Skriva av sig-tråden

expelliarmus
Jag är inte så bra på långa stöttande texter men jag vill bara säga att vad som än händer så kan du alltid känna dig hemma här på mugglis. Här älskar alla dig för den du är!
Kram ♥

Jag tycker egentligen det är ganska sjukt att en enda människa kan förstöra precis ALLT. Jag levde ett bra liv, var ganska blyg och trivdes inte riktigt i min klass, men bortsett från det hade jag bra vänner och mådde bra.
Sen kommer den här personen in och jag faller för den. Vilket gör att jag kommer må så dåligt att jag nästan tog livet av mig. Personen fick reda på att jag var kär och lovade att höra av sig men gjorde det inte. Jag mådde så dåligt, jag var ett vrak. Så mycket tårar, besvikelse och hemska tankar har skett på grund av denna människa.
Tack vare min syster, som alltid fanns där, och Harry Potter där Harry hjälpte mig att fortsätta kämpa så lever jag idag.
Personen känner jag inte något för längre.
Jag är J.k Rowling evigt tacksam!

nu har skolan börjat och jag har ångest över precis allt.
ångest över att allt går så jävla snabbt, - sommarlovet tog slut så jävla snabbt, nu är det skola igen och jag går i nian och det är gymnasieval och nationella prov och sista året tillsammans med världens finaste klass. känner en sådan JÄVLA press, hela åttan var hemsk och jag fick IG i kanske fyra ämnen, och precis på gränsen mellan IG och G i några andra.
till skillnad från nu hade vi dock i alla fall bra lärare i åttan, men de var tydligen FÖR bra för alla har blivit erbjudna nya, bättre jobb och lämnat skolan. och jag har världens separationsångest, det har jag alltid haft, har så svårt att vänja mig vid förändringar - och nu har i princip alla gamla lärare försvunnit och åhhh. detta låter så himla fånigt egentligen, att jag har sådan ångest över att ett par lärare på min skola har slutat. men speciellt en utav dem, min (fd.) mentor, var alltid sådär snäll och stöttande och hjälpte mig på en massa olika sätt.
ASDFGHJKL detta blir osammanhängande som fan men åhhhhhh jag vet inte vad som är värst egentligen, - separationsångesten över att bli tvingad till en massa nytt när jag bara vill att allt ska vara som vanligt, eller ångesten över mina betyg och skolarbetet.
och det här är sista året ever tillsammans med klassen. det är så jävla hemskt. separationsångest igen. vi har precis börjat det här skolåret och jag gråter redan över att det tar slut i juni, nästa år. halva klassen har jag gått tillsammans med i typ tolv år, resten typ tio.

GAAHHHHH vet inte vad jag ville få ut av detta egentligen, det är osammanhängande och jag fattar knappt själv vad jag pratar om. önskar bara att jag kunde spola tillbaka tiden ungefär en månad och sedan pausa där, är inte redo för skola ännu och definitivt inte för nian. äschhhhhhh.

Blä, känner mig ensammen. Hatar det.

expelliarmus, jag kan lova dig att det snart blir din tur att bli lycklig! En nära kompis till mig har också problem med vikten på precis samma sätt som du har, så jag förstår exakt vad du menar. Jag tror det kommer lösa sig snart, du är inte svag, du är stark. Tänk alltid så. Jag kan klara detta! Det var något som gjorde att jag själv orka mig ta mig vidare, Du är Stark!! Glöm aldrig det.

annawpotterTack för dina uppmuntrande ord gumman! Det värmer, verkligen! Någon gång löser det väl sig, antar jag. & du, var stark och stå på dig du med, you're amazing! En person kan inte förstöra ditt liv, du är för stark för det ♥ KRAM
NEWBORN, tack tack tack ♥ Du är fantastisk.
trevor, finner inga ord för dig Frida! & du är den bästa människan på denna jord och du är otroligt tröstande och stöttande. Finns alltid för dig så som du finns för mig!! ♥

Tack fina du ♥

Blir så irriterad på mig själv för att jag inte kan låta bli att jämföra. Jag försöker satsa stenhårt på träningen, speciellt löpning, men dendär jävla astman förstör, och motivationen sjunker mer och mer för varje dag. Jag har haft tankar om att bli personlig tränare, att leva på träning, och visst, det är långt kvar tills jag ska bestämma mig,men jag har ändå haft ett mål -och nu känns det som att målet är ute ur bilden. Jag läser om hur andra verkar ha det jättelätt att sticka ut och springa en mil eller längre, eller göra något liknande, när jag själv kämpar mig igenom 6 kilomteter med andnöd och stjärnor framför ögonen, på en halvdan försämrad tid.

Jag förstår inte varför astman skulle hoppa ut efter ett helt liv utan den, men inte skulle jag klara mig.. Senare gäller det också att bestämma vad jag ska läsa på gymnasiet när det kommer till extraval - det finns saker som träningslära och liknande. Jag är intresserad, absolut, men är det värt att ens satsa, att ha personlig tränare som mål trots att det känns som varje träningspass är en plåga?

Och nej jag brukar inte tvinga mig själv till att träna, förut gjorde jag det självmant, men bara de senaste månaderna har jag varit tvungen att tvinga mig själv för att inte lägga ner helt. Åh..

Jag vet fan inte vem jag är längre..

Jo det vet du, innerst inne. Finns här! ♥