rollspelare & tippest prs

Sophia blev helt häpen av hans ord och kollade på honom en stund innan hon skakade på huvudet, vägrade tro att han ens skulle tänka tanken på att förråda henne på det sättet. Hon svalde hårt och bet på sin läpp för att få den att sluta darra.
"Gör det, för jag kommer aldrig förlåta mig själv för all onödig tid jag lagt på dig. Jag var dum som trodde att du någonsin skulle älska mig som jag älskar dig." sade hon hest innan hon vände sig om för att gå till stugan som de delade på. Hon tänkte ta sitt guld och väcka damerna, ge de varsin andel som de fick göra som de ville med och sedan ta sig till hamnen.

Hårt bet han ihop käkarna och stirrade stint på henne då hon gick iväg mot deras stuga. Han tänkte inte säga mer till henne. Han skulle rida iväg, tillbaka mot hovet, och invänta Englands drottning. Han skulle gifta sig med henne och därefter skulle han förklara krig mot Skottland. Ett krig som Skottland aldrig skulle klara - ett krig som skulle förgöra Sophias nation.

Sophia hann gå in i stugan, ta smyckeskrinet och gå ut innan hon hörde ett flertal hovar slå mot den torra marken. Hon tittade åt sidan och rynkade på pannan då hon såg massa soldater, inte franska utan till hennes förvåning så var det skotska soldater med hennes kusin i täten.
"Vad i hela?" Hon förstod inte alls vad de gjorde där, än mindre hur de hittat henne. Hon följde sin kusin med blicken och himlade med ögonen då han bugade för henne, gillade inte formaliteterna. "Alexander, vad gör du här?" frågade hon innan hon sken upp i ett leende, sorgen hon kände inom sig minskade om något. Hon kände sig starkare då hon visste att hon hade någons lojalitet i Frankrike. Hon slog armarna om sin kusin och slöt ögonen. "Hjälp mig komma härifrån." viskade hon. Alexander rynkade på pannan och besvarade kramen innan han drog sig undan för att kolla på henne och prinsen som var en bit bort.
"Era föräldrar sitter i förhandlingar om hur allt ska hanteras, värsta fall bryts alliansen men Frankrike står för mottagandet av potentiella friare och i bästa fall så gifter ni er." sade Alexander och rynkade på pannan åt Sophias förtvivlade min. Hon visste inte ens om ett giftermål var något gemensamt mål längre, han skrämde henne mer än vad han lockade henne numera.
"Jag ska hämta mina damer." sade hon tyst och gav Alexander smyckeskrinet. Alexander skakade på huvudet och nickade mot vagnen, skickade istället några skotska vakter för att väcka drottningens damer.

Då Henri hörde hovarna mot marken halvsprang han ut ur stallet med handen på sitt svärd. Var det hans far som skickat ut trupper för att hitta dem? Inte för att han skulle kämpa emot dem, men handen på svärdet kändes bara som en säkerhet. Han kom ut ur stallet och möttes av synen av skotska soldater. Vad i hela friden gjorde de på fransk mark? Inte skulle de vara så dumma att försöka gå till anfall mot Frankrike, eller? Plötsligt kändes hans hand på svärdet mycket rimlig. Han såg hur Sophia kramade om en utav männen och han höll sig på avstånd när sagda man började tala.
”Vad pratar du om?” frågade han, fortfarande med handen placerad på svärdet. ”Alliansen är bruten, Frankrike ska skapa en allians med England.”

"Om alliansen bryts, utan godkännande från bägge stater så måste det landet som bröt betala en stor summa till det andra landet. Det är en summa som Frankrike inte har råd med, så de förhandlar just nu. Ifall regenten av Skottland går med på en bruten allians eller inte." sade Alexander kort och kollade på prinsen. Han märkte ju tydligt att något hade hänt mellan dem men tänkte fråga Sophia istället då han inte fick särskilt bra vibbar av Henri. Sophia lyssnade inte ens utan satte sig i vagnen direkt, visste inte alls om hon ville ta sig till slottet längre. Hon la händerna över ansiktet och tog några djupa andetag, trots de djupa andetagen så kändes det inte som att hon fick syre i lungorna. Hon började gråta i ren panik och försökte få i sig luft, utan resultat. Panikattack var inte ett begrepp som fanns, vilket då lämnade hennes tillstånd utan förklaringar.

