Not what I wanted [PRS]

”Du inser väl att du kommer behöva gå upp förr eller senare? De vet ingenting just nu men vi måste berätta. Det är bara tur att ingen av dem fått syn på allt blod. Jag lyckades få bort det mesta, till och med från möblerna, men har säkert missat någon fläck..” Nittonåringen tystnade och lät blicken glida mellan de två ungdomarna. Eller tja, mellan vargen och sextonåringen. Zihao hade gnällt till i högan sky när han slagit in i stenväggen och nu låg han tillsynes och hade ont i nosen. Tassarna låg slängda över den och gnällande läten fyllde snart rummet. Dumma, stackars lilla Zihao. ”Har du gjort några framsteg eller?” Frågade Yaosu och slängde en stor påse med kött vid sidan av Joshua innan han började rulla ut en madrass vid hörnet av rummet. Han hade haft på känn att den yngre inte skulle gå med på att följa med upp. Det var bättre att han ett någorlunda bekvämt ställe att sova på än att fortsätta sitta på det svala golvet. Rummet längst bort i källaren var inte särskilt varmt och det var inte värt att ta några chanser. Om gryffindoraren höll sig hyfsat varm och mätt under nattens gång minskade risken för infektion, kroppen skulle ha kraft att kämpa emot.
”Vad tror du att Ms Lewis och pappa kommer göra när de inser att Zihao bet av ditt lillfinger?” Undrade han tyst och slängde upp både kuddar och filtar på den bäddade madrassen. ”Kommer din mamma bli arg tror du? Kommer Samuel bli arg?” Frågorna var många och även om de inre rörde honom själv särskilt mycket, ville han veta vad den andre trodde angående det hela. För allting var så jävla rörigt att han inte ens börjat få ett grepp om det hela. ”Vad ska jag säga till dem nu under middagen? Ingen annan har sagt någonting..”

Jo, att komma upp på fötter är än någonting som Joshua kommer behöva göra förr eller senare. Han kommer behöva möta sin mor och Mr Huaze och berätta vad som hänt. Och det oroar honom lite. Nu brukar modern inte bli så att även under hennes mest ilskna stunder, men Samuel.. Han hoppas innerligt att brodern tagit sin medicin. Annars kan vad som helst hända.
"Jo, jag vet.. förlåt." Att han själv inte fångat upp blodet som runnit ner mot golvet ät nästan oroväckande. Det skulle ha varit en prioritet i vanliga fall. Nej, Yaosu skulle inte ha behövt städa bort det. Det finns inget Joshua kan skylla på hjärnan tänkte endast på Zihao. Ingenting annat gick fram. Vid synen av madrassen börjar den yngre av dem att krypa fram mot den med sin kopp te i handen. Han faller ner mot det mjuka, vilken kontrast. Han virar några filtar runt kroppen, för att få upp kroppsvärmen en aning. Uppenbarligen har nittonåringen börjat bli rätt förvirrad och rädd för vad som kommer att ske. Förståeligt. Joshua själv skulle vara rädd om han inte kände modern så bra som han nu gör.
"Mamma kommer bli orolig, inte arg.. Jag tror du vet bättre när det gäller din pappa," påbörjar han medan fingrarna frenetiskt pillar med filtarna. "Samuel däremot... Han kan inte riktigt kontrollera sig själv i såna situationer. Ibland kan han bara vara lite uppnosigt och dryg som du kanske märkt, men.. Han kan bli riktigt arg." Rösten är svag, ögonen fästa på lurvbollen där inne. Han är faktiskt lite orolig när det kommer till den äldre Lewis brodern. Han har det tillräckligt svårt redan. Han tvingar bort de tankarna när Yaosu frågar om vad han ska säga. Joshua tar ut en av händerna från under filten och tar försiktigt tag i den äldres respektive.
"Du behöver inte säga någonting, jag berättar för dem imorgon. Så oroa dig inte för mycket över det."

