PRS Emma07 och wolfy

Thomas skrattade till, instämde verkligen i Caspians ord.
"Får nog också hoppas det", sade han roat, han kunde bara tänka sig hur arg Alysia kunde bli. Han var väldigt glad och lättad över att ha tagit sig tillbaks igen, att få vara tillbaks hos sin familj. Han lyssnade på kusinen och nickade lite lätt.
"Jag borde väl gå och prata med henne. Eller ja, visa mig iallafall", sade han med ett snett leende, de behövde inte låta henne tro han var död längre än nödvändigt.

Caspian blev snart allvarlig igen. De alla hade blivit förkrossade av nyheten soldaten kommit med, för de hade ju uppriktigt trott att Thomas var död. Men Alysias reaktion hade varit något helt annat.
”Det fick verkligen alla hår att stå upp på kroppen,” sa Caspian då han berättat om hennes skrik. Han fick kalla kårar bara av tanken.

Thomas lyssnade allvarligt på Caspian, det gjorde ont att höra hur sårad Alysia hade blivit, hur hon hade reagerat. Han kunde bara tänka sig vad hon måste ha gått igenom och all den smärtan av att tro han var borta för alltid. Han skulle antagligen aldrig klara av att förlora Alysia.
"Då ska vi inte låta henne lida längre då", sade han, lite fundersam på hur hans älskade skulle reagera. De var så gott som precis utanför deras kammare nu.

Caspian kramade om Thomas axel innan han gick vidare, tänkte inte stå lvar utanför kammaren och se ut som ett fån då han inte visste hur lång tid Thomas skulle spendera där inne med Alysia. Antagligen ganska lång med tanke på omständigheterna. Men det var ju förståeligt.

Thomas log och nickade emot vännen, tog sedan ett djupt andetag. Han hade ingen aning om hur Alysia skulle reagera, han fick väl åtminstone hoppas hon skulle bli glad. Eller så kanske hon bara trodde hon drömde eller något. I vilket fall som helst var det dags att ta reda på det nu, så rätt tyst gick han in i deras kammare, fick bara hoppas hon var där också.

Då dörren öppnades tog hon ett djupt andetag innan hon långsamt vände sig om, undrade vem det var som bara bjöd in sig själv utan att åtminstone knacka först. Hade hon haft något i munnen skulle hon definitivt ha satt i halsen då hennes blick landade på den person alla trodde var borta för alltid. Så hennes hjärta hade inte haft fel som vägrat tro fullt ut på att Thomas inte skulle komma tillbaka. Tårar började rinna längs med hennes kinder då hon tog några steg närmare honom, var inte säker på om hon drömde eller om det var verklighet.

Thomas log ett försiktigt leende mot sin älskade, bara under den korta tiden han hade varit borta hade han saknat henne väldigt.
"Hej älskling", sade han mjukt, tog några steg närmare henne för att dra in henne i en kram. Inte bara för att han saknat att ha henne i sin famn utan också för att ge henne något slags tröst.

Då han omfamnade henne började tårarna verkligen rinna likt ett vattenfall längs med hennes kinder. Hon klamrade sig fast vid honom som om hennes liv hängde på det, var så otroligt lättad över att ha honom hos sig igen. Trots att hon var nyfiken på var han egentligen hållit hus någonstans så fick det vänta till senare, hon var inte riktigt i rätt tillstånd för att diskutera den saken nu.

Thomas höll om henne och strök henne mjukt över håret och ner över ryggen, i hopp om att kunna stötta henne lite mer med det. Han var lättad över att få vara med henne igen, och bara att få hålla om henne igen. Många gånger när han suttit fången hade han hunnit fråga sig om han någonsin skulle få se henne igen eller ens omfamna henne.

Efter en stund lossade hon greppet om honom och tog ett djupt andetag innan hon torkade bort några tårar från kinderna.
"Jag lyssnar." Thomas hade en hel del att förklara och berätta för henne.