rollspelare & tippest prs

"Jag tror det kan vara en bättre idé om du tar oss till hamnen, hjälper oss komma på en båt som tar oss till Skottland så rider du till ditt hov igen. Jag älskar dig, uppriktigt och fullhjärtat, men jag vill inte vara någon du gifter dig med för att du tycker synd om mig eller för att jag är ditt andrahandsval." sade hon tyst och försökte att inte vara tydlig med att hon mer eller mindre storgrät. Hon kvävde några snyftningar och la handen över munnen för att inte brista helt och hållet.

Chocken uppstod i hans mage och spred sig hejvilt genom hela hans kropp och orsakade honom att sätta sig rätt upp i sängen. Han la sin hand på Sophia och tryckte åt för att vända henne, så att han skulle kunna se henne. Han gapade. Av förvirring, förvåning, chock...
”N-nej”, han stammade och försökte fortfarande ta in allting. Skulle han vilja gifta sig med henne för att han tyckte synd om henne? Han försökte intala sig att det var långt ifrån sanningen, att han älskade henne - men han var blott en ungdom. Hur kunde han ens förstå sina egna känslor?
”Jag måste ta lite luft”, sa han och drog på sig sina byxor och skjorta innan han reste sig ur sängen och stegade fram mot dörren. Tårarna hade börjat bränna bakom ögonlocken och några få hade han låtit rinna ner för kinderna. Han tittade tillbaka på Sophia ett snabbt ögonblick innan han slog upp dörren och gick ut. Han tog ett djupt andetag, och hans lungor fylldes av den kalla, friska nattluften. Men även fast luften var så syrerik så kändes det fortfarande som att han kvävdes; men det var inte luften som var orsaken till det egentligen, det var hans motstridiga känslor.

Sophia tittade motvilligt på honom och svalde hårt, ville så gärna tro honom men han verkade inte ens tro på sig själv så hon nickade bara lite när han sa att han behövde luft. Hon hittade det inte i sig att stoppa honom, visste inte heller om hon ville. Hon följde honom med blicken och torkade bort tårarna som envist fortsatte rinna. Hon väntade tills han var ute innan hon klädde på sig. Hon drog ihop bänkarna som låg framme och tog en kudde och en filt från sängen innan hon la sig ner på bänkarna. Det var verkligen inte skönt men hon ville inte sova bredvid Henri om han inte visste vad han kände, ville inte vara en av de många han sovit med. Hon drog den tunna filten över huvudet och grät som det barn hon kände sig som.

Vad i hela helvete skulle han göra? Hur kunde han varit så naiv? Hur kunde han ens fått för sig att deras plan skulle fungera? Varför hade han fått för sig att ett äktenskap skulle grunda sig på kärlek istället för politik? Han var ett barn, förihelvete, han visste knappt vad kärlek ens var!
Han lät tårarna rinna. Även fast det fick honom att känna sig svag, hopplös och misslyckad. Han lät dem rinna när han var ensam, istället för att ha Sophia bredvid honom, stirrandes. Han grät av förvirring; av frustration, över att inte kunna tolka sina känslor ordentligt. Han grät också då han tänkte på hur han skulle återvända till hovet, misslyckad. Hur förudmjukad han skulle känna sig inför sin far. Och så grät för att han inte visste vad han skulle göra istället.

Tårarna rann envist ner för hans kinder och droppade ner på hans skjorta i minst en halvtimme. Hans skjorta hade blivit blöt av detta och hans ögon röda, näsan snorig. Hjärnan var fortfarande ett virrvarr av känslor. Känslorna hade spridit sig i hela hans kropp. Virrvarret av känslor hade blivit så oklart så att han tillslut inte kände någonting. Han blev kall, och då slutade tårarna rinna. Först då förmådde han sig att öppna dörren till stugan och då såg han, även fast det var mörkt, att Sophia hade lagt sig på en av bänkarna. Det högg tlll i hjärtat på honom när han slog sig ner på sängen, med blicken riktad mot henne. Det var svårt att urskilja mer än hennes konturer i mörkret.
”Så det är över nu?”

