PRS botillia1 & Lupple

Han log svagt och drog ner henne bredvid sig.
- men jag har mycket att göra Amelia sa han tyst och strök henne mjukt över håret innan han bet sig löst i läppen.
- hur känns det egentligen att ha en familj? En riktig familj? Frågade han tyst.

"Inte nu. Du måste läka först." Sa hon allvarligt och följde med ned och la sig intill honom och såg på honom och log svagt.
"Åh älskling. Jag är inte rätt person att prata familjer med." Sa hon ärligt och studerade honom.
Han verkade innerligt nyfiken på detta.
" Det är på ett sätt underbart, du har detta band med några tills man dör. Detta oförklarliga och även ibland obrytbara band. " Sa hon tyst och smekte hans kind försiktigt.
" Men det är också hemskt. Det finns ingen som känner dig lika bra och vet därför alla dina misstag, svagheter men också styrkor så de har rätt att sätta en press på en som man inte riktigt kan skaka av sig." Förklarade hon.

Han lekte med hennes hår och nickade sakta, lyssnade på allt hon sa, han var ju medveten om att hon inte hade haft världens bästa relation med sina föräldrar men det var ju ändå en familj.
- min mamma dog när jag var liten sa han och slöt ögonen av smärta när han rörde sig. Såren på bröstet hade inte läkt och var fortfarande väldigt röda .

" Jag beklagar, det är väldigt tråkigt och höra." Viskade hon och smekte honom lätt igenom håret och såg hur han var i smärta.
Hon bet sig lite i läppen.
"Kan jag göra nått? Jag vill inte att du ska ha ont." Viskade hon och såg på honom.

Han granskade henne lätt.
- du kan inte göra något Amelia, jag är ledsen. Jag måste vila men först måste jag se till vår gäst, Sandra och se till så hon har fått blod och annan hjälp sa han och reste sig upp med ett stön av smärta.

Amelia såg på honom och morrade irriterat och blottade tänderna.
Varför var han så stressad?
" Det är nu du ska ringa till dem som jobbar för dig som kan ta hand om detta medan du vilar upp dig." Sa hon och la armarna i kors över bröstet.

- Ja men jag får lösa det sen okej? Jag har inte blivit sämre ännu ellerhur? Så därför får jag utföra alla mina sysslor först och vila sen sa han med en tyst suck, man såg verkligen att han egentligen var utmattad.
. men okej, om du häller upp ett glas blod till mig så kommer jag om några minuter och då lovar jag att bara ligga ner och vila sa han.

Hon såg på honom och skakade på huvudet.
" Du ska lägga dig i sängen, jag hämtar blod åt dig medan du ropar in din syster eller far eller nån vampyr i detta hus och säger åt dem att ta hand om Sandra på bästa möjliga sätt. Hjälpa henne, ge henne blod och så och så kan du gå till henne när dina sår är läkta." Sa hon allvarligt och reste sig upp och tittade på honom med en väldigt sträng blick.

Han såg på henne och suckade lågt innan han satte sig ner på sängen igen och nickade.
-jag antar att du har rätt, trots att jag inte tycker om det sa han och la sig ner på sängen igen.
- skulle du kunna hämta någon eller be någon att hjälpa Sandra då? Sa han tyst.

" Man får ibland göra saker man inte tycker om." Sa hon och smekte hans kind lätt och log större.
" Jag fixar det. Ligg här nu." Sa hon och bäddade försiktigt ned honom och gick sedan ut ur rummet för att hämta blod men också se till att någon tog hand om Sandra.
Hon hittade en som såg vänlig nog ut att göra det och bad henne på hans order och kvinnan lovade att se till Sandra.
Amelia gick glatt upp med ett glas blod i handen och gav den till honom när hon var i rummet igen.