Not what I wanted [PRS]

Även om det var väldigt mysigt att ligga och gosa sådär tätt intill den yngre, men ändå kändes det fel. Alltså inte fel på det sättet, utan för att Joshua verkade utstråla stora mängder av sorg. Tårarna slutade inte falla trots att han gång på gång slickade bort dem. Det värsta var liksom inte att det fanns där utan att han inte visste vad de berodde på. Zihao kunde inte göra någonting för att ändra på det den andre kände, det kände han starkt på sig. De trötta ögonen gled mot buren och kroppsdelarna. Den yngre hade pekat mot sig själv och sedan sjuttonåringen, som om de var likadana, eller hur? Jo, det var nog det han menat. Men hur? Han kunde verkligen inte förstå sig på det hela, hur kan någon bara ändra på sig sådär? Ändra kropp och tappa i princip allting.
Nåväl, det där var någonting han kunde tänka på under morgondagen. Om han kom ihåg dagens tankar alltså. Det fanns ju en risk att de skulle försvinna under nattens gång. Sextonåringens röst var skakig, nästan kraxig och han lät utmattad. Kanske det var vad ordet trött betydde? Att man kände sig slö i kroppen och inte hade någon ork kvar. Helt enkelt det som kom innan man slöt ögonlocken och somnade. Helt knasigt lät det inte.

Ingen annan kom ner under kvällens gång, ingen knackade på dörren eller försökte öppna den. Zihao undrade hur många personer det egentligen befann sig i huset. Hittills hade han räknat till tre, men han kände på sig att de var fler.
Försiktigt rullade han sig tätare omkring Joshua och slöt de tunga ögonlocken. Det var dags att sova och vila ut sig efter allt underligt som hänt under dagen. Han kom inte ens ihåg vad som hänt innan han plötsligt befann sig inlåst. Hade han sovit? Nej, han var alldeles för trött för att det skulle ha varit fallet. Med en liten suck drog han svansen under sig och tillåt äntligen sig själv att glida bort mot drömmarnas värld. Allt det där andra fick han försöka ta tag i under morgondagen helt enkelt. Förmodligen skulle det inte vara några problem, speciellt inte efter som hjärnan kändes mindre och mindre mosig för varje minut som passerade. Framgång! Långsam men extremt tydlig. I alla fall bättre än ingenting.

Tiden har verkligen gått väldigt långsamt de senaste veckorna. Förvisso har det blivit framsteg när det kommer till Zihaos kondition, men sextonåringen känner sig mer ensam än någonsin. Även om det gläder honom. Matlusten har aldrig varit så låg innan och trots att han varit hemma hela tiden så har han på något sätt gått ner till samma nummer han varit innan. Till och med lite lägre. Hayley hade stannat med honom också, och de bägge två såg hur magen växte lite mer varje vecka. Nu är hon duktig på att gömma det genom att sno kläder från Samuel, men ja.. Isaac vet fortfarande ingenting om det, ingen i skolan förutom Joshua och Aeron vet om det. Och det är nog bra om det stannar så. Hon är i den tjugoandra veckan, två veckor kvar innan aborträtten glider mellan hennes fingrar. Hur som helst har det varit skönt med henne hos sig, så att han inte tvingats vara hemma ensam dag in och dag ut. Nu har Yaosu varit med dem en hel del, men Hayley är anledningen till att han inte dött i sängen. Plus faktumet att han hållit sig sysselsatt med ett försöka få framsteg med Zihao.

Just den här dagen är han inte i det stora, lyxiga huset ingömd i filtar tillsammans med vännen med ögonen fäst på teven. Nej, just den här dagen är helt annorlunda. Han har haft en diskussion med Hermione angående varulvsdilemmat. Främst för att den sjuttonåriga slytherineleven varit väldigt dålig på att gömma allt sitt lurv, vem som helst med en hjärna större än ett fikon skulle kunna lista ut det. Diskussionen har förekommit ett antal gånger. Planer på hur man kan få bort dokumenten som är den största anledningen till att ministeriet hittar varulvar, förstöra dem. Nu är det inte bara ministeriet som har dem i sitt förvar, dödsätarna kan lätt ta sig en kik på dem och kanske försöka sno med sig en varulv till det stora, väntade kriget. Så, när hon skickat en fjäderfä med ett brev angående att de ska till ministeriet av en helt annan anledning, ja, då kunde Joshua inte hindra sig själv.