Sophia hade legat och stirrat in i väggen, byggt upp olika scenarion i hennes huvud om vad som skulle hända och hur hon skulle agera men trots all mental förberedelse så var hon inte redo för hans ord. Det kändes som att han högg henne rakt in i hjärtat och hon hade ingen aning om vad hon skulle svara. Hon satte sig upp och rynkade lite på pannan, hade svårt att bilda några ord då hon grät för mycket.
"Du har mitt hjärta, vad vi är är helt upp till dig. Jag vill bara att du ska vara lycklig och om du inte tror att jag kommer göra dig lycklig så är det okej, men du bör veta hur mycket du betyder och alltid kommer att betyda för mig." sade hon hest och torkade bort tårarna. "Det kanske är passande om jag går till den andra stugan." sade hon sedan, försökte återgå till en diplomatisk relation med prinsen trots att det kändes som att hon gick sönder inifrån.

Han knäppte ihop sina fingrar och behöll blicken på dem under hela tiden som Sophia pratade. Och stunden efter det. Hans hjärna gick på högvarv när det blivit tyst: han försökte förstå något som överhuvudtaget inte gick att förstå, alls. Det var omöjligt. Och det gjorde honom upprörd.
”Men jag förstår inte”, hans röst var ynklig och han kunde fortfarande inte lyfta blicken från sina händer till henne. ”För bara någon timme sedan låg vi i sängen tillsammans, lyckliga och naiva, och nu vill du inte ens vistas i samma stuga som mig?”

Sophia la handen över sin mun för att kväva ännu en snyftning men lyckades inte, det fanns inget att förstå då hela situationen var obegriplig. Hon satte sig ner på golvet framför honom och höll hårt i hans händer.
"Jag är en drottning i min egna makt, om du ska äkta Englands drottning så kommer jag att bli din fiende. Jag kan inte visa mig svag, din lojalitet kommer först och främst ligga hos ditt land och Frankrike kommer gynnas av att ta över Skottland. Vi är inte skapta för att kunna älska eller ens välja våra liv." sade hon tyst och kysste mjukt hans knogar lite då och då medan hon pratade. "Men jag är rädd att jag inte kan dela rum med dig för det enda jag kommer tänka på är att när solen går upp igen så är det den sista soluppgången jag delar med dig som min vän." sade hon hest och blundade hårt, hatade att hennes tårar rann ner på deras händer men hon kunde inte hålla tårarna inne.

Hennes beröring gjorde honom stel. Den beröring som för bara någon timme sedan gjort honom så varm och lycklig gjorde honom nu kall och stel. Han drog undan sina händer och flätade samman sina fingrar bakom sin rygg istället. På knogarna, som hon kysst, kändes en obehaglig sveda. Han tittade fortfarande inte på henne.
”Vi skulle ju gifta oss”, svarade han tomt och ignorerade i princip allt hon sagt. ”Vi är påväg. Vi skulle gifta oss. Snart, imorgon, övermorgon..” Hans röst bröts av en högljudd snyftning och han började gråta ännu en gång.

Sophia drog tillbaka sina händer och torkade sig under ögonen, allt han nämnde var fortfarande önskemål från hennes sida men hon ville inte att han skulle känna sig tvingad till något.
"Jag vill fortfarande det, Henri. Jag tror inte att jag någonsin kommer känna såhär för någon annan än dig men jag vill att du ska känna detsamma. Idag så känns det inte som att du varit helt med på planen utan att du tänkt på möjligheterna med Juliette. Vi kan sova nu så tar vi det imorgon, så båda kan sova på saken och tänka ut vad vi verkligen vill." sade hon tyst och reste sig upp. Hon la sig ner på sängen igen då det verkade såra honom om hon gick iväg, personligen ville hon inget annat än att stanna i hans trygga famn för alltid.

Han tittade inte på henne när hon talade. Mestadels för att han inte klarade av det, men även fast han velat så skulle det inte vara möjligt; tårarna fyllde upp hans ögon och täckte synfältet. Han hörde och kände att hon återigen la sig ner i sängen, vilket fick honom att resa sig. Han drog händerna över ögonen för att torka bort de överflödiga tårarna innan han satte sig på en av bänkarna. Det kändes omedelbart fel att dela säng med henne. Men han ville dela säng med henne; men känslan av att det de gjorde var fel tog över.
”Jag älskade inte Juliette”, sa han efter ett tag och stirrade tomt på sina händer. Hans röst var hes och lät som en röst brukar göra efter gråt. Svag. ”Jag har aldrig älskar någon innan dig.”