Yehet och Kkaebsong [PRS]

Zihao ryckte på axlarna och vände blicken upp mot taket. En bra fråga, skulle han åka tillbaka snarast möjligast eller dra ut på det? Hm, svaret var defintivt allt annat än bra, då han bestämde sig för att han lika gärna kunde stanna i några timmar till. Det skulle ändå inte göra någon skillnad, även om Euijin kanske tyckte det. Men nu var det ju så att nittonåringen inte riktigt lyckades bry sig om vad ledaren tyckte, utan han föredrog att göra som han själv ville. Och om det betydde att han skulle stanna några timmar extra med Joshua, så var det så.
”Jag åker hem senare..” mumlade Zihao och sände iväg ett snett leende mot den yngre. ”Om det inte är så att du typ vill ha bort mig, för då kan jag gå”, fortsatte han med ett litet skratt och skakade på huvudet. ”Men det vill du inte, eller hur?” Undrade han därefter och nöp tag i en av den andres kinder. ”Längtar faktiskt tills de här beniga sakerna blir puffiga igen..”

Beniga sakerna.. Jo, Joshuas kinder har förlorat sin bedårande känsla. De brukar alltid puffa upp ansiktet något ytterligare, tillsammans med de undre ögonlocken som får ögonen att se ännu större ut. Nu, nu är de förlorat lite av den påverkan, kindbenen är skarpare, ögonen trötta med fortfarande glassiga.
"Nej, det vill jag verkligen inte." Medger han tyst och gräver ner ansiktet i Zihaos varma nacke. Tar ett djup andetag, andas in och ut. Det är lugnande, Zihaos närskap. Nu kanske det även är så att badet gör det lite extra avkopplande. "Hmh förstår det, du har funnit tycke för dem." Noterar artonåringen innan han tar några klunkar av sitt te, ställer ifrån sig koppen och kniper ihop ögonen. Kroppen faller ner under vattnet, inklusive ansiktet medan han håller andan. Varmt, skönt, avkopplande. Kanske han skulle somna där om Zihao inte hållit honom sällskap.

När Joshuas ansikte försvann under vattenytan dröjde det inte särskilt länge innan Zihao drog upp honom igen.
”Hallå, sådär kan du ju inte göra”, gnällde nittonåringen och började löst slå till kindern app den andre. ”Jag vill ju titta på dig nu när jag har chansen förstår du väl? Vem vet hur länge det dröjer innan Euijin släpper blicken från mig? Det kan ju för fan dröja flera veckor!” Fortsatte han hetsigt och lutade sig lite närmare artonåringen, så att de återigen nästan snuddade vid varandra. ”Och helt ärligt börjar jag undra om jag faktiskt vågar lämna dig ensam överhuvudtaget..tänk om du typ somnar eller någonting?” Snacka om att ha humörsvängningar på en löjligt hög nivå. Den ena stunden kunde han bete sig barnsligt och nästa sekund var han helt plötsligt som en tjatande mamma. Stabilt.

Med rynkade ögonbryn och ett förvirrat ansiktsuttryck låter Joshua sina ögon glida över badrummet. Jaha ja, men han kan ju hålla andan rätt länge, det finns ju inget att oroa sig över? Dock nickar han skamset, jo.. de kan mycket väl behöva vara borta från varandra i flera veckor, och med tanke på hur artonåringen mår utan Zihao kommer det fan inte bli lätt. Inte lätt för någon ut av dem.
"Äsch, jag kan faktiskt hålla andan väldigt länge." Mumlar Joshua och kliar sig bakom nacken, innan han drar den äldre intill sig. Han har rätt, de måste ta vara på tiden de har tillsammans. "Men vi kan höras av några gånger varje vecka iallafall? Kommer ju inte klara mig utan dig."

”Jo, men att prata över telefon eller framför en skräm är inte samma sak som det här”, muttrade Zihao coh klamrade sig desperat fast vid Joshua med en utdragen suck. ”Det finns ingen närhet, ingen underbar doft eller någonting..visst älskar jag att höra din röst och att glo på dig, men det räcker inte i det långa loppet”, förklarade han och lutade sig tillbaka en aning, så att han kunde kupa händerna omkring den andres kinder. Försiktigt lutade han sig därefter framåt och pressade bestämt sina egna läppar mot artonåringens, samtidigt som tummarna strök över den mjuka huden. Så jäval perfekt, nittonårongen kunde verkligen inte släppa det faktumet alls. Hur kunde någon vara så underbar egentligen? Var det inte typ omöjligt? Urk.

