In the dark PRS Vidomina & Medi

Isabelle hade gått med och såg Halo ligga ensam på en brits med munnen öppen. Ingen var där och hon greppade återigen ta i Ivan.
"Halo." Hon såg sedan mo en mindre dörr som öppnades

I det ögonblicket öppnades en dörr och Helios samt trillingarna kom in. Alla klädda för operation.
”Ah vi har fått åskådare.” Helios hade sina händer i 90 graders vinklar och gick fram till Halo som låg på britsen.
”Jag förklarar allt senare. Du ser ut att må bra dock. Det är bra.” Han log bakom kirurgmasken och vände sig om.
”Fortsätt att göra henne i ordning. Jag sätter på så att våra vänner hör.” Han gick bort till ett av väggarna där det stod elektrisk utrustning och tryckte i gång alla kameror. Det satt en i varje hörn, en vid den starka lampan ovanför Halo. En lampa satt på pannbandet som Helios plockade upp och satte på sig.
”Åh.” Viskade han förtjust och tog upp en mikrofon man hängdde runt nacken och vände sig om.
”Hör ni mig herr och fru Raspopov?”
Medan Helios gjorde i ordning så höll trillingarna runt Halo. En stod vid Halos huvud och smorde försiktigt in hennes ögonlock och under ögat. Han drog sedan över en maskin som han placerade nära hennes ansikte. Maskinen hade två armar om man kunde förklara det så och två fingrar på varje hand med silikon överdrag. Theo utförde detta noggrant och placerade de metalliska fingrarna på de pungkterna och tryckte på en knapp. Bra hennes ögon skulle nu blinka med hjälp av maskinen. Men han skulle behöva snart sätta in dropparna så ögonen inte skulle svida. En annan hade kopplat in ett dropp till kanylen och den tredje hade fäst hjärtmonitorer vid hennes arm.
Så fot den slogs på märkte man hur Halos hjärta slog fort.
”tsk tsk tsk.” Helios kom in i Halos synvinkel och han log.
”Du förstår inte vem du har hamnat hos.....”

Ivan harklade sig. Kände hur torr han blivit i halsen. Det måste ha varit påslag av överraskningen. Han hade inte kunnat tro att det var såhär Halo skulle bli omhändertagen hos Felina. Vad hade hon planerat för Halo? Hon hade ju nämnt blodet, givetvis, men nog fanns det väl andra, lättare, mer skonsamma sätt, att ta det? Det här.. det såg brutalt ut.
"Ehm.. J-ja. Ja, vi hör dig, doktorn.", svarade Ivan utan att veta vilket håll han skulle tala till.
Blicken fixerades på Halo. Hade hon ont? Såg hon lidande ut?
Skärmarna som dykt upp, med bilden på henne, Helios och hans undersåtar, verkade tyda på att hon iallafall inte hade de bekvämt. "Vad.. vad ska ni göra med henne?", frågade Ivan då och kände att rösten inte riktigt bar. Frågan slutade som i en viskning.
Allt mer kom minnena från Zoltan och Alice tillbaka. Igen tvingade han bort tankarna och bilderna. Övertalade sig om att det här inte var samma. Men oj vad fel han hade.

”Underbart!” Helios slog ihop händerna och nickade åt en av männen som höll upp en spruta mot ljuset och tryckte lite så vätska kom ut innan han injekterade det i kanylvägen.
”Tack Theo.” sa Helios kort, gav honom en nick innan han harklade sig.
”Det här kommer vara minna assistenter. Man ser inte skillnaden så skyltarna får duga. Theodore är Theo, Timothy är Tim och Tobias är Tobi.” Helios nickade och såg mot en av kamrorna som även stod på marknivå och han kupade händerna.
”Jag måste se hur hon fungerar förstår ni. Hur hennes kropp reagerar på smärta .” När han talade rullades två stora metaliska bord intill britsen. Båda var fylda med olika medisinska föremål.
”Jag förklarade inte riktigt vad som händer... Så dumt av mig så dumt.” Helios vände sig mot Halo och placerade en hand mot hennes kind.
”Serumet är en uppfinning av mig. Den gör personen förlamad men smärtan blir nästan 10 gånger mer starkare. Den hindrar även kroppen från att dö så oroa dig inte Halo.” Ett surrande hördes när maskinen fick henne att blinka. Hennes hjärta slog allt fortare men Helios ställde sig vid hennes bröstkorg.
”Ska vi börja då?”

"Hur hennes kropp.. reagerar på smärta.", fortsatte Ivan, flämtande och svalde. Det var otäckt att höra orden och ifrågasatte mer Felina och hennes agenda med att ta Halo hit.
I försök att samla sig svalde han och bytte en blick med Isabelle för att se efter vad hennes reaktion var. "Varför skulle han vilja göra henne mer illa, mer exakt, 10 gånger?" Ivan visste inte vad han skulle tro och blinkade därför några gånger och satte sig tillrätta på sin plats. Han kramade om Isabelles hand hårt och såg stumt på Halos undersökning. Det fanns inget de kunde göra.

