PRS Emma07 och wolfy

Sophie hörde de båda skriken och suckade, det kunde nog inte vara någon annan än Alysia. Hon tyckte verkligen synd om henne, hon ville på något vis försöka trösta henne, men hon visste också att inget hon sade skulle kunna minska hennes smärta. För vad hon än sade skulle hon fortfarande ha förlorat Thomas. Hon smet fram och frågade vänligt en av adelsmännen som stannat på utsidan ifall han hade sett till Caspian. Mannen nickade bara tyst in mot Alysias rum och Sophie tackade honom snabbt, gick in där i jakt på sin make.

Caspian knöt knogarna och suckade tungt. Han kunde bara föreställa sig hur Alysia kände sig. Visst ville han tro att han och Thomas stått varandra nära, de var kusiner och hade vuxit upp tillsammans, men Alysia hade varit Thomas älskade. De hade delat ett starkt och unikt band med varandra. Då dörren öppnades vände han blicken mot den välbekanta figuren som kom in, lättad över att det var Sophie och ingen annan.

Sophie suckade lite, önskade att hon hade kunnat hjälpa sin vän och på något sätt lätta hennes smärta. Men hon hade ingen aning om hur, men hon fick åtminstone hoppas att hon kunde stötta sin make. Hon visste ju hur nära vänner de båda hade varit. Utan ett ord gick hon fram till sin älskade och drog in honom i en stor kram. Hon var faktiskt ändå något lättat att Caspian var okej, för hon hade aldrig klarat av att förlora honom.

Caspian besvarade halvhjärtat kramen, kunde inte riktigt fokusera på något nu. Hans hjärta var tungt av sorg och huvudet kryllade av hundratals tankar. Hade han kunnat göra något annorlunda? Hade han kunnat rädda sin vän? Vad kunde han göra för Alysia, för Delaney, för kungariket? Jösses. Han förde upp en hand till sin panna och gnuggade huden med några fingrar.

Sophie kramade tyst om honom, kunde vara tänka sig hur han måste tänka nu. Hon kände sig näst intill hjälplös, utan en aning om vad hon kunde göra för att hjälpa varken honom eller Alysia. Hon lade en mjuk hand emot hans kind.
"Du kunde inte ha gjort nåt annorlunda", sade hon mjukt, önskade hon kunde göra något mer åt honom. Samtidigt snurrade det runt mycket tankar, vad skulle hända nu? Hon visste ju att Caspian var Thomas arvtagare när Thomas inte hade egna barn. Skulle det innebära att han skulle ta över?

Caspian svarade henne inte utan ryckte vara lätt på axlarna. Det var ju trevligt att åtminstone en av dem var utav den åsikten. Han drog händerna över ansiktet innan han såg sig omkring i kammaren, undrade vart Alysia hade tagit vägen någonstans.
”Hon borde inte vara ensam.” Ingen borde vara ensam just nu.

Sophie såg tyst på honom, önskade att hon på något vis kunde stötta honom mer, få honom att slippa skuldkänslor. Hon hatade att se honom nere och så, ville inget hellre än att han skulle vara glad och lycklig.
"Sant", sade hon och säg sig om efter vart hon gått.

Dagarna gick långsamt förbi. Alysia höll sig mest för sig själv, hon orkade inte med allas trams trots att de menade väl. Men inget de sa eller gjorde skulle få hennes Thomas att komma tillbaka. En känsla sa henne att hon inte skulle ge upp hoppet. Hur konstigt och ologiskt det än lät så kändes det inte i hennes hjärta som om han var borta.

Thomas visste faktiskt inte riktigt hur länge han hade varit fast hos fienden. Dels visste han inte hur länge han hade varit där innan han vaknat till - han misstänkte att han fått ett hårt slag i huvudet, eftersom han upptäckt att han var väldigt öm och svullen på ett ställe där. I övrigt var han dock okej, förutom lite småsår och annat mestadels. Han hade fått flera personer dit som försökte pressa honom på information, dock hade han inte avslöjat något. Och det han hade avslöjat var falskt i hopp om att leda dem på falska spår. Det var också svårt att avgöra tiden när cellen inte hade några fönster.
Dock fick han erkänna att de inte var särskilt bra på att hålla fångar, eller så var hans fångvaktare nervös över att ha en så viktig fånge - han hade inte bundit Thomas ordentligt, efter en stund hade han lyckats ta sig loss. Resten var förvånansvärt lätt att lyckas med - snart hade han lyckats få tag på en höst och var påväg därifrån, påväg tillbaks.

Alysia hade inte mycket att säga till heller om något. Hon var inte drottning, och även om hon var det så skulle hon inte ha någon makt för att hon var kvinna. En väldigt idiotisk lag må hon säga. Förberedelserna inför begravningen var redan i full gång vilket gjorde henne leden. Det var som om alla bara ville få det hela överstökat, sätta någon annan på tronen och återgå till en normal vardag.