Nu känner den lilla prefekten lite skuld för att han inte sätter stopp för ungdomarnas vandring genom ministeriet. Det kan vara farligt, och om Dumbledore får nys på det.. ja, då kan den där brickan definitivt tas ifrån honom. Han borde följa efter dem, se till så att allt går okej. Om det är sant att Black är i fara, då är det knappast ett ställe för dem att hålla hus. Men han påminner sig själv om att dokumenten är minst lika viktiga. Tänk på alla människor som kan fara illa ut bara för att de klassas som farliga varelser. Eller att Voldemort skulle ta dem under sina vingar och försöka trycka i dem en massa skitsnack. Skulle inte förvåna honom. Ministeriet är stängt så sent på kvällen, och de allihop smög sig in med hjälp av att pruta vakterna en del. Därefter skilde de vägar, och Joshua förblir ensam i mörkret.
”B12, B12, B12." Han viskar för sig själv medan benen rör sig snabbt över det blanka golvet. Klick, klack, klick, klack.

Tiden hade flutit på i ett absolut virrvarr av nya intryck och känslor. Först hade Zihao verkligen inte kunnat skilja på höger och vänster, rätt eller fel. Allting hade bara varit en enda stor sörja av förvirring. Men efter att tillräckligt tid hunnit passera, tid som spenderats tillsammans med främst Joshua, hade minnena sakta men säkert återvänt. Han kände till grunderna, kunde skilja på varje person som rört sig i huset och visste hur han relaterade till dem alla. Pojkvännen hade funnits där varje dag, utan undantag. Utan honom hade han nog inte kommit tillbaka till sin vanliga sinnesstämning. Allt var sextonåringens förtjänst och det fanns verkligen ingenting, ingenting, han själv kunde göra för att gengälda den tjänsten. Flera månader av hårt arbete, otaliga nätter nere i källaren på madrassen. Vid en tidpunkt hade Zihao nästan önskat att den yngre skulle ge upp hoppet och släppa honom. Det var själviskt, men han hatade att se människan han älskade lida på det sättet. Dag ut och dag in. Han hade blivit sådär läskigt smal igen, vilket sjuttonåringen inte insett förrän nyligen. Dessvärre kunde han inte göra någonting åt saken hur mycket han än ville just det. I den kroppen han befunnit sig i för en halv evighet var det omöjligt att ge något vettigt stöd. Visst hade han försökt uttrycka sin oro, men det hade uppenbarligen inte hjälpt.

Det hade börjat mörkna utomhus. Inte för att han faktiskt kunde se himlen eller så, men det var vad den biologiska klockan sa. Även om Ham återfått alla minnen och tänkte ungefär som en annan människa, hade ingen vågat sig på att släppa ut honom. Först hade det tagit flera månader innan de ens vågat sig in i källarrummet, än mindre rört vid honom. Fadern hade varit en av de första, långt efter Joshua förvisso, men betydligt tidigare än Yaosu och Weimin. Ms Lewis hade följt med honom ner och sedan hade de suttit där i flera timmar och pratat med honom. De var värda guld allihopa. Mest pojkvännen, däremot hade alla försökt hjälpa till till deras bästa förmåga. Kanske inte Samuel, fast det var förståeligt. Sjuttonåringen hade trots allt slitit av dennes lillebrors finger och ja, det bådade inte gått för deras redan pissiga relation.
Zihao sträckte på sig med en liten gäspning. Vart höll Joshua hus egentligen? Han brukade komma ner ungefär den här tiden. Ögonen var fästa på den stängda dörren och svansen slog i golvet lite då och då. Fan, han hade inte varit ute på månader, inte kunnat springa av sig eller göra någonting vettigt med livet. Skulle det verkligen förbli såhär? Öronen sköts bakåt och han suckade irriterat för sig själv. Inte nog med att hans eget liv var förstört, han hade även gjort Joshuas liv till ett levande helvete. Dumma varg, dumma, dumma varg. Du förstör verkligen allting hela tiden.
Precis som många gånger under de senaste veckorna började frustrationen ta över och det svartnade för ögonen. Han hatade sig själv, så jävla mycket. Klorna skapade djupa skåror i golvet och tänderna gnagde hårt i en av framtassarna. Det var fel, han visste det, men samtidigt kunde han inte sluta. Åtminstone inte förrän någonting väldigt besynnerligt skedde.

