The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Jag säger att jag inte KAN." Hon visade sin tunga.
"Jag blir dålig. Minns du igår? Det blir så. Min kropp HINDRAR mig från att berätta. Eller berättar jag så straffas jag."

"Men hjälp mig att förstå då!", utbrast Olivia förtvivlat och lade händerna om Alices armar. "Vad kan vi göra? Vad kan du göra?"

Hon hade tårar i ögonen som rann ner.
"Snoka inte, det blir inte bättre att få reda på VEM jag är." Alice såg på henne och snyftade. Trött och såg mot dörren.

"Vill du hellre fortsätta vara miserabel i ditt eget sällskap? När det faktiskt finns andra här som bryr sig om dig? Som vill dig väl?" Olivia hade inte gett upp hoppet om Alice ännu. "Jag vill faktiskt hjälpa dig, vad du än tror.", sa hon och lät en aning förolämpad. Alice gjorde det väldigt svårt att försöka hjälpa henne.

"Vill du verkligen veta då?" Sa hon och såg nu sårad ut.
"Hämta Greven och de andra. Se till att någon kan hålla ner mig. Min kropp kommer göra motstånd." Sa hon nu med en utmattad röst.

Olivia var ställd över svaret, hon hade trott att Alice skulle fortsätta vara envis. Men den här gången hade kanske Olivia lyckats nå till henne. Ett förvirrat leende spred sig på hennes läppar.
"Ja, javisst!", sa hon och reste sig ur sängen. "Jag hämtar dem genast. Kommer snart tillbaka.", sa hon och iakttog Alice ett ögonblick. Märkte hur trött hon verkade vara. Hon tvekade. Det kanske hade varit dumt att pressa henne så. Men Alice var stark och nu var hon villig att dela med sig av sina hemligheter. Olivia litade på henne. Alice skulle klara det här.
"Kommer snart.", sa hon och försvann ut från rummet.

Så fort hon var ensam så slöt hon ögonen. Det här hade tagit så mycket energi att hon helst ville sova. Men hon försökte hålla sig vaken och kämpade med att hålla ögonen öppna.

Det hade varit en aning läskigt att be om att hela vampyr-sällskapet skulle följa med henne tillbaka till Alices rum. Hon kände sig i underläge gentemot greven och hans vänner.
Men det hade gått lättare än vad hon trodde. När hon berättade att det handlade om Alice så följde de med utan några fler frågor. Olivia anade att de också ville veta mer henne.
Olivia knackade på dörren till hennes rum när de återvänt. "Alice? Jag har med mig greven och hans sällskap.", informerade hon och harklade sig. Märkte att hon var en blandning av skärrad och uppspelt. Hon tryckte ner handtaget så att dörren öppnades. "Är du vaken?" De klev in i rummet.

Hur länge hade hon varit själv? En timme? Två? Hon öppnade ögonen igen och såg dem.
"Jag ver om ursäkt att jag skällde ut dig Olivia." Viskade hon och satte sig upp men sjönk sedan ner igen.
"Vill ni verkligen höra?"