert hade nog sjuttonåringen attackerat honom fullständigt vid det laget. Men han var så blek, så smal och bräcklig att den där lilla kyssen över pannan troligen varit på tok för intensiv. Istället förde han en av de mindre händerna upp till läpparna och lämnade små pussar över den. Han visste att en av fingrarna var borta på den ena handen, men hade inte den blekaste om hur det försvunnit. Medvetandet hade inte återvänt på några veckor och då hade det liksom redan varit borta och tja, han var rädd för svaret.
”Tack”, svarade han slutligen och vände de vattniga ögonen mot Ms Lewis. ”Tack för att du fanns där för både mig och Joshua”, fortsatte han och strök bort en av tårarna som gled nerför kinderna. ”Du är..är en väldigt fin människa”, snyftade han med bruten röst och placerade sextonåringens hand över en av de våta kinderna. ”Och din son också.” Nu brast det igen och snyftningarna drog igång på nytt. Tårarna sprutade okontrollerat och han kurade ihop sig intill den yngre, placerade huvudet rakt över hjärtat och lyssnade på det svaga ljudet. Dunk, dunk, dunk. Han levde i alla fall och varje litet slag var rogivande, som att lyssna på världens vackraste melodi.
”Vi kommer behöva trycka i dig det där serumet varje timme, bara som en liten förvarning”, viskade Zihao och slöt ögonlocken. ”Och jag vet att det inte kommer vara speciellt bekvämt eller uppskattat, men du måste bli bra, okej?” Mumlade han därefter och slingrade armarna om pojkvännen. Den där lilla tryckningen han fått över handen bådade gott och förhoppningsvis kunde Joshua höra allt han sa. Han hoppades att han kunde höra det.

Under tiden verkade det som om Yaosu höll sig i skuggorna. Kanske för att han inte ville förstöra för de två turturduvorna eller råka röra upp någonting otrevligt inom sin yngre bror. Nittonåringen älskade Zihao, men det var inte en hemlighet att sjuttonåringen var förfärligt labil för tillfället. Han behövde tid, mycket tid, innan allting skulle bli bra.
Hagrid hade för övrigt precis lämnat byggnaden och Ms Lewis skyndade hastigt förbi med morgonrocken fladdrande kring benen. Det hade varit ett jävla liv i några minuters tid, men det verkade som om det sakta men säkert lugnade ner sig. Till och med den yngre brodern hade tystnat, troligen alldeles för upptagen med att försöka väcka liv i Joshua. Nåväl, han skulle inte störa dem. Benen förde honom ut i det gigantiska köket och han plockade upp tekoppen från innan. Nyheterna han precis fått nys om var oroande. Riktigt oroande och även om alla andra verkade halvt lyckliga, insåg han att det inte skulle vara speciellt länge till.

I flera timmar sitter Ms Lewis där bredvid sin son. Varje timme, på sekunden tar hon ett serum i taget och för det mot sextonåringens läppar. Först hade det kommit en rätt negativ respons. Hela kroppen som lugnat ner sig en aning hade börjat skaka precis lika mycket som under tiden han blivit torterad, och blod, blandat med saliv och serum hade bubblat ut ur munnen på honom. Det hade fått paniken hos modern att vara nära på att koka över, men hon samlade tappert ihop sig. En värmekudde la de även på den iskalla pannan i försök att få upp kroppsvärmen. Det tog sitt tag, men tillslut började värmen sakta men säkert att gå upp till ett normalt nummer. Hayley hade kommit ner iklädd en av Samuels stora tröja, för att gömma den växande magen. Nu har även hon suttit på nålar i väntan på att vännen ska vakna upp. Och det tog flera, oerhört långa timmar. Kroppen slutade inte skaka och synen återkom inte förrän tidigt, tidigt nästa morgon.