Benen knakade, sådär som de inte gjort på närmare ett halvår. De vred och vände på sig och pälsen, den älskade pälsen som han föst sig vid vid det laget, drog sig undan. Klorna blev kortare, benen i tassarna förlängdes. Det gjorde ont, förfärligt ont. Han gnällde för fullt, bad om att det skulle ta slut. Men det gjorde det inte. I alla fall inte förrän någon timme senare. Ja, det tog så pass lång tid av intensiv smärta för en kallsvettig, flåsande ungdom att falla ihop i en darrande hög. Andetagen var snabba, luften kom inte in i lungorna för fem öre. Vad hade precis hänt? Zihao kände panikartat över det kalla stengolvet, drog med fingrarna över den skrovliga ytan några gånger innan han lyfte upp händerna framför sig. Hänger. Fingrar. Med en liten kraftansträngning satte han sig upp och stirrade ner på den ovanligt muskulösa, slanka kroppen. Definierad, med ljus, slät hy och fina drag. Han visste inte ens vad han skulle göra åt det hela. Skulle han vara glad eller ledsen?

Man skulle kunna tro att skolans rektor slängt bort dokumenten för länge sedan, men Joshua får det klart för sig att det inte är fallet. Kanske mannen inte fått tillfälle för det, kanske det skulle bli alldeles för uppenbart om den välkända rektorn tar tag i det. En sextonårig gryffindorelev som Joshua själv är inte riktigt lika omtalad. Men det känns bra att få det gjort. Sä att ingen kan lägga händerna på pojkvännen eller någon annan stackare som lider av samma problem. De små fingrarna rör sig upp och ner över papperna. Han befinner sig på våning fyra, där all registrering om ovanligheter håller hus. Rummet hade varit svårt att finna, flera olika rum löpte sig runt om i korridoren och varje dörr ledde till något annat. Han hade varit stressad, olidligt stressad på att någon skulle hitta honom. Men han fann rätt rum tillslut. Han sitter ner på det svala golvet, går igenom varje pärm var för sig. Första till sista årselever från skolor överallt i England. Registreringar från andra länder är olagligt, så tyvärr kan han inte dra med sig dem heller. Han skannar igenom texten på varje elev, all registrering med glasögonen på näsryggen. Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen och händerna blir alldeles svettiga. Nervositet gör allting så mycket svårare. Han hinner ändra registreringen på en hel del elever. Få bort den där stämpeln de fått. Dock blir han avbruten. De små öronen vickar frenetiskt på sig, tar in vartenda ljud som sträcker sig mellan korridoren. Steg kan höras. Precis som hans egna gjort, klick, klack, klick, klack. Högen han lagt fram med namn på alla personer som klassas som extra farliga varelser har växt till sig. Han har inte hunnit med alla. Sextonåringen viker snabbt ihop pappershögen och trycker ner den i den utvidgande väskan, innan han lägger tillbaka de pappren han hunnit ändra på. Bara för att lägga ner dem i en annan pärm, där det står botade eller annat.

Ljuden kommer närmare och närmare, klackarna nästintill ekar mot betonggolvet utanför. Han skjuts upp på de smala benen och skyndar sig ut ur rummet, och skyndar sig med att springa åt det andra hållet. Springa, springa, springa. Han är tyst på benen, den här gången har han tagit av sig skorna för att ha dem i handen, så att han inte gör något ljud ifrån sig. Dessvärre verkar det tyvärr inte som att det gjort honom helt osynlig. Kroppen stannas upp, bara för att slungas upp i vädret.
”Ack, vad gör en sådan liten sötnos här ensam i mörkret? Har du någonting som kanske tillhör oss?”

