PRS Emma07 och wolfy

Thomas rös till av att få känna hennes händer mot sin bara hud, en känsla han hade saknat. Hans händer vandrade över hennes rygg, hade saknat henne något otroligt. Nästan utan att ens tänka på vad han gjorde så drog han henne närmare intill sig, kunde inte ha henne nära nog.

Alysia gled något högre upp i famnen på honom. Om det nu ens var möjligt för det kändes som om hon satt, och nyss suttit, så tätt intill honom som det bara för tillfället var möjligt. Hon la armarna istället om hans nacke innan hon särade på läpparna, lät tungspetsen stryka över hans underläpp innan hon stack in den i hans mun.

Thomas höll om henne, särade även han på sina läppar och mötte hennes tunga med sin. Han lät händerna vandra ner mot hennes ryggslut och även ännu en liten bit längre ner, han fick erkänna att med henne så nära sig blev det svårt att hålla händerna i styr.

Efter en stund avslutade hon kyssen och lutade huvudet en aning tillbaka. Det var enbart för att hon behövde hämta andan. Kyssen hade blivit väldig intensiv på bara några ögonblick och hon hade glömt bort att andas då hon bara givit in till kyssen, och den underbara känslan av att få ha honom nära sig igen.

Det var först när Alysia drog sig undan lite som Thomas insåg att han hade glömt bort att andas under kyssen. Kyssen som nog närmast hade kunnat kallas svindlande, och intensiv. Vad han hade saknat att få kyssa hennes perfekta läppar, och att få ha henne nära.

putt ^^

~~~~~

Kriget hade inte lugnat sig utan tvärtom, och en tid efter att Alysia hade kommit tillbaks hade Thomas ridit ut i strid. Från början hade de haft en väldigt bra plan, men de hade blivit överrumplade av fienden och hade förlorat rätt stort. Under striden hade Thomas själv blivit överrumplad, när striden var över kunde hans män inte finna honom - varken bland de levande, skadade eller döda. Efter några timmars febrilt letande - de kunde ju inte komma tillbaks utan att ha funnit självaste kungen - hade de nåtts av bud ifrån fienden. De hade med sig kungens mantel och det sorgliga budet, att fienden hade fått tag på honom i striden och han nu var död. Det låg en tryckande tystnad över de männen som klarat sig, för ingen visste vad som skulle hända nu. Det hade fallit på Jamie - en relativt högt uppsatt soldat - att rida till ett annat läger med sorgebudet om konungens död, med hans mantel i sadelväskan. Det var med tungt hjärta han red in i det andra lägret, där dem visste att prins Caspian befann sig. Han fick snart kommit fram till några officerare och talat med dem, så att han kunde få komma in och tala med prinsen.

Caspian kände en klump i magen då en soldat tillsammans med några officerare kom gående. Det var som om han visste vilket besked de kom med. Han vinglade till ett steg då soldaten yttrat orden om att kungen var död. Thomas, hans kusin, hans bästa vän.. borta? Tillsammans med en grupp soldater red han tillbaka mot slottet, bara tanken av att berätta den tragiska nyheten för alla fick det att vrida och vända sig inom honom. Först letade han upp Delaney. Först hade hon förlorat sin make och nu sin son. Därefter gick han för att knacka på dörren till Alysias kammare. Den unga kvinnan sjönk förtvivlat ner på golvet, och han satte sig ner på huk för att hålla den skakande kroppen intill sig.

Delaney kunde knappt inse det faktum att hennes son var borta. Oron hade självklart funnits där när han gav sig ut i krig, men hon hade ändå intalat sig att allting skulle gå bra. Han var trots allt kungen och han skulle ha gott om skydd. Men ändå hade det gått såhär. Hon höll minen medans Caspian kom in och berättade, men så snart han hade gått ut ur rummet sjönk hon förtvivlat ner på soffan och gömde ansiktet i händerna. Aldrig hade hon trott hon skulle tvingas genomlida den dagen hon förlorade sin älskade son.
Ryktet om nyheten gick snabbt på slottet, det tog inte lång stund förräns Sophie fått reda på både att hennes make hade kommit tillbaka och Thomas sorgliga död. Hon hade genast bestämt sig för att leta upp Caspian, inte bara för det att hon saknat honom utan också i hopp om att kunna trösta honom - hon visste ju hur bra vänner han och Thomas var. Eller snarare varit. Samtidigt tyckte hon genast synd om Alysia - hon och Thomas hade ju nyligen hittat tillbaks till varandra, och nu förlorade hon honom. Hon själv älskade ju Caspian något otroligt, och skulle aldrig klara av att förlora honom.

Alysia gav snart ifrån sig ett skrik. Det var ilsket, för hon kände sig arg. Arg över att Thomas hade ridit ut i strid och dött. Arg över att någon varit så förbannat idiotisk som vågat lägga tassarna på honom. Hon skulle leta upp den personen och hon skulle få den personen att önska att den inte visste vad smärta var. Därefter gav hon ifrån sig ett till skrik. Men det var av ren och skär smärta. Man kunde höra sorgen, den råa smärtan av att ha förlorat mannen hon älskade av hela sitt hjärta. Hon visste inte hur länge hon satt på golvet innan hon slutligen reste sig upp. Utan ett ord gick hon därifrån, förbi alla adelsmän och tjänare som stannat upp i korridoren och slank in till en annan korridor. Hon hade ingen aning om vart hon var på väg men hon behövde få vara ifred.