Yehet och Kkaebsong [PRS]

Nittonåringens läppar fortsatte att vara putande. Jovisst, det var ganska självklart att Joshua skulle få skuldkänslor om Zihao missade alldeles för mycket på grund av honom. Men det skulle han ju inte göra. Nej, han hade faktiskt väldigt lätt för att lära så det skulle inte vara något problem. Visst, den långa drummeln hade det kanske inte överdrivet lätt att lära sig saker som matematik och fysik, men det spelade fan ingen roll i just det sammanhanget. Han hade ju hoppat av skolan redan innan den hunnit börja, praktiskt taget.
”Du behöver inte vara orolig över att jag kommer missa alldeles för mycket”, försäkrade Zihao och sträckte sig efter schampo flaskan. ”Det kommer inte att hända, jag lovar”, fortsatte han bestämt och lämnade en liten puss på artonåringens panna. Därefter klämde han ut en stor klick med schampo på den andres huvud, för att sedan börja smeta in det i håret på honom.

Det är lättare sagt än gjort, att inte behöva oroa sig. När det kommer till den lilla artonåringen så blir han nästintill konstant orolig, stressad och lätt panikartad. Kanske Zihao inte riktigt förstår det än, och i såna fall blir det ett riktigt stort problem. Den äldre kanske tröttnar på alla dystra, ångestfyllda överraskningar. Det skulle inte vara den första gången direkt, nej Joshua är rätt van vid det vid det här laget. Tyvärr.
"Det säger du nu, men om du missar saker flera gånger i veckan.. jag vet inte riktigt om det kommer gå bra för dig." mumlar Joshua tyst och sitter lydigt ner medan den andre börjar smeta in schampot i de blonda lockarna. Det är typiskt honom, att tänka på alla om scenarion. Att vara borta från medlemmarna, och inte fått göra det han älskar har tagit sjukt mycket på honom. Han vill inte att det ska hända Zihao direkt, inte alls faktiskt. En liten, lätt rodnad stryker sig över de taniga kinderna efter pussen, jisses hur lätt är det för honom att bli generad? "Men om du lovar, så har jag inget annat val än att lita på dig, eller hur?"

”Precis”, konstaterade Zihao bestämt och nickade lätt. ”Om jag säger att det inte är någon fara så är det inte någon fara”, fortsatte han stramt och fortsatte med att massera den yngres ljusa lockar. Massera, massera, massera. Nittonåringen var faktiskt helt hyfsad på det, och helt ärligt hade han ingenting emot att hålla på med andras hår. Han hade ju fixat så förbaskat mycket med sitt eget att han var lite av en expert vid det laget. ”Är avundsjuk på dig ska du veta..de lät dig färga håret. De sa att de skulle färga mitt hår också, men ingenting har hänt. Är trött på det”, knorrade Zihao buttert ochlutade sig slutligen tillbaka en aning, så att han kunde ta sig en titt på helheten. Jo, allting var nog schamponerat vid det laget och om det inte var det..tja, han kunde inte mycket gärna fortsätta ännu längre, då han redan suttit och hållit på med håret alldeles för länge. Någon måtta fick det vara. Tänk om han höll på så länge att Joshuas hår typ gav upp och började gå av. I verkligheten skulle det bog inte fungera, men den äldre kunde inte låta bli att fundera. Knasiga tankar..sluta upp med det där. Du är vuxen. Bete dig vuxet. Jösses.

Avundsjuk, på Joshuas hår? Med rynkade ögonbryn och kluven blick granskar han ansiktet framför sig. Håret verkar i stort sett vara fullständigt schamponerat, och artonåringen tar istället tag i flaskan för att hjälpa Zihao. Ja, om den andre får pilla med hans hår får den yngre pilla med Zihaos. Mycket viktigt, rättvist ska vara rättvist.
"Vi hade kunnat byta." påpekar han medan de nätta, fingrarna masserar in krämen till hårbotten för att sedan noggrant skölja bort det. Kokos lukten doftar härligt, sött, välkomnande och varmt. Precis så som Joshua vill ha det. Han har nämligen fått fler saker från sin moder än den dumma tvångssyndromen och perfektionismen. Det här med förkärlek för dofter har även Ms Lewis skickat ner till sin yngsta son. "Jag ville inte färga mitt hår, det sliter rätt mycket på det.." förklarar han efter att ha sköljt ut sitt egna, bara för att hålla upp en blond lock. "Särskilt att bleka det."