Även om Joshua försäkrade att Yaosu inre behövde oroa sig, kunde han inte undgå att göra det. Den yngre hade nyss förlorat ett fingret, hans egen bror hade ätit upp det här fingret och nu satt sextonåringen och frös medan Zihao låg med tassarna pressade över nosen.
”Jag hoppas innerligt att Samuel inte tappar kontrollen helt..Zihao kanske inte är speciellt smart och verkar för tillfället ganska ofarlig, men försöker någon göra honom illa kommer han uppenbarligen försvara sig och då kommer han utan tvekan att vinna den fighten”, resonerade han bedrövat och kliade sig själv i nacken med den lediga handen. Han klämde försiktigt tillbaka över den betydligt mindre handen och log snett. ”’en det kommer säkert gå bra, allting kommer bli bra”, fortsatte han och släppte handen, bara för att ännu en gång gräva i fickorna. Efter ett slag drog han upp den stora nyckeln som ledde in till buren, öppnade den gallerförsedda dörren.
”Öppna den bara om du är helt säker på att han inte kommer göra någonting, okej?” Sade han och sträckte ner nyckeln mot Joshua. ”Jag menar det verkligen, du måste vara helt säker, Joshua”, upprepade han och drog åt sig båda händerna. Han stoppade ner dem i fickorna på munkjackan han bar och kvävde en gäspning. Magen kurrade och det började helt klart bli dags för middag, trots att det kändes helt fel. ”Jag tar med mig lite mat senare”, konstaterade han och sköt upp dörren, klev ut i korridoren och stängde den tyst efter sig. När den klickade till bakom honom drog han händerna längsmed ansiktet och torkade bort några enstaka tårar som letat dig fram. Hur skulle han kunna hålla allt som hänt från föräldrarna? Isaac hade suttit och skakat i ett hörn halva dagen och Weimin var blek som ett lakan. Alla som bevittnat blodet strövade omkring som spöken i huset. Ingen kunde väl förstå vad det var som hänt och de skulle vara ännu gladare över att de inte sett när Joshuas finger blivit avslitet och uppätet.

Det är sant. Väldigt sant. Om Samuel skulle försöka sig på att ha ihjäl den jämnårige, ja då skulle det vara han som blev mördad. Åtminstone om den längre av de två är i den här formen med allt lurv. Så, Joshua kommer nog behöva ta ett privat samtal med den äldre av de två syskonen och lugna ner honom lite. Så att han inte hör det under en stressad situation och springer ner till buren. Det kommer inte leda till någonting bra överhuvudtaget.
"Allt kommer att bli bra Yaosu, det har ju blivit en del framsteg!" Instämmer sextonåringen med instämmande nickande. Han kramar om den betydligt större handen tillbaka, innan den återigen faller till sidan. De stora ögonen granskar nyckeln som kommer till hans förvar. Låsa upp buren? Åh.. Okej, säker. Han måste vara helt säker. Han vill inte få benet avhugget nästa gång. Verkligen inte. Med ett gulligt leende nickar han lydigt och lägger fickan säkert under kudden.
"Helt säker." Det är nog viktigt. Att bli av med ett ben eller en arm låter inte så frestande helt enkelt. Han måste hålla koll på det. Än en gång stängs dörren bakom den äldsta av ungdomarna, vilket lämnar Joshua i det kyliga rummet. Burr, burr, burr. Än en gång lägger han sig ner mot kuddarna och begraver sig under filtarna.

Sjuttonåringen slickade sig om nosen flertalet gånger, försökte dämpa smärtan som rörde sig genom käkarna. Precis som innan kändes det genast bättre så snart det bara var en av dem kvar i rummet - alltså när det bara var en människa. De bärnstensfärgade ögonen fäste sig på den nya påsen med kött. Den såg betydligt fullare ut än vad den andra påsen gjort, fylld till bredden av en massa gottigott. En av tassarna sträcktes prövande fram genom en av gliporna och viftade fram och tillbaka. Åh, den var precis utom räckhåll. Zihao föll återigen över på sidan och fortsatte fiska efter maten, desperat trots att han knappt var hungrig. Kanske det var ett försök att tillkalla lite uppmärksamhet? Öronen låg platta på den fluffiga hjässan och ögonen hade blivit stora som tefat igen. Först var de uteslutande fästa på den där påsen och ingenting annat, men snart hade de rört sig bort mot Joshua istället. Stackars människa som inte hade någon päls, han måste frysa? Tankarna fanns där, hade kommit tillbaka utan att han ens märkt det. Orden var fortfarande lika obegripliga som de varit innan, men..han kunde typ tänka! Nästan i alla fall. Nu var det som sagt ingenting han lade märke till, men om en annan kunnat kika in i skallen på honom hade denne definitivt märkt en skillnad.
Små missnöjda läten rymde honom och han gav inte upp trots att tassarna inte nådde fram till köttet. Tillslut drog han sig dock tillbaka och ruskade ut pälsen, placerade sig istället rakt framför sextonåringen och sträckte ut tassarna där istället med ett skri. Om han inte kunde komma åt påsen kunde han lika gärna fokusera på den där ljuvlig, om aningen förvirrande, doften.