Det tog några minuter innan Zihao kände sig redo att ställa sig upp. Långsamt sköt han sig upp på benen, använde gallret som stöd. Han vinglade till ett ganska stort antal gånger, höll på att falla rakt på rumpan om och om igen. Som tur var gjorde han inte det och efter ytterligare ett par minuter lyckades han stappla sig fram till dörren. Där var han tvungen att släppa gallret han använt som stöd, men det gjorde ingenting. När han väl lyckats lirka upp låset kunde han använda väggarna i korridoren som hjälp och på så sätt leta sig fram till trappan. Jaha, där tog det stopp. Sjuttonåringen stirrade på stegen som rörde sig uppåt, försökte lista ut hur han riktigt skulle bära sig åt för att komma upp. Okej, ett steg i taget. Han samlade sig med hjälp av ett djupt andetag och påbörjade färden uppåt. Ett steg, två steg, tre steg. En av händerna höll krampaktigt tag om räcket och fortsatte i den stilen tills han hade fast mark under fötterna. Det kändes konstigt att gå på två ben, ovant och bara allmänt skumt. Sedan gjorde det även väldigt ont, men i den stunden sket han totalt i smärtan. Allt som spelade roll var att hitta Joshua och slänga armarna om honom, påpeka att allting var okej precis som han lovat förut.

Köket som var ihopbyggt med vardagsrummet i en öppen planlösning var tomt. Eller snarare nästan tomt. Yaosu satt på en av stolarna längst bort vid det långa bordet och bläddrade i tre olika böcker samtidigt. Han drack te ur en massiv mugg och tuggade på någonting som lät extremt frasigt.
”Du”, kraxade Zihao och stapplade fram över den öppna golvytan. ”Vart är Joshua?” Orden gick knappt att urskilja, men de drog i alla fall till sig en hel del uppmärksamhet.
Nittonåringen höjde de mörka ögonen från böckerna och stirrade blankt mot sin yngre bror. Det dröjde flera sekunder innan han ens så mycket som reagerade och när han väl gjorde det, då blev det ett jävla liv.
”Zihao? Zihao!” Yaosu kastade sig upp från stolen och skyndade hastigt fram till den yngre. ”D-du..hur?” Fortsatte han ynkligt och började känna över de skarpa dragen, som om han ville se till att brodern verkligen var riktig. Inga visuella trick.
”Jag..jag vet inte.” Orden var på kinesiska och det kändes som om de åkt tillbaka i tiden. Typ som efter Zihaos första fullmåne. De stirrade på varandra ett ganska bra tag innan de slutligen virade armarna hårt om varandra.

Joshua är inte helt förbaskat hjälplös, vilket man skulle kunna tro. Han hade använt trollstaven som försvar, han är riktigt skicklig med den. Däremot är kroppen alldeles för svag, och där och då är mentaliteten inte direkt på tipptopp heller. Vilket ger de två männen övertag. Det viktiga är åtminstone att notera att han försökt, i hela tio minuter. Men tillslut fick de håll på honom. Crusio.
Kroppen har fallit ner mot golvet, händerna drar olidligt i de mörka lockarna medan skriken sipprandes ur munnen på honom bara blir högre och högre. Tillslut får han inte ut någonting alls. Smärtan stryker sig längs hela kroppen, får den att skaka och rycka något förskräckligt medan munnen är på vid gavel. Det är som att stämbanden gått av och inte ett endaste ord kan bli sagd. Ögonen rullar på honom, endast ögonvitorna kan ses medan blod långsamt stryker sig ner från munnen. Mer, och mer, och mer. Dock är inte det det värsta. Han har aldrig haft så ont i kroppen innan, aldrig. Men de hemska bilderna som dyker upp i hans skalle är värre. Förbannelsen fungerar både fysiskt och psykiskt, får en att se sina mardrömmar så verkliga. Som att allt sker framför honom medan kroppen egentligen ligger platt på golvet. Och hans nära och kära är säkra. Skratten ekar i huvudet på honom. De är mordiska, högljudda och otrevliga.

