Not what I wanted [PRS]

Det var inte så att Zihao blankt ignorerade orden som sades, inte på samma sätt som han gjort för några timmar sedan. Han ville förstå, ville veta vad det var som Joshua då gärna ville ha sagt. Men självfallet blev han mest frustrerad. Det gick inte, helt jävla omöjligt. Allting lät som en enda stor sörja och även om han kunde urskilja enstaka ord här och där, var det inte mycket till hjälp. Sjuttonåringen studerade förvirrat tårarna som slingrade sig nerför den yngres kinder. Sådär hade även den där andra, lite längre, filluren hållit på. Vad betydde det egentligen? Alltså när vatten forsade från ögonen på det där sättet?
Huvudet föll sådär lätt på sned igen och öronen vickade på sig. Han förstod att det där varit en fråga, så långt var han med. Nu visste han inte vad den handlade om, men han hade på känn att Joshua skulle ge med sig och gå in i buren förr eller senare. Sextonåringen var kall, det syntes, och han suktade nog efter lite värme och närhet - vilket var ganska så perfekt eftersom det var precis vad vargen ville ge honom. Man lämnar inte sin partner för att dö liksom.
Tvekande tog han några steg tillbaka, efter att ha kommit upp på benen och skakat ur pälsen. På något sätt var den nästan ännu mer tät och fluffig, minst lika fin som den brukade vara. Kroppsdelarna låg fortfarande utspridda över golvet och tassarna var noggrant placerade så att han inte skulle råka stå i röran. Han väntade, väntade på att den där dörren skulle glida upp. Tick tack, tick tack.

Att Joshua fortsätter att prata är väl ändå positivt? Eller hur? Det kan väl ändå inte bara vara sorgligt? Bröstkorgen gör ondare för varje sekund som passerar och han vill så väldigt gärna att minnet ska komma tillbaka till den äldre. De har gjort framsteg, och därför är det väl bra att han försöker att prata. Men.. en liten del av honom vill bara springa därifrån. Bort från alla och allt och bara fortsätta leva och skala bort alla tankar och funderingar. Bli bekymmerslös. Detta är en tanke som inte ofta brukar komma till honom tyvärr, med det kontrollbehovet han har kan han inte riktigt göra sådana val från ingenstans. Tyvärr. Men det betyder inte att han inte kan önska sig det. Gnagandes i underläppen granskar han den stora lurvbollen, som nu ställt sig upp. Nästan som att han försöker reta den yngre som gärna vill ha lite mer gos. Definitivt någonting som Zihao skulle kunna tänkas göra. Efter några minuters tystnad sätter han sig upp på knäna, och låter blicken flacka mellan pojkvännen och nyckeln under kudden. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det känns säkert, det känns verkligen inte som att någonting farligt kommer att hända. Dock gör både kroppen och hjärnan motstånd. Alla kroppsdelar som ligger utspridda på golvet får honom att rygga tillbaka. Får honom att överväga att stanna i sin del av rummet. Det är ju Zihaos armar, Zihaos ben, Zihaos ögon. Han vill inte råka gå på något, han vill inte gå in i något så förskräckligt äckligt.
”Förlåt.. jag vill komma in, men,” han avbryter sig själv och slingrar än en gång benen om de frusna benen. ”Alla kroppsdelar.. jag vill inte förstöra dina kroppsdelar Zihao.” En mening som lilla Joshua faktiskt aldrig trott att han skulle yttra. Någonsin. Men ja, det finns en första gång för allting.