”The om du är så vänlig att sätta på någon musik. Låg nivå tack. Sen kan du Tim väl ordna med ögondropparna till maskinen?” Theo gjorde som han blev tillsagd och snart spelades lugn pianomusik ut i högtalarna. Helios sträckte ut en hand och log bakom masken.
”En sax tack.” Han såg upp när han fått saxen. Tim hade precis kopplat in vätskan så ögondroppar skulle droppas innan maskinen skulle få henne att blinka
”Åh hon kommer förlora så mycket blod. Se till att fånga upp det och hämta gärna påsar med blod så hon inte dör.” Sen började han försiktigt klippa sönder kläderna och började diktera vad han gjorde. När hennes hud blottades lämnade han ifrån sig saxen och bad om pennan. Med sin vänstra hand placerade han den på hennes ena axel och ritade en streckad linje ner till bröstkorgen och gjorde det med andra sidan. Sedan lada han handen på hennes ena bröst och fortsatte att göra en streckad linje till hennes navel. Där gick han runt den och räckte Tim pennan.
”Och nu ska vi äntligen börja. ” Han blickade upp mot glaset och såg sedan ner mot Halos ansikte. Så livlöst med drogen som rann genom hennes ådror.
”Skalpellen tack” Han höll ut handen medan han iakttog henne.

”Ivan vad ha vi gjort?” Isabelle grät nästan när Halos kropp blottades framför dem. Hon vred bort ansiktet och darrade.
”Jag trodde inte det här skulle hända.”

Ivan såg på Isabelle. Vad fanns det att göra? Han ville tro att det gick att rädda Halo, men rädslan tog över. Om han skulle ingripa, skulle han gå i vägen för Felinas affärer. Halo var inte deras längre. Det här var inte deras ensak. Ivan hade inte råd att ha en åsikt. Han borde inte iallafall.
"Isabelle.. Jag tror det är dags att vi lär känna vår värdinna mer. Kom, vi letar rätt på Markal. Han borde också vara med." Det lättade att han hade sin vän vid sin sida, men så fort han tänkt den tanken var han inte så säker på att Markal var just det. En vän alltså. Han verkade ha ögonen för Felina. Återigen gjorde sig frustrationen påmind då han tänkte på att fråga Markal hur han egentligen kände ladyn i huset.
Ivan drog efter andan och pustade ut. Tvingade sig själv att inte se åt Halo och doktorns håll.
"Kom nu.", sa han bestämt och drog ny luft i lungorna igen.
Gus, som hade stannat kvar som deras tjänare och som åskådare kom också på fötter och såg likgiltigt på paret.
"Är ni redan klara? Det har precis börjat.", sa han och precis då kände Ivan att det inte fanns någon i den här byggnaden i sitt rätta sinne. Något var fel. Helt. Klart. Fel.

Tim hade svabbat av Halos kropp med en tång där han klämt fast en lite bit gasbunda. Vätskan färgade Halos hud brun och han lade ner tången. Återigen lade Helios handen på hennes axel och placerade skalpellen mot hennes nyckelben. Försiktigt började han att dra ner den mot hennes bröstkorg. Nog var hon rädd, smärtan ekade säkert genom henne men han såg inte på henne. Han utförde samma rörelser med andra axeln innan han flyttade på hennes ena bröst för att dra med skapellen över bröstet.
”och hennes blod ser rött och friskt ut.” Dikterade han och lade ifrån sig den blodiga skalpellen.
”Så nu ska vi ta en grövre mer hårdare tag.” Han såg mot mätarna och nickade.
”Jag vet men jag kunde ju inte dig sova. Du är för viktig.” Han sträckte ut handen mot Theo igen.
”Jag tar nummer tio tack.”

Isabelle ville kräkas. Att man kunde vara så hemsk.
Snabbt vände hon sig mot Ivan med tårar.
”Ivan vi kan inte lämna henne!” viskade hon och höll för öronen som om hon kunde höra Halos skrik.
Men hon visste att Halo va förlamad, hade ingen kontroll över kroppen.
Hon såg mot Gus.
”Kommer du vara kvar och se på?” Frågade hon och tog sin makes hand.