Alla sinnen återkommer steg för steg. Han hade kunnat lyssna lite grann, hjärnan var inte längre stendöd och han kunde resonera lite. Allt kom åtminstone inte på en och samma gång, vilket Joshua verkligen uppskattar. Det hade blivit en alldeles för stor chock i sådana fall. Hela kroppen värker, allt gör ont. Sår och blåmärken sträcker sig överallt och de bilder som dödsätarna fått inpräntade i hans stackars huvud verkar inte vilja försvinna. Men, han kan se, höra, känna, och prata. Någorlunda åtminstone. Den lilla handen stryker sig försiktigt upp över den bekanta armen. Som på fångat på sig en hel del mer muskler. Den fortsätter upp mot en av de skarpa kinderna, där den stannar. Med ögonen halvt öppna försöker han att vänja sig vid det krävande ljuset från lamporna, medan han försöker att ta in varje liten del av Zihaos fina ansikte. Gång på gång öppnar han munnen för att få ut någonting, vad som helst. Men tyvärr. Rösten verkar inte vilja fungera förrän det tionde försöket. Och då kommer det bara ut som ett litet osäkert kraxande.
”Hej..” Ja, hej hej.

Natten hade verkligen varit totalt olidlig. Precis som Ms Lewis hade Zihao suttit och vakat över pojkvännen, hjälpt henne att få i de olika serumen och hållit sig allmänt nära. Han var ju faktiskt lite som en vandrande kakelugn och förhoppningsvis var han till någon form av hjälp medan timmarna tickade förbi. Det var först när solens första strålar började sprida sig i det stora, ljusa vardagsrummet som sextonåringen började vakna till liv. Deras blickar möttes och små, små tårar letade sig genast nerför de bleka kinderna medan fingrarna drogs genom de mörka lockarna. De hade torkat efter många timmars väntan, nästan lagom tills dess att den yngre återfick medvetandet.
”Hej på dig”, svarade sjuttonåringen i en viskning och fortsatte stryka över lockarna, innan handen gled vidare ner till en av kinderna. Han hade halvt om halvt satt sig upp, lätt lutad över Joshua med ett svagt leende på läpparna. Kanske han såg ut som ett troll? Var det därför sextonåringen inte kunde få ut några ord i början? Eller var hans ansikte kanske helt deformerat efter den senaste skiftningen? Äh, vad det än var så fick det vara som det var.
Fingrarna utforskade det vackra ansiktet nedanför honom, kände in varje detalj. Blodet som bubblat ur munnen med salivet hade skrämt vettet ur Zihao, men det verkade vara okej nu. Medvetandet hade i alla fall återvänt tillsammans med alla andra sinnen. Han kunde hursomhelst inte få nog av det där underbar ansiktet och efter alla dessa månader var han på sätt och vis hungrig efter det.
”Du är så vacker, vet du det?” Snörvlade han och torkade bort tårarna. ”Jag har inte kunnat säga det på flera månader..förlåt..förlåt mig så jävla mycket”, snyftade han vidare och placerade slutligen båda händerna runt Joshuas ansikte, bara för att försiktigt luta pannan mot den andres respektive. Glädjen var väldigt väl mixad med sorgen, båda lika starka.

Det känns så fint, så fint att ha de där större fingrarna strykandes över den ömma hårbotten. Genom lockarna. Joshuas egna fingrar stryker sig över den varma kinden. Ner över näsryggen, över läpparna, hakan. Varje liten del av ansiktet. Som att allt det han rör vid kommer att stanna med honom, ingen mer skiftning, alltid Zihao. Men han behöver det. Han behöver ta in varje liten del av den äldres ansikte, de vackra ögonen, de fina, piercade öronen och bara hela det vackra ansiktet. Hur som helst, det spelar ingen roll om det är ett oerhört konstigt beteende, händerna stryker sig över varje liten del av pojkvännens ansikte. Han vill krama om det, hålla det tätt intill bröstkorgen och aldrig låta det glida ifrån honom igen. Aldrig. Utan att ens märka det själv rinner små tårar ner över de bleka kinderna, medan hans tumme stryker bort den andres respektive. Det där svaga leendet som är strykande över de lilafärgade läpparna speglar verkligen inte all den glädje som brinner i bröstkorgen på honom. Han kan inte le bredare, läpparna är precis lika utmattade som resten av kroppen, men förhoppningsvis förstår Zihao hur lycklig han är.
”Du är ännu vackrare,” viskar han och sluter ögonlocken en kort stund. Han kan inte hålla dem öppna alldeles för länge, det gör bara förskräckligt ont. Vanligtvis skulle han nog protestera om han fick en sådan komplimang, men just där och då.. nej, den tanken slår honom verkligen inte en endaste gång. Den lilla prefekten har viktigare saker att tänka på. ”Be inte om ursäkt, om någon ska göra det så är det jag.” Ja, han står fortfarande fast vid den synpunkten. Det är hans fel. Han borde ha stannat där på Hogwarts och berättat för Dumbledore från första början. Han borde ha gjort något åt det, varit en bra pojkvän. Istället hade han gjort absolut allt fel. ”Förlåt.. jag borde ha stannat i skolan med dig.” Pannan mot den äldres känns så perfekt, Joshua blir än en gång påmind om att deras kroppar är som gjorda för varandra. Inklusive deras pannor.