Nej, det är ju verkligen inte samma sak.. att sitta framför skärmen och inte kunna röra vid Zihao. Precis som deras samtal därom kvällen, Joshua hade ju desperat försökt att nudda vid nittonåringen när de talats vid, dra fingrarna längs de där fantastiska kindbenen. Nu kommer han inte kunna göra det, på hur länge då? En vecka, ännu mer? Kanske tillochmed en månad.. Fy fan.
"Men den andres frånvaro kanske kommer göra det ännu bättre när vi väl möts igen?" Det skulle inte vara förvånande, de skulle nog inte kunna slita dig från varandra en endaste sekund då, lite tragiskt kanske. Dock glider alla tankar på vad som kan hända bort när de där läpparna pressas mot sina egna, hur de rör sig i fantastisk takt tillsammans. Varje liten kroppsdel verkar vara gjorda för varandra, och Joshua slingrar sina armar om nittonåringen hårt.

Oj, oj, oj. Hur skulle Zihao någonsin lyckas klara sig utan Joshua i mer än några dagar. Det var inte ens omöjligt att det kunde dröja flera veckor! Men Euijin måste väl förstå till någon nivå hur det var att vara förälskad? Eller i alla fall försöka förstå.
”Om Euijin inte låter mig åka, du får du försöka övertala honom, okej?” Viskade nittonåringen och vilade matt pannan mot den andres, med ögonlocken slutna. ”Han lyssnar inte på mig, precis som jag inte lyssnar på honom..”, fortsatte han med ett litet skratt samtidigt som ett leende växte sig fram på de smala läpparna. Det där var lite lustigt faktiskt. Även om Zihao inte verkade vara sådär jättenära gruppens ledare, så var det verkligen inte sanningen. För de kände varandra mer än väl och var lite som syskon. Självfallet var Euijin inte den yngre brodern i det sammanhanget, utan snarare en mamma. Fast nej, för CW var ju gruppens mamma..äsch, de var som en liten familj i vilket fall.

Prata med Euijin? Visserligen skulle de gå att fixa på ett eller ett annat sätt, Joshua kan vara väldigt duktig på att övertala folk. Men frågan är mer om han vill det. Zihao skulle missa massvis med träning och genomgångar, och tro det eller ej så vill inte artonåringen vara anledningen till det. Visst är han en hopplös romantiker, men jösses. Nej, det skulle inte vara rättvist mot nittonåringen i slutändan.
"Jag tror inte du vill det egentligen Zihao, jag menar.. Du kommer ångra dig i slutändan." Påpekar Joshua och skjuter sig bort från sin pojkvän för att dra till sig schampot. "Plus tror jag nog att det kommer göra det mycket härligare att möta dig igen."

”Men..”, började Zihao, med en blandning av förtvivlan och missnöje i rösten. ”Jag kommer att dö om jag inte får träffa dig förrän om en månad”, sade han tyst och såg förskräckligt sorgsen ut. ”Alltså jag är helt seriös, kommer inte att klara av det.” Att gå en hel månad utan Joshua var ju i princip samma sak som tortyr. Han hatade bara tanken av det och led redan. Inte för att det var speciellt synd om nittonåringen egentligen, men han tyckte ju förstås det. ”Tycker jävligt synd om mig själv ska du veta..och varför måste jag vara med på precis alla träningar? Speciellt de med danserna..ugh.”

Visserligen kanske det inte är absolut nödvändigt för Zihao att vara med på precis alla träningar, men den äldre kan fortfarande missa en del nya, viktiga saker. Tyvärr vill Joshua såklart stanna med honom, inte lämna hans sida en endaste sekund. Men han vill även inte vara orsaken till att den andre missar någonting viktigt, eller att han känner sig efter.
"Zihao, du vet mycket väl att jag inte vill lämna dig heller.. Men förstår du inte hur mycket skuldkänslor jag kommer få efteråt?" Frågar Joshua och ställer ifrån sig schampot, det kan vänta. Att kommunicera med Zihao och lösa det här är väldigt mycket viktigare än att tvätta håret. Jisses.. för några veckor sedan skulle han nog få en hel drös med paniktankar om det varit samma situation. Den yngre lägger slutligen händerna om Zihaos kinder och lutar sin panna mot hans. "Men kanske jag kan prata lite med Euijin om det? Du får inte missa allt för mycket dock, så vi kanske kan mötas i närheten av lägenheten då?"