PRS Emma07 och wolfy

Thomas var nästan förvånad över hur lätt det varit att fly, och över att dem inte hunnit ikapp honom än. Visserligen hade han satt full fart hemåt, så han fick väl hoppas det gick vägen. Och mycket riktigt så red han faktiskt rätt snart in igenom stadsportarna. Han närmade sig slottet, han var förvånad över den tystnad som låg över staden. Som om den var i sorg. Visserligen var kriget i full gång, men det var precis som om det var något annat också där. Senaste gången det varit så, var när hans far hade gått bort. Vissa stirrade stort på honom, men han skakade av sig den konstiga känslan när han red den sista biten emot slottet.

”Ers höghet,” stammade en andfådd soldat fram och bugade sig hastigt och lite slarvigt inför Caspian, ”Ni måste komma omedelbart.” Han vinkade med handen som gest att Caspian skulle följa med, babblade samtidigt på något obegripligt om Thomas. Soldaten verkade riktigt virrig. Caspian följde ändå fundersamt efter, trodde inte sina ögon då han såg vem som red in genom slottsportarna. Omöjligt. Det kunde inte vara sant. Ändå var det en livslevande Thomas som satt på hästryggen. Som förstelnad stod han kvar på stället innan han med röra kliv gick framåt, sträckte ut armarna mot sin kusin.

Thomas kunde inte förstå varför alla verkade så upprörda av att se honom. Visserligen hade han varit fast där i vad han gissade var några dagar, men det verkade ändå som om alla reagerade överdrivet. Då han kommit in på själva gården hoppade han strax av hästen och räckte över tyglarna till en stallpojke som stirrande såg på honom. Thomas blev genast något lättad då han fick se sin kusin, kanske han kunde förklara mer varför alla - också Caspian - verkade så chockade över att se honom. Han gick fram till vännen och kramade om honom direkt med ett leende.
"Kanske du kan förklara varför alla här verkar så chockade?", frågade han.

Caspian slog med ett litet lättat skratt armarna om sin kusin och kramade hårt om honom. Han hade inte sett i syne. Det var verkligen Thomas! Men hur var det möjligt? Soldaten hade ju återvänt med hans mantel och sagt om budet de fått av fienderna. Å andra sidan.. kroppen hade ju aldrig hittats. Fienderna hade spelat dem ett spratt. Caspian förklarade hur det låg till för Thomas, hur alla trott att han var död och att det var orsaken till att alla var alldeles till sig av att se honom igen.

Thomas log lite och kramade om sin vän, lyssnade noga på hans ord. Det förklarade helt alla konstiga blickar han fått. Han kunde lite förstå varför fienden gjort så - genom att påstå att han var död istället för tillfångatagen kunde de undvika ett eventuellt anfall där han hölls fången och dessutom bidra till förvirring. Han berättade genast för Caspian om hur han blivit tillfångatagen och tagit sig därifrån, inte för att han kom ihåg mycket mer från när han blivit tillfångatagen än att han hade blivit slagen medvetslös.

"Åh, de ska få exakt vad de förtjänar." Caspian spände sammanbitet käkmusklerna. Alysia var i alla fall på krigsstigen och den kvinnan kunde slåss, det var faktiskt imponerande. Men nu skulle de glädjas över att Thomas var tillbaka. Det skulle behöva firas med något stort! Caspian var säker på att han inte var ensam om att tycka den saken.
"Hur mår du nu?" frågade han och klappade honom på axeln innan han började gå mot ingången.

Thomas nickade instämmande, det kunde han definitivt hålla med kusinen om. Han gick genast med kusinen mot ingången.
"Bara bra, särskilt efter omständigheterna", sade han, han hade klarat sig väldigt lindrigt egentligen. Några småsår och en bula i huvudet men det var också allt, och inget som besvärade honom något större.
"Hur har allt gått här hemma? Och hur är det med Alysia?", frågade han, kom först nu att tänka på hur hon måste ha haft det när hon trott han var död.

"Skrämmande kvinna då hon är arg." Det var ingen överdrift. Caspian skulle inte vilja komma i vägen för Alysia då hon var arg. Nu var hon dessutom till på köpet alldeles ifrån sig av sorg och smärta, så hon var farlig för fienderna. Vilket inte var annat än bra för han ville att de skulle få igen. Nu var Thomas tack och lov vid liv men de skulle mycket väl ha kunnat döda honom. Någon behövde se till att de gav upp och fick bråttom tillbaka hem och det lite fort.

Thomas log lite snett, visserligen hade hon väl inte varit rejält arg på honom någon gång men han kunde ända tänka sig att hon kunde vara skrämmande.
"Kan jag mycket väl tänka mig. Vi kanske behöver en skrämmande kvinna för att vinna det här nån gång", sade han med ett litet leende mest på skämt egentligen.
"Vet du vart jag kan hitta henne?", frågade han, det skulle ändå bli roligt att se hennes reaktion på att han levde.

”För din skull hoppas jag att du aldrig lyckas göra henne så arg.” Caspian gav sin kusin en menande blick innan han hjärtligt skrattade till. Han var bara så lycklig och lättad över att allt var okej med Thomas. Eller så okej han nu kunde vara efter en sådan upplevelse. Men han var vid liv och det var huvudsaken. ”I sin kammare, antar jag.”