Ögonblicket det för tillfället delade var vackert på alla sätt och vis, någonting de båda förhoppningsvis skulle komma att minnas som lyckligt. De var i varandras armar igen, tillät kropparna att bindas samman. Däremot var Zihao tvungen att protestera när den yngre började be om ursäkt. Han beskyllde uppenbarligen själv för det hela och det var ingenting annat än grovt fel.
”Du har absolut ingenting att be om ursäkt för”, protesterade sjuttonåringen och fortsatte rita små cirklar över de magra kinderna. ”Jag kände att min kropp höll på att ge upp och ändå gjorde jag ingenting åt det..men du stannade, i alla dessa månader”, fortsatte han tyst och skrattade till. ”Du lät mig till och med pussa dina kinder utan att torka bort allt slem och du satt med mig varje dag..förstår du hur mycket du har hjälpt mig, Joshua?” Den äldre av de två ungdomarna lämnade återigen en lång kyss över pannan på sextonåringen. Inga riktiga kyssar, inte än. Det var någonting som fick vänta tills Joshua mådde bättre. Punkt. ”Jag älskar dig”, viskade han slutligen i ett av de små öronen, med läpparna pressade mot den mjuka huden snett över stället han bitit pojkvännen. ”Dig och bara dig.”
Visst var det läskigt hur otroligt smal han blivit, hur blek huden var och att han nyss varit kall som is. Men faktumet att Zihao älskad Joshua Lewis skulle aldrig ändras. Aldrig. Och förmodligen gällde detsamma för den andra parten, då han stannat under alla dessa månader. Inte en dag hade passerat utan att han hållit kvar hoppet. Det var väldigt beundransvärt och någonting sjuttonåringen verkligen respekterade. Nu gällde det självfallet inte det faktum att han stannat för någon så enfaldig som Zihao själv, men principen gällde fortfarande.
”Vilken timing, eller hur? Jag hade föreställt mig den här stunden på ett helt annat sätt”, erkände han och lät huvudet falla på sned, fortfarande med ett ansikte som riktigt lyste av lycka. ”Vill du veta hur?” Ännu en gång placerade han läpparna intill örat, noga med att ingen annan skulle höra. ”Du. Jag. Sängen.” Vem säger ens så när ens partner ligger och ser halvdöd ut? Jösses, Zihao, helt jävla pantad som alltid.

