Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon tog emot kartan och synade men vek senare iho kartan. Hon började gå åt ett annat håll och såg över axeln.
"Kom jag vet vart vi ska."

Ethan höjde på ögonbrynen när Kiliah uttryckt att hon visste vägen. Han kastade en blick åt sin kaptens håll som nickade åt de andra att följa efter. "Seså, följ med.", sa John och suckade. Kände sig besvärad över att det inte var han som ledde vägen, men han visste bättre än att ge vika för sin stolthet. Om Kiliah kunde vägen, då skulle han följa efter henne. "Var ska vi då?", sa John efter Kiliah och ökade stegen så att han kom ikapp henne och gick längst med hennes sida.

Hon satte fingret mot läpparna.
"Säger inte." Hon gick längst en stig innan hon kom til ett bärg. Hon log och pekade på berget som hade en hemlig ingång.
"Här." Hon såg på honom och gick sedan först in.

Ethan och John bytte blickar med varandra när det kommit fram till berget. De mumlade något ohörbart om Kiliah. Vad var det för väg hon hade hittat? Var det något på kartan som John hade missat? Ethan var just påväg att fråga, men då tog John steg efter Kiliah så att han inte hörde Ethans andetag innan han skulle ta till orda.
Ethan fnös och ryckte sedan på axlarna. Det var ingen idé. Han ropade på de andra i besättningen att komma efter och vinkade åt de så att de skyndade stegen.
När han sedan vände sig om för att gå efter John och Kiliah gick han med stora steg eftersom väglaget inte var det bästa.
"Hur känner du till ingången, Kiliah?", frågade John med en låg röst. "Har du varit här förut?"

Hon suckade.
"Vi tar det sen. Det är farligt att tala om det nu." Hon såg på honom igen och lade huvudet på sned och log mot honom.
"Så vi borde vara nära. nu." Hon höll fortfarande i kartan med ena handen.

John iakttog henne lite misstänksamt. Hennes ton i orden gjorde honom lite illa till mods. Vad var det hon inte kunde berätta? Och varför log hon så? Hade han något anledning att vara orolig? Han svalde och med vana kände han efter sitt svärd och drog det långsamt så att gnisslade till. Ethan såg på sin kapten och gjorde detsamma. När även Ethan dragit svärdet, gjorde resten av besättningen sig redo att attackera. Svärd och pistoler i sina grepp. De var redo för en fight om så behövdes.
John såg sig om i bergets tunnel. "Var för du oss?", sa han igen med en viskande röst och försökte se åt hennes håll, men ljuset hade dolts en aning, så han visste inte om han såg åt rätt håll.

"Till ert mål." Hon såg lite besvärad ut. Om hon bara kunde berätta det. Hon såg bedjande ut och stog sig ner och letade längst bergväggen.
"Hitta något att få ljus med." Hon kastade en blick över axen.

John nickade långsamt. Han såg ut att tänka efter och slängde en blick åt det håll han trodde Ethan befann sig. "Ethan, hitta ljus. Gör eld.", sa han och Ethan fick genast ny energi att lyda sin kapten. Han kände med händerna längst med marken och plockade åt sig något han trodde var en kvist och stenar. Han sänkte sig ner till marken på huk och förde stenarna mot varandra för att skapa en friktion. På så sätt skapades en gnista och han lyckades tända eld på den pinne han funnit som nu verkade som en fackla. Besvärat ställde han sig upp igen med lågan i sitt grepp som han räckte över till kaptenen. "Här.". John tog emot den och vände sig sedan till Kiliah. "Nu har vi ljus. Var går vi nu?"

Hon log tacksamt och pekade neråt."Hit vi är snart framme." Hon gick en stund och de kom till en öppnikng, månljuset lade sig över kratern och i mitten stod en kista och hon vände sig om.
" Så kapten. är ni nöjd?" Hon log och såg på de andra.
Fortfarande kunde hon inget säga.

John gick efter henne. Men när de kommit ut i månljuset stannade han. Han drog efter andan och flämtade. "Sk..", började han, kunde inte hitta orden. "..Sk..skatten..!", sa han i ett andetag och gapade. Han sänkte facklan och Ethan tog den ur Johns grepp. John gick fram till kistan och iakttog den. Han gick ett varv innan han stannade framför öppningen. Långsamt sträckte han sig mot spännena för att sedan sprätta upp de och på så sätt öppna kistans lock. Med hjälp av fingerstyrkan lyfte han på locket och framför hans blick syntes guldet.
"Jag gissar att det inte fanns något spöke trots allt.", sa Ethan och greppade tag om bältet för att vila händerna i greppet. Orden var riktade till Kiliah, egentligen menat som en fråga. "Hur kände du till platsen och guldet, Kiliah?"