För tillfället verkade det inte som om den yngre av de två riktigt ville gå in i röran. Hade Zihao befunnit sig i samma situation som Joshua hade han nog inte heller vågat sig in. Det var äckligt, en enda stor röra av en massa vidriga saker. Sjuttonåringen krafsade lite med en av tassarna i mattan, slokade med hela kroppen för att därefter lägga sig ner med en bedrövad suck. Varken in eller ut, han kom ingenstans. Och inte heller fin han chansen att ta hand om den där stackars pälslösa varelsen. Ge upp, det finns ändå ingenting du kan göra åt saken. De glansiga ögonen stirrade mor sextonåringen, utan att vika undan för ens en sekund. Var det såhär han skulle bli tvungen att hållas för resten av livet? I den här lilla inhägnaden, utan något dagsljus eller chans att röra på benen..utan att få skydda vad som verkade vara hans partner. Det var väl för fan inget riktigt liv, eller?
Zihao vände på sig och lät blicken falla på röran bakom honom istället. Alla verkade finna stort intresse i att glo på det. Men slytherinaren själv hade ingen aning om vad det ens var. Lukten var familjär men han kunde ändå inte placera den. Äh, det var ändå inte värt det. Han reste sig upp och återvände till högen av filtar, rullade ihop sig på toppen av det lilla berget och gömde nosen i en av kuddarna. Usch, alla dessa människor och deras förvirrande auror. Först var de glada, sedan ledsna och troligen lite frustrerade. Nej, han klarade inte riktigt av det. Varför gick han inte om han nu kände sig så äcklad av allting? Varför stannade han och glodde på ögongloberna, huden och allt annat skit? Han hade ju faktiskt friheten att gå när han ville.

Det verkar lite som att Zihao blir lika besviken som sextonåringen själv. Nu vet inte riktigt Joshua vad det är den andre vill ha med honom att göra där innanför gallret. Kanske mysa, kanske få mer uppmärksamhet, kanske för att få mer mat i magen. Hur som helst, det är ett stort plus att han vill ha något med den mindre att göra åtminstone. Att han inte vill att han ska dra åt helvete och lämna honom ensam. Så, efter en stunds funderande bestämmer han sig för att gå med en annan liten plan. Först ska han bara förklara lite. Även om det antagligen inte kommer att göra någon skillnad.
”Du,” påbörjar han och pekar än en gång mot den stora lurvbollen. Nu har han troligen fått nog av den söta, familjära doften och bestämt sig för att ligga bekvämt på högen av filtar och kuddar. Jo, det ser väldigt bekvämt ut om Joshua ska vara helt ärlig. Och den där fina pälsen gör det hela ännu mer tilltalande. Usch och fy. Hur som helst, kom till saken. ”Ser du kroppsdelarna där?” Dum fråga. Klart han gör. Hur om helst nickar han mot en av armarna som ligger där på golvet, en arm som Joshua så ofta gjort mönster över med fingrarna. En hand som han hållit i så många gånger. ”Det är dina kroppsdelar. Du fick igenom en knasig förvandling, det är därför du är fast.. och ja, inte kommer ihåg mig, eller någonting annat.” Ögonen glider mot dörren igen. Kanske det går att lösa det hela på ett annat sätt? Jo, det bör gå. Han vänder sig om från pojkvännen och kryper fram mot den stora dörren, bara för att låsa den från insidan. Om Yaosu eller Weimin vill komma in, ja då får de knacka så kan Joshua locka in Zihao tillbaka innanför gallret igen innan. Om Zihao blir räd och arg, då kan Joshua skynda sig med att öppna dörren, och stänga den bakom sig för att låsa. Han är faktiskt väldigt snabb, tro det eller ej. När dörren väl är låst så kryper han fram till kuddarna, och fiskar upp nyckeln därunder. Aj, aj, aj. Handen gör så förskräckligt ont för varje litet steg han har. Men han är beslutsam. Prefekten rör sig återigen mot gallret, och låser upp den lilla öppningen. Vilket leder till att ett svagt gnisslande tar rum, och tillåter slytherineleven att kunna hoppa på honom och käka upp ansiktet på honom om han så vill. Såja, var inte rädd nu.