Äh, det gjorde ingenting om håret blev lite slitet. Så länge det inte gick till överdrift var det faktiskt inga problem.
”Hm..men jag tycker inte att ditt hår ser slitet ut”, påpekade Zihao och slöt ögonen när schampot sköljdes ur det mörka håret. ”Ditt hår är lika perfekt som resten av dig, det kan jag fan svära på”, mumlade han sedan och log ett gulligt litet leende. Joshua var ju perfekt i nittonåringens ögon, så det var inte direkt överdrivet eller liknande. Inte i hans öron. Jun hade nog däremot himlat med ögonen och skakat på huvudet. Den jämnårige tyckte att vännens beteende var urlöjligt och han avskydde att lyssna på Zihaos eviga predikande om artonåringen. Det sket däremot den sistnämnde totalt i.

Hmh, Joshua må inte hålla med den äldres komplimanger, men håret? Jo, det har han faktiskt lagt mycket tid och tanke på, är man en perfektionist så är man
"Tack, då har jag gjort rätt då då." påpekar han med ett svagt leende, lägger ifrån sig duschhalsen innan han borrar ner sitt röda ansikte i Zihaos nacke. Den söta doften får hjärtat att lugna ner sig, på något underligt sätt.. det dunkar ju konstant i nittonåringens sällskap. Men klaga gör han inte. "Du är också perfekt, ska du veta." antagligen kommer de två inte komma överens om detta, ingen förvåning direkt. Uppenbarligen tycker de olika om rätt många saker och ting, Joshua ser inte sig själv som perfekt, och detsamma med Zihao. Men det är väl det som är kärlek? Att man älskar aspekterna som partnern ogillar ännu mer. Rätt fantastiskt, faktiskt.

”Perfekt? Nej, nu har du nu fått saker och ting om bakfoten”, sade Zihao tvärt och slog armarna omkring Joshua. I nittonåringensögon var han faktiskt allt annat än perfekt. Visserligen såg han ganska så frisk och kry ut för det mesta, men ibland kunde huden vara fet och håret livlöst. På samma sätt kunde påsar under ögonen gro fram och lite då och då bleknade skinnet. Det var väl lite som en bergochdalbana, upp och ner och vice versa. ”Jag antar att vi aldrig kommer hålla med varandra om det där dock”, konstaterade Zihao och började lämna små kyssar över de blonda lockarna. ”Åh, jag kommer att sakna dig så jävla mycket..det gör redan ont ska du veta.” Ja, hur fan skulle han klara sig utan artonåringen? Svaret? Det skulle han fan inte göra. Eller jo, men det skulle vara jobbigt och extremt tråkigt. Nittonåringen hade ju faktiskt klarat sig utan den yngre i ganska många år, så dö skulle han inte göra. Men nästan. Ja.

Precis som artonåringen trött så håller lilla Zihao inte med, nej de har olika syn på vad perfektion är. Vilket man kan förvänta sig när de är helt olika till både sinnet och utseendet.
"Nej, vi kommer nog aldrig vara överens om det." Mumlar Joshua med ett svagt leende. Än en gång känner han hur hjärtat sjunker, ja, han kommer sakna den andre något förskräckligt. Joshua har inte varit med om något sådant innan, nej känslorna är råa och spritt nya för hobin. "Jag vet." De bägge två kommer nog aldrig kunna vänja sig vid tanken utan den andre, vilket är något de helt enkelt bara får acceptera. Like it or not. "Men vi kommer klara oss fint fint, jag menar vi har ju gjort det.. knappt den här veckan."

Klara oss fint? Det återstod väl ändå att se. För som det kändes där och då, skulle allting inte gå fin fint. Zihao hade snarare en känsla av att han skulle vara alldes blank i uttrycken och distraherad, vilket han varit under hela veckan. Nu kändes det däremot som om det hela skulle komma att bli värre. Betydligt värre. Helvete.
”Kanske..men om det inte går bra så svär jag på att jag kommer rymma hit”, konstaterade nittonåringen med ett litet, magert skratt. Grejen var att det inte ens var ett skämt, utan någonting som faktiskt skulle kunna komma att ske. Han hade ju redan, rent tekniskt sett, rymt till artonåringen en gång - så varför kunde det inte få hända igen? Fel tankesätt, fy på dig, Mr Xie Zihao.

Okej nej, klara oss fint kommer de nog definitivt inte att göra. Men klara sig? Ja. Dock är det lite svårt att tänka på det viset när man vet att Zihao gör det lättare för den stackars sjuklingen att både äta och sova med bara sin närhet.
"Du får gärna rymma hit, när du vill." försäkrar Joshua, som vill se till att den äldre kommer till honom om han har några gnagande tankar eller mår dåligt. Det är väldigt viktigt faktiskt. De smala fingrarna rör sig upp mot kinderna, stryker tummen över den magra underläppen där de stannar. Joshuas mörkbruna ögon är fästa i den äldres, egentligen är det väl lika bra att få det gjort? "Jag kanske rymmer till dig också, kanske du finner mig i din säng någon morgon."