"Isabelle, vi kan ingenting göra!", svara Ivan lite för ilsket tillbaka till Isabelle. Det var inte mening att låta så upprörd, men men situationen i fråga hade väckta sådana starka känslor hos Ivan att han låtit de ta över för stunden. Han samlade sig ändå ganska snabbt genom att pusta ut och rätta till det slicka håret över hjässan. Han pausade och såg ner för att sedan se upp igen på Isabelle. "Isabelle.", sa han lugnt. "Kom. Jag tror Markal och Felina kan göra det här klart för oss." Återigen vägrade han se åt Halos och de andras håll.
Sedan tog han Isabelles hand i sin och ledde henne, eller snarare drog, henne ut därifrån. Gus stannade. Han verkade road av situationen och slog sig ner på sin plats igen med stora ögon åt Halos undersökning, eller snarare styckning.

Ivan gick bestämt ut från salen, mot hissen för att trycka lika beslutsamt på knappen för att kalla på hissen. Dörrarna öppnades för de och han klev in med Isabelle med sig.
När de hade kommit ut så kändes de som att klivit ut från en dröm. För ett ögonblick var han inte säker på vad det var de hade sett. Han rynkade pannan och skakade på huvudet när bilden av Halo på britsen gjorde sig påmind.
Ivan harklade sig. "Först ska vi hitta Markal.. Ja, precis..", mumlade han samtidigt som hissen for upp till entréplan.

Isabelle såg på Ivan och hon hade tårfyllda ögon. Hon höll sig nära och såg ut att brista ut i gråt vilken minut som helst. Hela grejen med Helios hade fått henne må så dåligt.
”Jag vill inte se mer.” Hon höll sig nära honom och torkade bort tårarna. Vad skulle de göra ville hon inte tänka på.

Helios lade nu bort den andra skalpellen och såg när Theo fäste små tänger för att hålla isär huden för nästa del.
”Åh så tar vi sågen. Vi kommer inte genom bröstkorgen annars. Sen så kan vi börja på riktigt.
Tobias kan du se till om min duktiga flicka mår bra? Jag tycker mig höra kvidanden. ” Tobias nickade sakta och tog upp en spruta som låg på ett separat bord och lät innehållet färdas genom hennes dropp. Snabbt kontrollerade han hennes värden innan han ställde sig för att hjälpa sin skapare.
Borrens ilande ekade genom Halos huvud. Hon kunde inte svimma utan hon låg där, munnen öppen med en masikn som tvingade henne att blinka. Hon kunde se kameran, de starka lamporna och sedan spegeln i taket. Hon såg sig själv, blek med blod över hela sig. Borrandet hade slutat och Helios hade gett borren åt Tim.
”Åh ikväll ska du få vila. Jag lovar dig men imorgon blir kommer vi gå vidare.”
Helios vände sig mot kameran som stod och höll upp händerna. Theo placerade de avsågade revbenen på ett fat med separerade fack och hällde sedan på en vätska. Tim flyttade tängerna och placerade de hängande slamsorna vid hennes sida. De skulle sedan sy ihop henne.
”Så nu har vi precis öppnat upp Halo Lockhearts bringa. Vi kommer att temporärt avlägsna några revben för att ta oss en titt” Han vände sig sedan mot Halo igen och ställde sig för att ge dem en nick.
”Så vi ser att hjärtat här slår ganska fort. ” Han sträckte ut handen och gjorde en cirulär rörelse runt hennes hjärta.

Ivan knep ihop ögonen, kände påslaget av tröttheten. Han hade inte märkt det. Men det hade tagit på energin att se Halo gå igenom det hon gjorde. Ivan svettades och flåsade tungt. Kände sig svimfärdig. Men med Isabelle klängande på sig vid sin sida kunde han inte falla ihop, iallafall så försökte han att undvika det. Han bestämde sig istället för att fokusera på att hitta Markal. Sedan skulle de ta det därifrån.
"Markal? Markal!", ropade Ivan när de klev ut från hissen.
"Vad är det som pågår?", hördes en igenkännande röst. Kraxande och hes. Tillhörande Markal.
"Markal..!" Ivan kände en våg av ilska och frustration. "Vad i helvete är det som pågår här!?", skrek han. Mer som ett konstaterande än en fråga. Ilskan hade tagit över.
Markal stod i trappan i entrén och vilade sina händer på käppen samtidigt som han såg på vampyrparet framför sig.
"Lugn, Ivan. Du ser ut att vila, sätt dig ner."
"Jag behöver för fan inte vila, berätta, Halo..! Hon..!" Ivan tappade orden och gjorde ett försök att ta sig närmare Markal, men han snubblade till och stöttade sig på bordet i närheten istället. Hela hans kropp bad om att få vila, hämta andningen för ett ögonblick. Det värkte i honom.
Markal stod tyst och såg på. Rörde inte en min. Det gick några sekunder. Bara de tunga andetagen från Ivan hördes i hallen.
"..Och Felina..!", fortsatte Ivan när han hämtat sig.
"Vem.. vad.. hur... varför?", var det enda han fick fram då han lutade sig över bordet och torkade bort svetten ur pannan med sin fria hand. "Jag Kräver en förklaring, Markal. Tala. Nu."