Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon hann inte säga något inna ett skrik hödes och Kiliah ramlade ner och hon såg sg om.
"Nog finns det spöken." Hon tog sig upp och suckade.
"Och jag får inget säga har jag sagt. Vi är inom hörhåll fortfarande så shhh." Hon satte fingret mot läpparna och såg arg ut. Kunde de inte bara vara tysta?

När skriken ekade i vinden hajade alla till och John stannade upp i en rörelse. "Vad var det?", sa han i reflex och snorde runt. Han kastade en blick åt Kiliahs håll och såg oroad ut då han såg att hon fallit till marken, men andades lättat ut när hon kom på fötter igen. "Spöken..", sa han och såg sig om. Han hade dragit sitt svärd igen. "Vad var det för skrik?", frågade han rakt ut, igen, frågan riktad åt Kiliahs håll. Han lyssnade, men inget skrik hörde igen.
"Ta med er kistan. Vi ger oss av direkt.", sa John och vinkade åt två män i besättningen att plocka upp kistan med guldet så att de kunde ta sig därifrån. "Nå..", började kapten John. "..Visa oss vägen härifrån, Kiliah."

Hon slog sig för pannan. Han var tvungen att säga det?
"Vi får se om vi kan. Men säg inget mer kapten. Ingen av er får säga till något tills jag säger att det är okej." Hon spände blicken i dem och såg på dem och drog upp kartan och synade den. Den hade ändrat, precis som hon hade trott. Hon började gå mot ett annat håll därifrån de kommit och gick mot några rankor och genom dem och såg över axeln.

"Vad är det du inte säger? Vad döljer du för oss, Kiliah?", sa John och lät en aning irriterad på rösten. Ethan sökte sig till de och John lugnade sig genast. Han ville inte bli arg. Och särskilt inte framför sin besättning. När Kiliah sagt åt de att vara tysta nickade han istället bara och kollade på de andra. Han höjde en finger för att sätta de framför läpparna och på så sätt visa att de skulle vara tysta. Männen nickade instämmande och John gick efter Kiliah. I släptåg hade han resten av besättning med Ethan precis vid sin sida. Han bytte en blick med Ethan, men han verkade lite osäker som kaptenen. Deras öde låg nu i Kiliahs ansvar.

Hon kom ut från gottan och det var som hade teleporterats. De stod nu vid stranden, vid skeppet ch hon pustade ut.
"Så på skeppet nu. Jag...." Skrik hördes och träd föll.
"Fort!" skrek hon och såg på John.
"Seså!"

Ethan och de andra hajade till då de insåg att de kommit till stranden igen. Men hur det hade gått till.. det förstod de inte. Förvirrat såg de på varandra, men vaknade upp när Kiliah skrek åt deras håll. När träden föll till marken rusade de efter henne mot skeppet så fort de kunde med kistan i deras grepp. "Fort! Skynda!", ropade Ethan och flåsade. John skyndade efter, men haltade en aning sedan hans skada i benet. När de nått skeppet och kommit på däck stannade de alla upp innan John beordrade de att lätta ankar och ge sig av direkt. Det var hastiga rörelser som skedde, alla i panik för att ge sig av från ön som nu visat sig som övermänsklig. Det var något som inte stämde överens med den mänskliga världen, det var helt klart..
Ethan flämtade när han öppnade munnen. "Kiliah!", började han. "Vad händer?!". Han böjde sig ner och tog sig för knäna när han hämtade nytt andetag.

Hon såg på dem och pekade på ön.
"Det kan inte ta sig från ön. Vi är säkra här." Hon såg på John och suckade.
"Jag ber om ursäkt men eftersom du inte förstod kartan och jag såg efter insåg jag en sak. Kartan ändrades. Sen kom jag ihåg vad Nish hade sagt. Säger man vart man ska kommer man inte hitta det. Går man efter en karta kommer man gå vilse." Hon såg på dem och hostade till.
"Ön var magisk, är menar jag."

"Vilka? Är vi förföljda?", sa Ethan och flämtade igen. Försökte fortfarande återfå andningen igen. "Vad pratar du om? Vaddå att kartan ändrades? Jag fattar inte..", sa Ethan och såg oförstående ut på Kiliah.
John drog in ny luft och såg över vattnet då de lättat ankar för att lämna det som liknade hamnen.
"Du skulle ha berättat för oss, Kiliah.". Han vände sig om och såg på henne med en allvarlig blick. "Varför gjorde du inte det?"

"Jag märkte det när jag såg kartan." Hon gav honom kartan och visade.
"Se den har ändrats." Hon såg sedan ner.
"Jag fick inte prata om det för då skulle vi aldrig hitta tillbaka till båten. Vi skulle inte hittat skatten häller." Hon såg trött ut.
"Så tror ni mig nu? Det finns spöken."

John visste inte vad han skulle tro. Han granskade karta och drog sedan efter andan för att säga något. "Jag..", började han. "..Du har rätt.", sa han och skakade på huvudet. Allt prat om spöken, de stämde visst ändå. "Men Kiliah..", började han. "..Hur visste du? Var det din vän som berättade? eller är det något annat som vi borde känna till? Eller något bara jag borde känna till?", frågade han och kikade åt hennes håll. John svalde och såg på henne. Han pausade. "Tack för att du ledde oss till skatten. Jag kommer kunna ge alla lön tack vare dig.". Nu log han litet.