rollspelare & tippest prs

Sophia försökte att inte bli galen när han reste sig upp, hon ville inget annat än att han skulle må bra. Hon satte sig upp istället och drog upp sina ben mot sig, hade aldrig känt sig så sårbar förut. Hon granskade honom och rynkade lite på pannan, kände sig nästan mer dum än sårbar efter att ha hört hans ord.
"Förlåt... Jag bara- Hela den här dagen har det känts som att jag vill det här mer än dig och att du gifter dig med mig för att du tycker synd om mig och för att du inte vill gifta dig med Englands 12- åriga drottning." sade hon tyst och kollade på honom. Hon insåg verkligen hur dumt allt lät när hon sa det, han hade gång på gång sagt att han älskade henne. Hon reste sig upp och började stressat gå fram och tillbaka i rummet, livrädd över att hon förstört allt mellan dem. "Förlåt mig..." sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon.

Det tog en stund in i hennes babblande innan han kunde titta på henne. Englands drottning... Var hon anledningen till varför Henri så plötsligt velat gifta sig med Sophia? Ja, han älskade Sophia men... Han hade inte varit så säker på deras giftermål tidigare (inte för att han var så säker på deras giftermål nu heller)... Tänk så var Englands drottning hela anledningen? Utan att han ens insett det själv?
”Jag kan inte ens tänka”, svarade han tomt och mötte för en sekund hennes blick innan han snabbt tittade bort. ”Du bara... Du gjorde det komplicerat. Jag vet inte ens vad jag vill längre.”

Sophia stannade upp och kollade på honom med stora ögon, nickade lite och blinkade bort tårarna som hotade med att välla över.
"Jag sover hos mina damer inatt så du får tid att tänka på vad du verkligen till." sade hon bara och granskade honom lite snabbt innan hon gick mot dörren. Varje steg ifrån honom gjorde ont i henne, det enda hon velat ända sen hon fattat tycke för prinsen var att hennes känslor skulle vara besvarade. Den hårda verkligheten och hennes osäkerheten hann ikapp hennes fantasitänk, vilket gjorde det hela jobbigare.

Han lät henne gå iväg. Även fast det skulle vara skönare att ha henne nära så insåg han att han behövde utrymme att tänka; något han hade svårt med när Sophia var nära. Han reste på sig och gick från bänken till sängen, där han snabbt la sig under täcket. Hans blick vandrade till Sophia som stod vid dörren, för ett kort ögonblick, innan han vände sig så han låg på mage med ansiktet nerborrat i kudden.
Kanske så skulle det inte vara så hemskt att återvända till hovet utan att ha gift sig: han hade visat sin far fler av hans tidigare misslyckanden, varför inte ännu ett?

"Jag älskar dig och godnatt." sade hon tyst innan hon gick ut. Hon satte sig utanför stugan en stund för att inte gå in helt gråtfärdig till tjejerna, ville inte få några frågor. Hon la händerna för ansiktet och försökte att tänka på något positivt. Hon suckade högt och gick till stallet istället, kunde inte sova när hon var upprörd så hon kunde försöka bli av med energi istället.

Inget svar. Han var fortfarande klarvaken när hon sa det, men han svarade inte. Varför svarade han inte? Han ångrade sig. När han hörde dörren stängas bakom Sophia så vände han sig och reste sig upp i en sittande position igen. Hur kunde allt gått så fel, så snabbt? Äntligen, när Sophia lämnat, kunde hans virrvarr av tankar faktiskt formas till något hyfsat rimligt och förståeligt. Inte för att han kunde lista ut vad han ville göra. Ville han gifta sig med Sophia, och totalt gå emot sin far, eller ville han vara en god son och göra som hans far sagt? Skulle han ännu en gång vara självisk och ignorera det som var bäst för hans nation? För en allians mellan Frankrike och England skulle vara... Det skulle innebära makt. Ännu mer makt.
Han lutade sig tillbaka mot kudden, fortfarande osäker på vad han skulle ta sig till, men somnade hyfsat snabbt. Diskussionerna och ovissheten hade gjort honom mycket trött.

Sophia satte sig i på en höbal och kollade på hästarna som även de sov. Hon funderade länge på vad hon skulle göra men kom inte fram till något resonligt. Hon ville gifta sig med Henri, ifall det var på grund av hennes känslor för honom eller för att hon blivit inmatad att en allians med Frankrike skulle rädda Skottland. Hon la sig frustrerat ner och stirrade upp på taket, lyssnade på hästarnas högljudda andetag tills hon själv blev sömnig. Innan hon visste ordet av det så hade hon somnat.

Henri vaknade, som vanligt, av sin biologiska väckarklocka. Natten hade varit lugn; inga drömmar, ingenting. Bara ren och skär sömn. När han väl vaknat så sträckte han på sig och tittade upp i taket, tankarna från igår hade direkt slagit honom. Frågan om hur han skulle handla härnäst stod fortfarande obesvarad i luften och den stressade honom. Skulle han återvända till hovet, ogift och misslyckad? Eller skulle han fortsätta mot en präst och gifta sig, och på så vis ignorera det bästa för hans nation?

Han bestämde sig för det förstnämnda. Det tog emot, så mycket, för han älskade verkligen Sophia: men han hade varit självisk hela sitt liv. Han ville inte vara självisk igen. Han kunde inte vara självisk igen.

Sophia hade vaknat tidigt på morgonen och funderat så mycket att hennes huvud nästan sprängdes. Hon kom fram till att flickorna hade det bra i Frankrike och att Henri hade det bättre utan henne. Hon kollade på en av hästarna och rynkade lite på pannan innan hon började sina försök med att sadla en häst. Det tog sin tid men efter ett par tappra försök så lyckades hon sadla en av hästarna. Planen var att rida till hamnen och betala för en resa till Skottland.

Hur skulle han berätta sitt beslut för Sophia? Han kunde inte. Han skulle inte klara av att se hennes blick när han berättade det; han var inte stark nog. Tankarna gick fram och tillbaka innan han slutligen bestämde sig för att dra sig tillbaka till hovet utan dem. Var det ett beslut som ett rövhål skulle fatta? Svar, ja. Han övergav dem. Men han var ingen god människa.

Han reste sig upp ur sängen och drog på sig samma skjorta och byxor som han burit dagen innan. Han skyndade sig med att packa ihop sina saker och med att dra på sig skorna så att hans samvete inte skulle hinna ifatt honom. Med sin tygpåse i handen så rusade han ut genom dörren och sprang fram mot stallet, där han mötte Sophia i sällskap med en häst. Han tittade förvirrat på henne och tankarna i hans huvud stannade upp. Han visste inte vad han skulle göra, så han tittade bara på henne med en högst förvirrad blick.