Skratten stannar upp en stund. Får hela korridoren att tystna. Men det märker inte den lilla sextonåringen. Kroppen skakar fortfarande, ögonen är fortfarande bakåtvända, munnen fortfarande öppen.
”Mr Lewis? Mr Lewis?!” Rösten är bekant, men han kan inte placera den. Han kan inte fokusera på den. All smärta och alla bilder finns fortfarande där. Varje litet ben i kroppen gör ont, topp till tå, varje liten del. Någon rör vid honom, tvingar honom upp i sittande position och trycker en flaska mot de nu lila, kalla läpparna. ”Andas, du är säker nu. Andas.”

”Behöver du någonting? Typ kläder?” Föreslog den äldre och placerade sin bror på en av stolarna runt matbordet innan han försvann upp för trappan. Några minuter hann passera innan han tassade ner igen med en hög kläder i famnen. Han stannade till framför sjuttonåringen och räckte honom kläderna, som mest blev stirrade på.
”Kläder”, upprepade han och stirrade stort på plaggen. En stickad tröja av gult garn, ett par svarta mjukisbyxor och underkläder. Sedan hade han även hämtat ett par underbart tjocka sockor. Zihao hade inte riktigt tänkt på det, men han frös alldeles hemskt. Kroppen darrade och tänderna hackade som om det inte fanns någon morgondag.
”Du fryser, klä på dig”, manade Yaosu på och satte sig på en stol mittemot sin bror.
”Joshua..vart är Joshua?” Kontrade den andre, utan att ge med sig. Han ville veta, han behövde veta. De hade på sätt och vis gått utan varandra i nästan ett halvår och saknaden hade växt sig stor. Saknaden efter läpparna, kroppen..konversationerna.
”Jag vet inte..har inte sett honom på några timmar”, erkände nittonåringen och ryckte på axlarna.
”Du vet inte?” Frågade Zihao och började klä på sig. Bara något så enkelt tog flera minuter för honom och när han väl var klar såg han alldeles förstörd ut. Vem visste att byxor och tröjor kunde vara så komplicerade.
”Nej, vi kollade på tv:n ett tag innan han gick till sitt rum och efter det började jag plugga”, förklarade Yaosu och rynkade på ögonbrynen. ”Varför ser du så-” Med en skräll for sjuttonåringen på honom och pressade bryskt ner axlarna mot golvet. De bruna ögonen var uppspärrade och tänderna blottade.
”Vad är din grej egentligen?” Morrade han och tog ett hårdare grepp om de välbyggda axlarna.
”Zihao..aj, det där gör ont!” Utbrast den äldre och försökte vrida sig loss ur greppet.
”Jag ställde precis en fråga, varför har du typ slängt dig själv mot Joshua medan jag var fast?” Rösten hade blivit obehagligt mörk och grov, ungefär i samma takt som broderns ansikte bleknade.
”V-va? Det har jag inte gjort!” Svarade Yaosu panikartat och lyckades äntligen tvinga bort den föredetta slytherinaren.
”Så många dagar har jag suttit där och lyssnat på era konversationer..sett hur ni kommit varandra närmare medan jag långsamt gled ifrån er”, snyftade Zihao och drog de vassa naglarna över golvet. ”Det är bara naturligt, eller hur? Ingen..ingen kan älska någon som mig..inte mer än ett djur som inte orsakar mer än smärta.” Jaha, så snabbt gick det för det där att vända. Humörsvängningarna var tydligen intakta.