Åh, det är så svårt för lilla Joshua att ta in de orden som blir sagda. Bland annat för att hjärnan är lite väl mosad och har svårt att ta in vartenda ord. Sen så håller han inte riktigt med, en del av det hela var hans fel. Dock puttar han bort de tankarna, han borde lyssna på pojkvännen och inte klandra sig för mycket. Inte nu när de är tillbaka med varandra, nu när de är så lyckliga i varandras sällskap. De där tårarna kan inte sluta rinna ner över kinderna, precis som för några månader sedan när skiftningen fått honom att stanna i den andra, lurviga formen. De bara fortsätter rinna och rinna, spelar ingen roll hur många gånger Zihao i fråga försöker stryka bort dem. Små snyftanden glider ur honom gång på gång, medan han gömmer det bleka ansiktet mot den äldres axel.
”Du har inget att be om ursäkt för heller,” viskar han medan fingrarna stryker sig ner över det älskade ansiktet och över ryggen. Där stannar de och börjar göra små mönster, precis som han brukar vilja göra. Så vacker, så himla vacker. Det är sant, han lät faktiskt slytherinaren pussa hans kinder utan att torka bort allt slem. Det är ju faktiskt framsteg för honom själv också.
De där orden som kommer därnäst får bröstkorgen att värmas upp, värmen sträcker sig över hela kroppen. Något han inte känt på oerhört länge. Nu har Joshua sagt det en hel del gånger när Zihao varit i en helt annan form, men aldrig öga mot öga.
”Jag älskar dig också,” precis lika lågt som den andre sagt det. Han vill inte att någon ska tjuvlyssna, framförallt inte modern. Han vill inte att hon ska få reda på det på det här sättet, vid ett läge som denna. Inte bra. Armarna som slingrat sig om pojkvännen griper försiktigt tag i tyget på tröjan, som att det ska hindra Zihao från att försvinna igen. Joshua drar in den ljuva doften från den äldre, åh, han har saknat honom så mycket. Kroppen, ögonen, näsryggen, läpparna, kinderna. Allt. Han har saknat hela honom. Ah. Du. Jag. Sängen. Nu är ingen av dem så bra fysiskt, deras kroppar är helt slutkörda.. men ändå har sextonåringen stor lust att pressa läpparna mot den andres, dra med honom uppåt även om han själv inte kan ta ett endaste steg. Han hade trots allt föreställt sig något liknande.
”Det vill jag också.”

Enligt Zihao själv hade han däremot väldigt mycket att be om ursäkt för till skillnad från Joshua. Han hade gått flera veckor och känt sig rutten, noterat hur huden blivit varmare och varmare, kroppen svagare och svagare. Men ändå hade han inte gjort någonting åt det, inte ens så mycket som försökt.
”Jag visste att någonting skulle hända men jag sket i det”, mumlade han skamset och kurade ihop sig, fortfarande alldeles våt över kinderna. ”Så jag har visst någonting att be om ursäkt över, och antar att det är mer än så”, fortsatte han tyst och fiskade upp handen som bara hade fyra fingrar. ”Jag gjorde dig illa, eller hur?” Bara tanken gjorde ont. Tänk om det verkligen var han som slet av den andres finger? Vad hade ens hänt med det? Usch, det ville han inte heller tänka på.
Regnet smattrade lätt mot rutorna åskan mullrade någonstans långt därborta. Det verkade hyfsat lugnt på gatan utanför, inga bilar hördes och folk verkade generellt hålla sig inomhus. Hörseln var nämligen fortfarande känslig och han kunde höra alldeles för väl. Helst ville han att det där skulle försvinna, rädd över vad det kanske kunde betyda. Tänk om han förvandlades mot sin vilja igen? Zihao hade ingen lust att gå igenom sådan smarta igen, riskera att göra någon han älskade illa.

Efter några minuters tid kom Yaosu in i vardagsrummet med en bricka. Där stod några koppar te, ett fat med dumplings och två skålar med vad som verkade vara varm soppa. De flesta familjer hade nog serverat typ mackor, kakor och te, men familjen Huaze höll envist fast i sina gamla vanor. Dumplings var vad som gällde.
”Här, ni borde båda två försöka att äta lite..det är grönsakssoppa”, sade han försiktigt och placerade brickan på soffbordet. ”Behöver ni någonting mer?” Frågade han därefter och satte sig ner i en av fåtöljerna lite längre bort. Det var så uppenbart att han verkligen försökte låta bli att störa, att han inte ville dra åt sig någon uppmärksamhet. De två yngre förtjänade ensamtid och det kändes liksom som om han kom och förstörde för dem.
”Vad är det i dumplingarna då?” Undrade Zihao och lutade sig fram för att plocka upp ett av de små knytena.
”Åh, det är fläsk och kinesisk kål”, svarade den äldre och drog upp benen under sig.
”Bra, då går det att äta”, konstaterade sjuttonåringen och stoppade in en dumpling i munnen. Tugga, tugga. Han var utsvulten.