Helt ärligt skulle nog Joshua kunna sitta i flera timmar och betrakta lurvbollen som nu beter sig på ett alldeles bedårande sätt. Precis som Zihao alltid gör. Han har nästan lite lust att inte hjälpa till med att få fram maten, bara för att kunna se fluffmolnet frustrerat försöka sträcka sig mot köttbitarna. De små tassarna är bara någon centimeter ifrån, men får ändå inte tag på den förbaskade maten. De små lätena gör det hela ännu gulligare. Ögonen är nästintill hjärtformade när han bevakar varje liten rörelse som pojkvännen gör. Han verkar tröttna på att försöka snappa upp maten, och vänder sig istället till människodjuret. De stora ögonen är än en gång riktad mot den lilla prefekten. Förvirrade och nyfikna ögon. Lite som Haru varit när hon först kommit med dem hem. Bortsett från rädsla. Med en utmattad liten suck drar han av sig filtarna från kroppen och börjar krypa fram mot gallret där köttet ligger. Försiktigt, väldigt försiktigt. Nu kan man undra varför filuren inte ställer sig upp på benen och går framåt, det skulle väl vara lite bättre för den hemska handen? Jo, förvisso sant. Men hans ben värker något förskräckligt, och kroppen vill inte ställa sig upp. Plus kanske Zihao känner sig lite säkrare med en filur som även den går på fyra ben
”Här, jag hjälper dig,” viskar han frånvarande och puttar långsamt fram köttbitarna mot den äldre. Det är mycket fler av dem nu. Yaosu hade nog förstått att maten gått åt lite väl snabbt och det krävts ännu mer. Hur som helst, bara den där lurviga magen får i sig tillräckligt så är Joshua nöjd. När han väl gett slytherinaren sin mat så glider han tillbaka lite, han vill inte vara alldeles för nära, och virar armarna om sina ben. ”Man kanske ska börja med lite grundläggande information?” Detta är grubblande som han delar med sig själv, och det är inte direkt riktat mot den andre. Nej, han gillar bara att tänka högt ibland. Det gör han alltid med Cissi och Haru. Grundläggande information. Bra. Inte specifika minnen.
”Du,” pekfingret pekar mot Zihao som ligger där bakom gallret. ”Är faktiskt en sån här konstig filur.” Pekfingret glider sedan mot Joshua själv. Som att den äldre ska kunna förstå att filur är lika med människa. ”En väldigt attraktiv sådan.” Rabbel, rabbel, rabbel.

Åh, äntligen mer kött. Zihao åt upp varenda bit som rullade in framför honom, slukade dem hela och svalde dem snabbare än han egentligen klarade av. Men sakteliga slutade maten rulla rakt framför nosen på honom och uppmärksamheten vändes enbart mot Joshua, uteslutande. Magen var proppfull vid det laget och sjuttonåringen kände sig komplett utmattad, så pass att han kände sig tvungen att rulla över på rygg igen. Tassarna hängde i luften och magen fick lite mer rum att expandera och därmed slapp han känna sig lätt illamående. Människan ville honom uppenbarligen ingenting illa, eller hur? Han verkade snäll, innerligt snäll och..av någon anledning kändes han redan som en del av flocken. Det var någonting som drog Zihao till pojkvännen, och det handlade inte bara om den där härliga doften. Någonting mer, ännu kraftfullare, var i verkningarna.
De stora ögonen kunde halvt uppfatta hur den frusna människan först pekade mot vargen och sedan honom själv. Vad var det han ville ha sagt? Att de var likadana? Öronen vickade gång på gång till, snappade enkelt upp orden utan att förstå dess innebörd. Men i och med rörelserna kunde han nästan förstå vad den underliga lilla filuren utanför gallret ville få fram. Alla som varit nere i källaren och kikat in verkade tycka om att prata med Zihao. Däremot var de alla främlingar, farliga främlingar som hade långa kroppar och inte någon päls i syne. Läskiga grejer det där. Fast Joshua, han var annorlunda. Känslan av hemma typ utsöndrades från honom på något underligt vis och det där märket strax bakom örat som skymtade fram då och då, det kändes lätt familjärt.
Sjuttonåringen skuffade sig närmare gallret och slog runt så att han ännu en gång kunde pressa ut nosen och lukta. Nosa, nosa, nosa. Inte på ett aggressivt eller hungrigt sätt, bara nyfiken och förvirrad. Han ville närmare, betydligt närmare. Den där pälslösa varelsen var kall och ja, om han dog skulle det inte bli med mat. Vargen kände tydligen att det var absolut livsviktigt att ta hand om honom. Tassarna slank också ut och försökte fatta tag i honom, samtidigt som en massa ynkliga små ljud studsade mot väggarna.