spelar ingen roll hur många gånger hon försöker klappa honom på kinderna, hur många serum hon häller i honom eller hur många gånger hon påminner honom om att inte förlora medvetandet. Det gör ändå ingen skillnad. Han har redan förlorat medvetandet. Allt gör så förbaskat ont och sextonåringen kan inte röra en endaste fena, inte för att han vill göra det direkt. Kroppen bärs upp, blir upplyften i skyn. Alldeles svävande. McGonagall är en skicklig häxa, men muskulös är något helt annat. Hennes klackar rör på sig i korridoren, går förbi de sega kropparna som ligger på marken. Inte döda, med medvetslösa. Länge nog för att ministeriet ska kunna spärra in dem i Azkaban. En stor, stark vind rör sig över Joshuas bara ansikte, får huden att knottra sig även om den är täckt med en stickad tröja och en varm jacka.
”Hagrid, kan du ta med den stackars pojken till familjen Huazes hus? Ms Lewis håller nog till där.” Frågar hon halvjätten som står och försöker få igång sitt rosa paraply. Det verkar inte som att dens magi vill fungera så suveränt i regnet för närvarande. ”Och ge henne dryckerna, han behöver ta dem varje timme för att återfå medvetandet, och kunna urskilja verklighet från mardrömmar. Okej?”
”Absolut McGonagall, jag tar med mig gossen.” Kraxar han och bär försiktigt upp den lilla kroppen. ”Gå och hjälp de andra ungdomarna du.”

Den stora knytnäven höjer sig mot den vackra dörren, och knackningarna ekar runt om i hela huset. Eller slottet. För Hagrid påminner det honom om ett slott iallafall. Några röster kan höras innanför, och dörren öppnas på glänt. Den söta lilla damen ler brett mot det bekanta ansiktet. Däremot sjunker det där vackra leendet så fort hon ser vad om finns i hans stora famn.
”Hagrid? Jo.. Joshua,” även om hon bara är iförd en morgonrock, redo för sovdags så skyndar hon sig ut i mörkret. Regnet har gjort hennes son alldeles sval, det är åtminstone vad hon tror är anledningen till hans bleka ansikte och noll kroppsvärme
”Han var med i en olycka på ministeriet,” berättar halvjätten trevandes. Han är inte så duktig på att komma med dåliga nyheter, rösten liksom fastnar och han vet inte vad han ska göra av sig själv. Men nu är det berättat, och det enda han kan göra nu är att hjälpa med att bära honom till sängs. ”Vi skulle ha tagit honom till St mungos, men vi kan inte lita på någon där heller tyvärr.” Han kliver in i huset och ser sig omkring. Fint. Men inte lika mysigt som hans lilla stuga på skolområdet. Nehej då. ”Han kommer att klara sig, bli frisk ska du se. Kan jag lägga honom ner någonstans?” Ms Lewis har blivit alldeles likblek om ansiktet, ögonen vattniga och underläppen darrande. Hon nickar tvärt däremot, och visar honom in till den nya, precis lika vita soffan. Blodet från Zihaos förvandling den där dagen är borttvättat.

Först satt bröderna och pratade lågmält på golvet en stund. De talade om allting som hänt under de senaste veckorna, hur det blivit mörkare och mörkare. Yaosu talade om att han hade på känn att någonting skulle hända om inte allt för länge, vilket fick magen att vända sig på den yngre av dem. Så mycket hade hänt under tiden han varit fast nere i källaren. Umbridge hade tagit över skolan, tvillingarna hade relegerat sig själva och allting var bara absolut kaos. Nu var det ju inte så att det var först nu han hörde allt detta, men det var liksom svårt att föreställa sig.
”Förlåt att jag slog till dig”, mumlade Zihao när nittonåringen kom upp på fötter.
”I vanliga fall hade jag blivit jävligt sur på dig, men förstår till viss del varför. Det måste ha varit jobbigt för dig också”, svarade den äldre och hjälpte sjuttonåringen att ställa sig upp. De rörde sig långsamt bort mot köket där vattenkokaren snart var i full fart med att värma vatten. Människan i rummet hade även börjat koka ris i den nya riskokaren fadern tagit med från sin resa till Japan. Han hade en del affärer att ta tag i, främst i Asien. Inte trollkarls affärer då, utan annat jobb. Mugglarjobb. Man köper inte en sådan villa bara för att han är högt uppsatt på ministeriet. De pengarna hade inte räckt så pass långt.
”Vet du när pappa kommer hem?” Frågade Zihao och lutade sig mot en av köksbänkarna. Marmor, skinande rent med stora ytor.
”Han var tvungen att åka till Kina några dagar, men jag är säker på att han kommer hem så snart han bara kan”, försäkrade Yaosu och plockade fram tekoppar när han väl satt på riset. Grönt te från hemstaden, någonting den yngre inte kunnat dricka på väldigt länge. Saker och ting smakade inte likadant när man befann sig i en vargs kropp.