Handen föll från svärdet och lade sig längs hans sida. Orden som föll ur mannens mun kändes som en enorm förlust - ännu större än den mot hans far. Samtidigt som han började måla upp sig som en stor förlorare i sitt huvud så började han också känna lättnad. Trots att han var arg, riktigt arg, på Sophia så var han ändå ganska säker på att han älskade henne. Han älskade i alla fall henne mer än han någonsin skulle kunna älska en tolvåring, det var något som var säkert. Men han kunde inte erkänna den vaga lättnaden för någon. Inte ens sig själv.
”Vi alla vet ju att er regent aldrig kommer gå med på att bryta alliansen”, fnös Henri, fortfarande med blicken fastklistrad på mannen. ”Vilken idiot som helst förstår att Skottland aldrig skulle klara sig självt. Meningslöst land, om du frågar vem som helst.”

Alexander öppnade munnen för att ge något skarpt svar men lät bli då en av hans vakter viskade om drottningens välmående. Han rynkade lite på pannan och kollade på Henri lite snabbt.
"Om något händer min kusin så kommer Frankrike betala så mycket att ni kommer försvinna från världskartan." sade han kort innan han beordrade några vakter att ta Sophia till hovet. Damerna kunde ta sig tillbaka på samma sätt som de hade kommit dit. Efter en stunds tårlösa snyftningar och flämtningar så lyckades Sophia lugna sig. Hon drog handen över ansiktet och skakade lite på huvudet åt det hela, ville bara hem till Skottland igen. Hon var trött på att alltid behöva vara försiktig och hon ville inte fortsätta leva så som kungen förväntade sig att hon skulle.

Henri lyssnade på mannens svar och även hans beordring till sina män. Så Sophia skulle återvända tlll hovet? Visserligen hade han förstått det ett par minuter tidigare, men det kändes ändå konstigt. Men lättande. Fortfarande konstigt. Och aningen stelt.
”Skadestånd eller inte, Skottland skulle aldrig ha en chans mot Frankrike i ett krig”, svarade Henri kort och tittade på mannen med en hård blick, under sänkta ögonbryn. ”Så om jag vore du så skulle jag vara aningen försiktig med den hotfulla tonen, mm?” Hans hårda blick byttes ut mot en lite mjukare och nedvärderande sådan.

"Jag säger det inte som ett hot mot nationen, bara dig, Du har bröder, din kära nation klarar sig säkert fint utan dig." sade Alexander nonchalant innan han log smått. Visste inte ifall han skulle vara den som meddelade om nyheten eller inte, kom fram till det förstnämnda då han gärna ville se prinsens min. "Skottland kommer inte gå till attack ensamma. Carlos, kronprins av Spanien, har visat stort intresse för din nuvarande fästmö. Men nåväl, vi får se om regenten lyckas få ur Sophia från hennes miserabla förlovning med dig." hånade Alexander innan han nickade mot flickorna som hunnit packa med sig allt och sadlat hästarna. "Då beger vi oss till hovet." sade han kort innan han tog sig upp på hästen.

Spanien? Henri blev tvungen att bita ihop ordentligt för att hindra sig själv från att antingen skrika rakt ut eller rentav slå till honom.
"Jag har svårt att tro att hans intresse skulle finnas kvar om jag avslöjar ett och annat om vad Sophia haft för sig", snäste han efter några sekunders tystnad innan även han gick och sadlade sin häst. Han hade tidigare tagit med sig sitt tygstycke med tillhörigheter så han skulle inte behöva återvända till stugan. Hans farbror verkade inte ha vaknat av allt ljud och Henri bestämde sig därför inte heller för att gå och väcka honom för att säga adjö. Istället tog han sig upp på sin häst och tittade på skottarna, ville se till så att de red iväg före honom då han inte litade på dem.