Privat mellan Masato och Hufflepuffisen

Atemu såg på henne och sa.
- Cassandra, jag vill inte tvinga dig till något, men om det har hänt något som gjorde dig så pass rädd för hästar så vet du var jag finns.

Cassandra nickade lätt men vågade inte svara av rädsla för att rösten skulle brista. Under två år hade hon konstant vägrat tänka på den där dagen. Dagen då allt förändrades i hennes liv. Den hemska dagen. Ifall hon skulle börja tänka på den nu var hon rädd att brista ut i gråt.

Atemu såg på henne och sa.
- Du behöver inte Cassandra om du inte vill.
Men ibland för att kunna komma över sin rädsla så måste man ibland ta itu med sin rädsla innan man kan släppa taget om det.

Cassandra tog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Det hade trots allt gått två år nu, hon borde ha släppt taget för länge sedan. Med en svag, bruten röst sa hon lågt:
- För... För två år sedan var min... Min bror med i en olycka.
Hon avbröt sig när hon insåg att tårarna forsade ner för hennes kinder.

Atemu såg på henne och sa.
- Han klarade sig inte?

Hon skakade på huvudet och fortsatte:
- Han skulle rida iväg och leverera några brev från mannen som han arbetade som tjänare åt. På hemvägen... På hemvägen blev hästen plötsligt ursinnig. Den hoppade och skuttade och kastade av... honom. De som... såg honom... sa att de aldrig sett en häst bete sig så, den blev som förbytt.

Nu var Cassandra tvungen att sluta prata. Hon grät så att hon skakade och även om det var hemskt och hon var ledsen, så kändes det på något sätt skönt. Hon hade inte tillåtit sig själv att gråta sedan dess, inte på hans begravning eller någon annanstans.

Atemu såg på henne och ville ta henne i sina armar, men höll sig ifrån det och sa försiktigt.
- Jag vet inte vad som hände, men en häst gör inte något utan orsak och det var nog inte hästen som ville skada honom.
Hästen kan ha sett något som inte din bror såg och blivit rädd och en häst som blir rädd reagerar på olika sett, en del stannar och blir stel som en pinne, en del hoppar och stutsar och håller på, en del sticker i fullt sken rakt fram.
Sedan kan hästen ha haft någon dålt sjuka uppe i skallen som påverkade hästen.
Jag försöker inte försvara den hästen för något, men jag tror inte hästen ville skada honom på något sätt.

Cassandra nickade. Visste att faraon egentligen hade rätt även om det var det som skrämde henne. Att hon inte visste varför hästen hade gjort så plötsligt. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna lita på en häst fullt ut igen.
Cassandra drog tröjärmen över ansiktet och försökte torka tårarna. Problemet var bara att även om det inte var den hjärtskärande gråten längre, så fortsatte de stilla att rinna. Hon kunde inte få stopp på det.

Atemu kunde inte stoppa det längre utan gick närmare henne och la armarna om henne och sa.
- Såja, var inte rädd, jag är här, och jag förstår att du är rädd för hästar.
Jag kände aldrig din bror Cassandra, men jag tror inte att han hade velat att du skulle ge upp det du älskade en gång för en rädsla som går övervinna.

Cassandra grät fortfarande. Hon orkade knappt stå upp för egen räkning utan lutade sig mot farao och struntade fullständigt i hur fel hon betedde sig just nu. Hon hade inte ork kvar att bry sig. Hon borde sluta gråta men när hon väl börjat kunde hon inte sluta. Dessutom var det så skönt att få ur sig allt. Det hade dröjt alldeles för länge.
Hon nickade stilla instämmande åt farao, visste att han hade rätt.