En knackning ljöd genom huset och ytterdörren gled snart upp. Både Ms Lewis och Hayley befann sig ju i huset, så det var mest själva knackningen som var underlig. Vem kom och knackade på såhär sent liksom? Kunde det vara Joshua som glömt nyckeln? De två bröderna skyndade sig till ett av fönstren som vette snett ut mot ingången. Däremot såg de ingenting, men röster ljöd ut från hallen och snart hördes snabba steg - steg som ledde in mot vardagsrummet.
”Vad håller de på med?” Mumlade Yaosu för sig själv och hällde upp varmvattnet över de färska tebladen. Han räckte koppen mot sjuttonåringen, bara för att genast ställa ner den. ”Varför är du så blek?” Frågade han och tog ett steg in framför den längre, slog honom löst över kinderna för att slå lite liv i honom.
”Joshua!” Utbrast Zihao med ett gällt skri och ignorerade därmed sin bror totalt, helt förlorad i upphetsningen. Benen rörde sig blixtsnabbt genom köket och ut mot vardagsrummet, där han genast bromsade. ”Joshua?” Någon låg på soffan. Joshua låg på soffan? Den klumpiga ungdomen vinglade fram till kanten av möbeln, återigen helt ovetandes om att de andra människorna ens existerade. Han hade bara ögon för sextonåringen. Sextonåringen som var medvetslös och blek. Det såg inte bra ut, som om han blivit slagen eller liknande. ”Joshua..?” Rösten var plötsligt extremt ynklig och Zihao gled ner på golvet, precis vid kanten av soffan. Medvetslös, blek, skadad. Nej. Nej, nej, nej.

Ms Lewis sitter på knä vid soffan. Händerna stryker sig gång på gång över de svala kinderna, över de våta lockarna som klistrat fast sig över pannan medan små tårar tränger sig över kanterna. Om det varit ett annat tillfälle, någon ut av dagarna som hennes son inte varit skadad eller medvetslös under så hade hon blivit alldeles hysterisk i synen av Zihao. Två ben, två armar, ansikte, mun och näsa. Men där och då är hon alldeles för frustrerad för att kunna skilja dittan från dattan.
”Vad gjorde han på ministeriet? Vad hände där?” Många frågor, väldigt många frågor som faktiskt stackars Hagrid inte riktigt kan svara på så väl. Han harklar sig och ställer ner serumen på det lilla bordet bredvid soffan. Halvjätten pillar förstrött med det rosa paraplyet.
”Det var flera elever vi ministeriet, varför vet jag inte.. men det var dödsätare där också,” det räcker väl som en förklaring? Jadå. Det får duga, detaljer behövs väl ändå inte? Nej, nej, nej. Det vill han inte göra. Modern drar åt sig två filtar och gömmer den svala, skakiga kroppen under dem. Huden är så sval, sval som is. Hon vill hålla hennes lilla son varm, få upp kroppsvärmen lite och få honom att sluta skaka.
”Han kommer att bli okej, han behöver bara återställa sig.” Hennes fokus glider till sjuttonåringen, låter hennes hand glida upp och ner över hans rygg, som ett litet tröst. Det är nog där och då som hon inser att den stackars ungdomen kommit tillbaka till sin vanliga kropp. Vilken timing. Hon stryker snabbt bort tårarna över kinderna och drar in Zihao i en stor kram. När det kommer till Joshua själv, ja då hade öronen vickat sig uppåt så fort han hört den bekanta rösten. Där och då är de där dåliga mardrömmarna som kommit upp i huvudet på honom borta. Nu är det bara mörkt, han kan inte riktigt analysera någonting. Vilket är jobbigt när man har ett sådant kontrollbehov.
”Kom ihåg, tvinga honom i serumen en gång varje timme så kommer han att komma tillbaka till medvetande.” Berättar Hagrid än en gång, kramar om Ms Lewis ena axel innan han börjar röra sig ut ur det stora huset.