rollspelare & tippest prs

Sophia hade hunnit leda hästen halvvägs ut från stallet innan hon mötte på Henri. Hon tappade nästan all färg i ansiktet och tittade bara på honom med stora ögon, visste inte hur hon skulle förklara sig så hon tittade ner igen och bet sig hårt på insidan av kinden.
"Har du smyckeskrinet?" frågade hon bara och sträckte fram sin hand. Hon behövde guldet för att komma fram säkert, att åka till Skottland var otroligt riskfyllt då hon inte visste hur det såg ut vid kusten. England hade möjligtvis flera krigsfartyg som hotade och om hon skulle komma i land med livet i behåll var ännu en tveksam fråga men hon skulle inte heller stanna i ett rike där hon var oönskad.

Han skakade på huvudet. Det hade inte känts rätt att ta med sig smyckeskrinet - det var Sophias pengar, inte hans.
”Var ska du?” frågade han med stel röst och stirrade på henne även fast hon tittat bort. Tanken slog honom om att hon tänkt likadant som honom; att överge de andra och bara ge sig iväg själv. Men han ville inte tro det om Sophia, han kunde inte. Det var hon som orsakat alliansens upplösning och sedan tänkte hon bara ge sig iväg, utan ett ord?

"Skottland. Det vore själviskt av mig att tvinga dig välja mellan mig och Frankrikes bästa. Mina damer har det bra här, vissa har träffat hyggliga adelsmän som fattat tycke för dom. Jag har satt mig själv först ända sen jag kom till hovet. Jag vill att du ska vara glad och jag tror inte att jag kommer kunna göra dig glad." sade hon tyst och kollade på henne. Det var allt hon hade kommit fram till och den enda logiska lösning hon kom fram till var att ta sig därifrån utan att någon skulle veta, det var bäst på det sättet. Hon ville inte att flickorna skulle följa med henne för att det var deras plikt, när hon mycket väl visste om att de helst av allt stannade i Frankrike.

Ännu en huvudskakning yttrade sig och han tittade bort från henne. Blev tvungen att bita sig i tungan för att inte skrika på henne. Egentligen hade han ingen rätt att bli arg på henne, då han tänkt göra samma sak själv, men han blev arg. Han blev arg för att hon saboterat deras äktenskap. Varför kunde inte hon vara som andra kvinnor, tyst? Lära sig att inte säga emot?
”Så du tycker inte att det är själviskt att bara lämna oss utan ett ord?” hans röst var fortfarande stel men nu var den ännu hårdare, och arg. ”Helt otroligt.”

"Jag är rädd. Jag vill inte veta vad du kom fram till, ifall du vill ha mig eller inte. Mina damer hade följt med mig även fast de inte ville. Förlåt mig." sade hon tyst och tittade bort från honom för att inte börja storgråta. Hon blev lite rädd då han lät arg, han var otroligt skrämmande när han var på dåligt humör och hon ville verkligen inte att hennes sista möte med honom skulle vara på sådant sätt.

Rätten att vara arg var långt ifrån hans. Han tänkte göra precis samma sak - men det sårade honom något så otroligt att hon tänkte göra det mot honom. Det sårade inom honom yttrade sig i ilska. Han ville inte se svag ut inför henne ännu en gång. Han fick inte gråta inför henne fler gånger.
”Jag skulle inte behövt välja mellan Frankrike eller dig om du bara-”, han tog ett djupt andetag och skakade på huvudet, ett milt försök att minska sin ilska. ”Om du bara varit som en vanlig kvinna. Uppfostrad.” Det kändes som att något svart las framför hans ögon. Ilskan tog över och han var tvungen att få ut den ur kroppen - så han drämde till knytnäven i väggen. Hårt, och smärtan ilade från hans hand, till armen. Han tittade på sin hand som blivit röd av blodet som börjat rinna. Helvete.

Prinsens ord smärtade henne mer än vad något slag hade gjort, önskade nästan att han istället hade slagit till henne istället för väggen även fast slaget fick henne att skrämt hoppa till. Hon tittade ner på marken och blinkade bort tårarna innan hon vände blicken mot honom.
"Jag ber om ursäkt för alla problem jag orsakat för Frankrike, ers kungliga höghet. Jag antar att Ni ska återvända till hovet, här. Hästen är sadlad och redo." sade hon och gick ut från stallet. Han skrämde henne otroligt mycket, nästan lika mycket som han sårade henne, och hon ville inte vara där längre.

Hennes diplomatiska ton gjorde honom ännu argare. Vad höll hon på med? Vem låtsades hon vara? Han tog hästen och följde efter Sophia ut ur stallet.
”Vad försöker du göra? Låtsas som att vi inte känner varandra?” han höll sin röst så lugn han bara kunde samtidigt som han hoppade upp på hästen. ”’Visa mig vad du gillar’, det är en stor kontrast från igårkväll, eller hur?” Han tittade ner på henne, där han satt uppe på hästryggen. Hans blick såg ut som en blandning mellan ilska och hån.

Sophia svalde klumpen i halsen som växte sig större och större för varje ord han sa. Hon spärrade lätt upp ögonen åt det sista han sa och vände sig upprört om för att kolla på honom.
"Du har rätt Henri. Det är en riktig synd att jag inte är en vanlig kvinna, uppfostrad sa du va? Då kanske jag inte hade varit dum nog att ge mig själv till dig, utan jag hade gjort det med någon som förtjänade mitt hjärta. Förhoppningsvis så får jag tag på den här specifika någon och hoppas på att han kan förlåta mig för jag vet att han är god rakt igenom." sade hon kallt, det var tydligt att hon menade Giovanni. Känslorna hon haft för italienaren fanns inte kvar men det var inget Henri behövde veta, hon ville bara såra honom på samma sätt som han sårade henne.

Han ångrade att han inte tagit hennes guld ifrån henne. Han ångrade att han någonsin varit trevlig mot henne - han ångrade de senaste dagarna helt och hållet.
”Du kanske inte hinner bli förlåten”, svarade han lika kallt som hennes ord hade varit. Giovanni dök upp i hans huvud och det sårade något otroligt - det gjorde mer ont än hans hand, men han vägrade att visa det för henne. ”Om jag berättar om dina synder för min far så skulle han genast få dig hängd, till varje pris.”