Först förstod Zihao verkligen inte vad som hände, insåg inte för en sekund vad det var Joshua höll på med. Han sneglade mest på alla kroppsdelar som låg utspridda, försökte förstå sig på vad all denna röra egentligen handlade om. Sedan klickade låset i dörren till och några sekunder senare gled dörren in till inhägnaden upp. Det gnisslade och lät alldeles förskräckligt. Sjuttonåringen förstod inte vad det var som precis hänt, att dörren glidit upp mitt framför nosen på honom. Därför låg han kvar där uppe på det lilla berget ett slag och glodde stint. Hade det inte varit precis vad han önskade? Att få komma ut från buren? Jo, så varför låg öronen platta på huvudet och varför hade ögonen blivit tre gånger så stora? Han var verkligen en riktig liten fegis, eller hur? Det började åtminstone bli svårt att föreställa sig annat.
Tillslut gled han ner från den bekväma piedestalen och bokstavligen kröp fram över golvet, ungefär på samma sätt som sextonåringen verkade göra. Han kröp liksom längsmed gallret tills han stod öga mot öga med öppningen. Fick han verkligen gå ut? Under några långa sekunder tvekade han inför nästa steg, funderade på om det kunde vara någon slags fälla. Fast varför skulle den lilla filluren framför honom vilja göra honom någonting illa? Efter många om och men kröp han långsamt ut genom glipan i dörren och strök hastigt förbi Joshua. Därefter var det dags att undersöka allting i rummet, vars yta inte var speciellt mycket större än den han nyss hållit till på. Golvet var svalt till skillnad från mattan och allting kändes lite mer öppet.
Zihao kände sig tvungen att gå några varv runt utrymmet innan han återvände till människan. Nosen grävde ner sig i de mörka lockarna och gled vidare ner mot ansiktet, nosade intensivt. När han väl nådde fram till nacken insåg han att bitmärkena inte bara varit någon slags underlig illusion. Det var alltså en av anledningarna till att han drogs så mycket till sextonåringen - de kände varandra sedan innan. Men varför kunde han inte komma ihåg det? Ett litet, frustrerat gnällande rymde den äldre och han stötte sin egen panna mot den andres. Vad var allt det här ens? Varför kändes allt så förbaskat familjärt?

De bägge två verkar vara lite väl rädda när det kommer till den öppnande dörren. Även om Zihao vill gå ut och velat det ett bra tag så verkar han lite väl osäker, ska han gå ut eller inte gå ut? Tänk om det är en fälla? Tänk om den lilla filuren faktiskt vill göra lurvmolnet illa? Jo, Joshua förstår mycket väl varför det är sådana tankar som ryms i den äldres stackars huvud. Plus är det lite liknande vad Joshua tänker och tycker just där i den stunden. Han är också vettskrämd. Tänk om
hans ansikte blir uppätet? Det vill han verkligen inte.. lillfingret är tillräckligt, och det känns lite väl konstigt att pojkvännens mage vid det här laget malar ner den. Naej, äckliga tanke. Han skakar bort dem och tar några djupa andetag. Zihao rör sig ut ur buren och börjar vandra omkring, nyfiken på alla dofter och varje litet vrå. Sen verkar uppmärksamheten vridas tillbaka mot den frusna kroppen. Märket, det verkar dra till sig en hel del med uppmärksamhet från sjuttonåringen. Nosa, nosa, nosa. Det är inte förrän då som prefekten inser varför doften fastnat så mycket hos pojkvännen. Bitmärket. Såklart. Den där kvällen i den spökande stugan hade lilla Joshua tyckt att det varit en väldigt konstig idé, och faktiskt blivit rätt rädd. Men nu? Det finns uppenbarligen någonting positivt med det, och där och då är Joshua riktigt tacksam över att Zihao insisterat med att göra det.
”Jag är din pojkvän. Du känner igen mig lite grann, eller hur?” Viskar han och skrattar till när den pälsiga pannan trycks mot hans. Det är bara det som krävs för att tårarna ska börja rinna ner igen. Herregud, han verkar inte riktigt ha något stopp för närvarande. Tårkanalerna brukar alltid bli utmattade efter en liten stund, men nu verkar de inte ha några planer på det. ”Om två dagar har vi varit tillsammans i en och en halv månad. Härligt va?”