Om rollerna varit olika hade nog Joshua tänkt i samma spår. Han har faktiskt exakt damm inställning, men om något helt annat. Han visste att någonting skulle hända när kroppen gav upp, fokuset och orken försvann och han svimmade gång på gång. Han visste att det inte var någonting hälsosamt, men ändå fortsatte han utan att göra något åt det. Så, han förstår helt enkelt hur det är den äldre tänker. Däremot håller han inte med.
”Du var rädd Zihao, det är förståeligt att du inte ville berätta för någon.” Viskar han med fingrarna strykandes över det tjocka tyget. Han sluter ögonlocken en kort stund, behöver vila dem lite precis som stämbanden. Som sagt, varje liten rörelse och varje litet ord gör det förskräckligt ont. Nu är prefekten uppenbarligen lite av en hycklare, även om han inte vill vara det. Han ser hans demoner som hans egna fel, allt är hans fel, men när samma princip kommer till pojkvännen.. nej, då går han verkligen inte med på det. Joshua påminner sig själv om att han måste vara snällare mot sig själv, precis som Zihao också behöver vara. Sen kommer en diskussion som den yngre av turturduvorna gärna velat skippa. Men det är väl oundviklig. De trötta ögonen öppnar sig halvt om halvt och ser ner på den vänstra handen. Där, där lillfingret borde sitta är det en tom, slät yta. Lika len som resten av handen, det har läkt rätt bra den senaste tiden, men det är svårt att inte märka det.
”Det var en olyckshändelse, jag skrämde upp dig.” Han vill verkligen inte att den andre ska döma sig själv för det där. Absolut inte. Det hade varit Joshua som bettet sig som en komplett idiot när han satt sig så nära och skrämt upp lurvbollen, han kan bara skylla sig själv. Plus gör handen inte ont längre, vilket är någonting positivt ändå. Ögonlocken sluter sig igen. Sömn skulle sitta fint, låta den ömma kroppen vila ut sig lite grann. Men det är mitt på morgonen, och han har precis fått tillbaka Zihao. Inte det bästa tillfället för att somna.

”Tack så mycket,” säger han till den äldsta Huaze brodern med ett blekt litet leende. Kvidandes sätter han sig upp i soffan och tar försiktigt upp en av de varma skålarna med grönsakssoppa. Dumplingarna lämnar han till Zihao, som uppenbarligen är helt utsvulten. Joshua är ju trots allt vegetarian. Med den varma skålen i knäet och handen kupandes om koppen med varmt chai te, låter han kroppen att lugna ner sig en aning. Han är fortfarande skakig, ärrad, men det går okej att föra skeden mot munnen och få upp kroppsvärmen lite ytterligare. Ett nöjt leende stryker sig över läpparna och han sjunker försiktigt tillbaka ner i soffan. Yaosu är duktig på matlagning. Ingen fråga om saken.
”Hej.. fick du tag på dem?” Hör han Hayleys lilla röst medan flickan rör sig fram mot honom. Bara för att lämna en drös med små pussar över de bleka kinderna. Jo, han hade berättat för henne och hon hade försökt stoppa honom. Men förgäves. Hon hade varit vettskrämd när Hagrid kommit dit med honom, för om hennes bästa vän var död, och hon inte lyckats stoppa honom.. då skulle hon nog aldrig kunna förlåta sig själv. Men den där nicken som hon fått till svar får en lättad liten suck att rymma från hennes läppar. Joshua ler in mot den lilla kramen. Han skulle ha dragit henne närmre om han inte hade soppan och teet i famnen, så istället lämnar han en liten puss på hennes panna istället. Därefter ser Hayley lite kluvet på Zihao. Hon är fortfarande inte alldeles så förtjust i honom, men hon har nyfunnen respekt för honom. Så, utan att riktigt tänka sig för drar hon in slytherineleven i en kram, noga med att inte vara alldeles för nära. Hon vill inte att han ska känna magen. Inte när han är vän med Isaac. Det skulle ändå inte leda till något bra. ”Tack,” säger hon tillslut och drar sig långsamt tillbaka, bara för att slå sig ner i andra änden av soffan. Den där uppnosiga attityden hon gillar att ha är nästan bortblåst just där och då.