PRS botillia1 & Lupple

- det finns ingen som kan ge dig svar Amelia, du oroar dig över saker vi inte kan påverka sa han och reste sig upp och tog tag i hennes hand mjukt och smekte den.
- Jag lever, jag kan stå upp, jag kan röra mig. Allt det är goda tecken, ellerhur? sa han och kysste försiktigt hennes panna. Man såg att han hade ont av ansträngningen men han ville verkligen visa sig starkt inför henne.

Hon tittade på honom och skakade på huvudet.
"Åh sätt dig ned. Jag ser att du har ont. " Sa hon allvarligt och lossade hans grepp och fyllde på en bytta med ljummet vatten och tog fram en ren handduk och gick fram med honom till det.
Hon ställde det på bordet intill sig och började sedan knäppa av hans tröja för att få bättre överblick av hans sår.

Han drog lätt av sig sin tröja med en grimas av smärta.
- jag måste ta mig till köket och hämta blod sa han och bet sig hårt i läppen medan han försökte resa sig upp. Egentligen behövde han bara ligga ner och vila men han var inte en person som ville ligga ner och ta det lugnt.

" Du måste ingenting." Sa hon allvarligt och spände blicken i honom och la en hand på hans axel och tvingade ned honom på stolen igen.
" Nån annan kan hämta blod, tack." Sa hon och studerade männen som hade hjälpt honom hit innan hon doppade handduken i vattnet och började väldigt försiktigt att tvätta hans sår.

En av männen gick mot köket och kom tillbaka med ett stort glas blod som Theodor drack upp snabbt. Han grimaserade när hon rörde hans sår och drog lätt undan hennes hand.
- det gör ont mumlade han och såg ner i marken, hatade att känna sig svag.

Hon stirrade på honom och var väldigt nära att bli väldigt upprörd över hur han vägrade att hon skulle hjälpa honom.
Hon suckade och smekte honom lätt över kinden.
" Vi tar oss upp till sovrummet." Viskade hon och greppade tag i hans hand och kramade den mjukt.
Hon ville vara ensam med honom. Göra så gott hon kunde för att få honom att bli bättre.

- tack för hjälpen sa han med ett litet leende till killarna som nickade lätt och gick ut från huset. Theodor reste sig och gick mot sovrummet.
- Amelia jag klarar mig, okej? Sa han med ett mjukt leende, det var ändå ganska gulligt att hon ville hjälpa honom så mycket.

" Du är skadad." Sa hon irriterat och öppnade dörren för att sedan stänga den igen när de var inne i sovrummet.
"Varför får jag inte hjälpa dig?" Sa hon tyst och ledde honom mot sängen och studerade honom noga.

Han satte sig på sängen och ryckte lätt på axlarna.
- jag är van vid att sköta mig själv, jag hade aldrig någon mamma som tog hand om mig och sånt sa han och lutade huvudet mot kudden medan han grimaserade av smärta.

" Men du behöver inte tänka så längre." Viskade hon och satte sig på sängkanten och greppade tag om hans händer.
"Du behöver vila." Fortsatte hon och såg allvarligt på honom.