Nu kom det vatten från sextonåringens ögon igen, floder med tårar som inte verkade ha några bromsar. Han ville bara få slut på dem, torka bort dem och få den andre att bli på lite bättre humör. Dessvärre hade han inte den blekaste om vad han skulle kunna tänkas göra för att lätta lite på atmosfären. Prövande började sjuttonåringen tillslut att slicka bort tårarna, väldigt försiktig och varsam, precis som han brukade vara även när alla hästar befann sig hemma i stallet. Huden var mjuk och doftade gott, fick det värkande hjärtat att lugna sig en aning. Så snart någon steg in i rummet verkade det som om de hade en tendens att fyllas till bredden med djup sorg. Zihao kunde förvisso inte helt sätta fingret på vad sorg egentligen var eller hur det definierades, men han tvivlade starkt på att det var en särskilt trevlig känsla.
Han försökte verkligen trösta Joshua, som för övrigt verkade vara helt otröstlig. Hade han haft mer insyn i vad det var som faktiskt hänt några timmar tidigare hade han själv också varit helt bortom sig, men nu visste han lyckligtvis inte det. Och även om det var hemskt för alla andra som älskade honom, var det nog ändå bra för honom själv att han inte gjorde det. Mer smärta var någonting han absolut inge behövde utstå. Varsamt bet han tag i människans tillsynes friska hand och började dra honom bort mot madrassen. Han måste frysa något alldeles förskräckligt, speciellt eftersom han inte hade någon son helst pöls på kroppen att värma sig med. Sedan började han klumpigt lirka en av de gosiga filtarna över den smala kroppen innan han lade sig tillrätta strax intill pojkvännen, med huvudet i knät på honom. Det mänskliga beteendet fanns helt klart fortfarande där, även om det kanske inte var märkbart alla gånger. Förhoppningsvis skulle inte Joshua ge upp hoppet i det första taget, speciellt inte nu när de alla visste att chansen fortfarande fanns där.

Den där tungan som börjar slicka över Joshuas små rosiga kinder tröstar faktiskt. Det är bekvämt, mysigt och värmande. Tyvärr skulle det vara ännu bättre med en frisk pojkvän vid sin sida som minns alla sextonåringens skavanker och deras trevliga, intima stunder. Med små snyftanden sjunker den lilla kroppen ner under filten och gömmer det våta ansiktet i en av kuddarna. Han vill så gärna hjälpa Zihao, för engångsskull vill han verkligen lyckas med att hjälpa. Göra alla Huaze bröderna glada och sammankopplande. Nu när de tagit små framsteg så får han inte ge upp på det hela. Det har bara gått några timmar och Joshua är redan både mentalt och fysiskt utmattad. Vem vet hur länge det hela kan ta. Flera dagar, flera veckor, flera månader. Det gör så ont bara av att tänka på det. Så Joshua drar lurvbollen tätt intill sig, ignorerar alla saker som kan hända. Ignorerar faktumet att någonting kan hända mellan den äldres vassa tänder och Joshuas hud. Det spelar ingen roll längre. Han behöver bara känna pojkvännens doft, ha honom nära sig även om han i fråga inte är medvetande.
”Jag älskar dig så himla mycket.” Prefekten sluter ögonlocken och gömmer ansiktet mot den tjocka pälsen. Han drar in den välkomnande doften. Den påminner honom så himla mycket om den äldre och han älskar det. Han lämnar en liten puss på hjässan. Flera små fnissningar sipprar ur mellan läpparna varje gång den sträva tungan glider över kinderna. Nu brukar han vanligtvis avsky det, han vill ha koll på sin hud och vad som rör den. Tungor är inte direkt välkomnande. Men nu, nu älskar han det. Han tänker inte dra sig undan. Aldrig. ”Du är så gullig, och snäll. Du är så älskad, hoppas verkligen att du vet det.”