Bedårande. Fullkomligt bedårande. Under en millisekund glömmer han bort det där förskräckliga. Men sen.. ja, då blir Joshua förskräckligt lycklig. De där öronen vickar på sig, och även om han bara babblat och inte riktigt sagt någonting förståeligt verkar det som att Zihao snappat upp något. Ögonen blir dubbelt så stora och långsamt rör han sig närmre. Nu gillar han inte att se på när någon äter en massa äckliga, råa köttbitar.. Men med tanke på hur pojkvännen agerat så vill sextonåringen inte missa en endaste sak. Ingenting. Sen kommer de till det där nosandet igen. Nos, nos, nos. Nu kanske han är lika dumdristig som innan, men han vill testa. Testa om det går. Försiktigt kryper han fram och sätter sig ner mittemot där sjuttonåringen frenetiskt luktar sig fram. Som att doftandet är lite av en drog. Gulligt.
"Du kommer inte att bita av ett finger till, eller hur?" Viskar han trevande och låter sin friska hand långsamt glida fram till galrett. Okej, han ska vara uppmärksam. Om Zihao visar sina vassa tänder, ja få ska han rycka sig undan. "Det tror jag inte på. Du är mätt nu, visst vill du inte göra mig illa?" Han gnager febrilt i underläppen och tar några djupa andetag. Lugn och fin, lugn och fin.

Huvudet föll på sned och blicken fäste sig på Joshua. Zihao kunde fortfarande inte förstå ett ord av vad som sades, men det verkade ha någonting att göra med vad som hänt innan. Varför hade han ens bitit av det där fingret? För att han kände sig trängd? Kunde vargar ens känna ånger, för det var precis vad han kände i den stunden. Öronen lade sig på något sätt ännu plattare och han såg sådär ruskigt skyldig ut, även om han inte gjorde det med mening. Vissa beteenden satt tydligen så pass djupt att de fortfarande kikade fram - typ som att gömma sig i kuddarna, klumpigheten..det var så mycket av det han sysslade med som riktigt skrek Zihao.
När handen kom inom räckhåll blev nosandet genast mer intensivt igen och snart var han i full färd med att dra tungan över den mjuka huden. Försiktigt bet han tag i tummen, drog handen närmare och och placerade tassarna runt överarmen. Det doftade gott, precis som hemma. Vad var egentligen hemma? Nej, nu blev det genast för mycket. Bäst att fokusera på enklare saker - typ som att han av någon anledning verkligen ville skydda den här stackars pälslösa varelsen. Han ville liksom ha in hela Joshua bakom gallret så att han kunde bädda ner honom i högen med filtar och kuddar, få honom att bli lite mer varm och kanske till och med dela med sig av maten. Typ som om han ville ta hand om sin partner. Äsch, hur kan partnern i detta fall vara en såndär läskig sak som gick på två ben? Zihao hade inte den blekaste aning, speciellt inte då han börjat acceptera det hela.

Okej, så att handen glidit lite närmre verkar ha blivit väldigt uppskattat. Zihao drar de lilla handen närmre, nosar, nosar, nosar. Slickar, slickar, slickar. De små tassarna griper försiktigt tag om överarmen Gud vad söt. Med en eftersträvad suck låter Joshua den svala kroppen falla ner på mage, bara för att lurvbollen ska ha lite mer närhet. Nu hade sextonåringen blivit lite väl orolig när tänderna dykt fram, men det verkar inte som att han är rädd nog att bita av ett annat finger. Under några sekunder vill han nästan låsa upp och lägga sig tätt intill pojkvännen, men.. Det känns fel, så fel. Han vill så väldigt gärna att sjuttonåringen ska förstå honom, komma ihåg honom och veta vad det är både han och Huaze bröderna vill påminna honom om. Men det kommer inte hända någon gång snart, antagligen åtminstlne. Bara vida tanken att inte få tillbaka Zihao, även om han vill hålla hoppet uppe.. Det får hjärtat att sjunka helt och hållet och tårarna att falla ner över kinderna återigen.
"Jag saknar dig så himla mycket." Viskar han och stryker bort tårarna med hjälp av bandage runt handen. Att vara borta från Zihao i flera veckor, träffas i några minuter och sedan skiljas åt.. Han vill krama Zihao, kyssa honom och mysa med honom. Det går inte. "Om jag kommer in till dig, visst kommer du inte göra mig illa då?" Nu fryser lilla Joshua något förskräckligt, och behöver värme, men han vill även vara nära pojkvännen. Försöka få honom att komma ihåg alla och allt. Usch, det kommer nog inte gå så snabbt.