The cold in our bodies [PRS]

Cecilia tryckte ner Alice på en stol och höll hennes hans så Maurice kunde undersöka den.
"Jag råkade göra illa mig?" Sa hon och drog åt sig handen.
"Varför är ni så intresserade av mig? Jag är en människa trots allt." Sa hon.

"Det var dåraktigt av dig. Du måste vara mer försiktig. Vet du inte att du är i ett sällskap av vampyrer? Vet du vad som hade kunnat ha hänt? Leo var tvungen att ge sig av för att.." Han avbröt sig själv. Det var ingen idé att förklara sig. Skadan var redan skedd. Maurice suckade och tog tag i Alices hand för att se närmare på såret. "Det är något särskilt med dig. Och det är lika bra att du accepterar det också. Jag tror du är mer än vad ögat ser. Har jag rätt?" Maurice såg skeptiskt mot Alice och sedan tillbaka på såret igen. "Hm. Jag måste nog.. smaka.." Han slickade sig om läpparna hastigt. "..För att vara på den säkra sidan bara. Så att se till att allt är rätt med dig, menar jag bara.", sa han utan att slita blicken från såret.

"Varför är det dåraktigt om jag inte vill vvaa kvar?" Hon såg orgsam ut och skakade på huvudet Nog hade hon sett Leo ge sig av och hon kände snart hanen som greppatt ag om hennes handled,. Blicken föll på Maurice och hon försökte dra sig ifrån honom.
"Släpp mig. Jag vill att du släpper mig."

Maurice hörde inte på. Han var inställd på såret. Doften från blodet gjorde honom vimmelkantig och lusten att sätta tänderna i såret verkade bara växa. Han gav in för känslorna och spetsade hennes hud med sina huggtänder.
Känslan var oslagbar. En explosion av eufori fyllde honom. Det var det godaste han någonsin hade smakat. Han slet sig, en aning motvilligt, ifrån Alice. "Ah.. Ja..", han harklade sig. "Allt verkar vara i sin ordning. Lite mer vila och sedan ska vi väl vara redo för den där resan." Han tittade från Alice till Cecilia. Han sträckte sig efter en ren näsduk för att trycka mot såret. "Håll där."

Alice kunde inget göra. Maurice var så stark och hon kämpade med att inte gråta. När han väl släppte stapplade hon tillbaka och tårarna rann ner
"Jag..." Hon såg bort och Cecilia tog emot näsduken och höll den mot hennes sår.
"Jag hämtar Lottie. Hon måste hålla i säängen?"

"Alice. Du måste förstå att jag gjorde det bara för att vara på den säkra sidan. Ditt blod smakar helt annorlunda nu än sist.", sa han sakligt. Maurice försökte möta hennes blick, men hon verkade inte undvika honom.
"Se det som något bra. Jag förstår att det kan vara svårt. Men nu vet vi iallafall. Du är bättre." Han försökte låta uppmuntrande, men insåg att det nog skulle krävas mer än bara ord för att göra det bättre för henne.
"Tänk på resan och din familj. Ivan verkar villig att ta med dig dit."

Alice såg på Cecilia och höll nu näsduken för egen hand.
"Jag vet det ch jag kände redan själv att jag mådde bra. Kanske lite yr men ändå.."" Hon tog ett steg tillbaka.
"Vad är det ni inte kan förstå? Ni FÅR inte komma med. Det är förbjudet ör de som inte är födda där." Hon vände sig om och gick mot trappan. Ingen idé att rymma och hon gick med tårar upp.

"Vad tror du, Cecilia?", suckade Maurice efter att Alice hade försvunnit därifrån.
"Tror du vi kan ge oss av trots allt? Trots av vad hon säger?" Maurice såg åt det håll Alice hade gått innan han såg på Cecilia igen.

"Hon har inget att säga till om. Hon är en ägodel till Ivan vare sig hon vill eller inte." Sa hon och nickade.
"Hon är mer mystisk än livet själv. Jag unrar vad hon kan mer.""

Maurice nickade och gick tillbaka till rummet för att informera Ivan om vad som hade hänt.

"Alice? Är du där?" Olivia knackade på Alices dörr till hennes rum. "Jag vill bara se hur du har det.", sa hon snällt och vilade huvudet mot dörren för att vänta på att bli inbjuden in.