Sinnet sa om och om igen att det här var någonting nytt, att han aldrig legat i den andres famn med de smala armarna kring sig på det där viset innan. Kroppen däremot, den påpekade att han visst gjort det, många gånger för den sakens skull. Han kände sig så bekväm och hemma att ögonlocken till och med slöts och andningen blev lugnare. Ingen mer stress, ingen mer panik. I de där smala armarna kunde han slappna av till fullo och känna sig absolut hemma. De aningen puffiga kinderna var så otroligt mjuka och han kunde verkligen inte låta bli. Tungan drogs gång på gång över den släta huden och snart lyckades den äldre slappna av till fullo. Så mycket hade hänt under dagen, och även om han inte kunde minnas hur dagarna brukade flyta på kunde han med största säkerhet säga att de inte brukade kännas riktigt lika krävande.
Zihao kände sig minst sagt utmattad, trött och fortfarande en gnutta förvirrad. Skulle det vara såhär varje dag? Skulle han bli kvar i det här lilla rummet för resten av livet? Bara vida tanken fick honom att känna sig extremt olustig.
Utan att tänka sig för flyttade han sig ännu närmare Joshua, riktigt klängde sig fast vid honom och gnällde till. Återigen trädde ett sånt där typiskt Zihao beteende fram från ingenstans. Naturligtvis förstod sjuttonåringen själv inte detta, men kanske pojkvännen gjorde det? Pojkvän. Ännu ett ord som lyckats rota sig fast i huvudet på den äldre. Vad betydde det ens? Var bar det med sig för innebörd? Hjärnan blev alldeles slö av att tänka på det hela, däremot kom han fram till att det förmodligen hade någonting att göra med det där bitmärket. Det såg underligt ut dock, som om tänderna varit betydligt mindre och käkarna formade helt annorlunda. Fast det var fortfarande tydligt att det var han själv som gjort dem. Åh vad förvirrande, alla tankar var så extremt förvirrande.
Zihao grävde ner sig i Joshuas famn med ännu ett gnällande läte och gned envist sitt eget ansikte mot den andres. Nu var han rädd igen, för att inte tala om ängslig. Det var inte lätt att vara en liten varg i denna läskigs värld. Speciellt inte när vargen i fråga var instängd i ett rum i en källare utan att kunna skilja på höger och vänster. Fan, det enda han visste helt säkert var att han älskade Joshua, att magen blev glad när han åt kött och att fingrar inte smakade bra. Fin liten lista.

Okej. Om lilla Joshua skulle gå runt i skolans byggnad och fråga en massa elever om vad som skulle klassas som klassiskt Zihao Huaze beteende, skulle detta definitivt inte höra dit. Att klänga sig fast i den smala kroppen, gnälla högljutt och gnida de pälsiga ansiktet mot sextonåringens respektive, ja, det är verkligen någonting som den äldre slytherineleven skulle hålla på med. Klängig och gosig. Väldigt mysigt. Det blir lite tungt däremot. Även om den yngre av de två har blivit lite mer hälsosam så är en stor varg.. ja, lite för tungt för den tunna kroppen. Nu klagar han däremot inte. Faktumet att lurvbollen faktiskt vågar ligga så nära, slickar honom över ansiktet och inte är rädd för att gosa med honom, det måste vara ett stort, positivt tecken. Att den sträva tungan på det slickar upp varje liten tår som faller, ja det känns bra. Lite som att fluffmolnet inte bil se vatten rinna ner från de där stora ögonen. Även om alla de mänskliga sinnena är som bortblåsta så verkar det som att han ändå kan skilja lycka från sorg, och att tårarna inte är något roligt fenomen.
De små fingrarna stryker sig gång på gång över den varma, lena pälsen. Även om hela den vänstra armen värker något förbannat så verkar värmen göra susen. Han behöver värme, mycket värme. Dock hade det varit ännu bättre om Zihao förstod det själv, och insåg vem personen under honom faktiskt är. Men, han kan inte förvänta sig för mycket. Med ett litet, gulligt hundvalpssnyftande drar han pojkvännen tätare intill sig och sluter ögonlocken. Även han är utmattad. Kroppen är seg, hjärtat gör mer ont för varje sekund och smärtan som sträcker sig över hela kroppen gör inte direkt saker och ting lättare. Tyvärr.
”Är du trött? Vi kanske borde ta och sova lite..” Rösten kommer ut som ett litet kraxande, långsamt och dragande. Den brister ett flertal gånger pågrund av den tjocka klumpen i halsen, han tvingas svälja den gång på gång. Ja, Joshua själv är riktigt trött. Nu kommer han antagligen inte kunna sova något bra, men lite sömn behöver han. Den lätt hungriga magen struntar han fullständigt i. Det enda som betyder något är filuren tvärs över honom. ”Jag är trött.”