In the dark PRS Vidomina & Medi

Morgonen kom och Isabelle vaknade intill sin make och gav honom en lät kys.
"Ska jag hämta frukost så vi kan njuta i sängen?" frågade hon mjukt och smekte hans kind ochlät sina fingrar glida genom hans hår.
"Jag gör det om du så önskar." Hon böjde sig mot honom och kysste honom.
"Sen en liten spelrunda med Halo kanske?"

Ivan satte sig upp i sängen då Isabelle talade till honom. Fortfarande med sömnen i sina ögon. Han borrade händerna i ögonen och masserade bort den. "Tack, Isabelle, men jag skulle..", började han och tänkte på Markal. Det var drömmarna som fått honom att fundera ett extra varv. Det var någon känsla i honom som sa att något stort höll på att hända. Ivan hoppades väl på att Markal skulle kunna klargöra denna känsla, då han också misstänkte Halo och hela den händelsen. Framför allt kunden. Det var väl det. Den anonyma hemliga person som Ivan inte visste något om.
Men alla dessa känslor och tankar stoppades. Då han mötte Isabelles blick och leende. Han såg att hon verkligen ville och ville honom väl. Det kanske skulle vara bäst att faktiskt låta sig ta det lugnt för ett ögonblick och njuta. Därför nickade han som svar. Han besvarade hennes kyss. "Okej. Gör det. Jag ska tvätta av mig. Men vi kan sitta härinne.", höll han med och drog av sig täcket för att kliva upp ur sängen.

Hon log och kysste honom återigen på munnen med en svag nickning.
"Självklart. Duscha du så kommer jag snart." Hon drog på sif en klänning och tog sig ut från rummet och stötte ihop med en tjänare. Hon förklarade att hon och Ivan skulle önska att äta frukost i deras sovrum och sedan bad hon att se efter Halo.
När tjänaren hade gått vände ho sig och gick in i rummet igen. I ett hörn var det en liten soffgrupp och där slog hon sig ner.
Tankarna på den nya köparen plågade henne och Isabelle bet sig i läppen.
Vem hade Markal hittat denna gång? Skulle Halo plågas och dödas igen?

Ivan försvann in till badrummet för att tvätta sig ren och på riktigt vakna till. Det hjälpte med det friska vattnet som träffade honom i ansiktet.
När han duschat för att sedan vira handduken om sig klev han ut i sovrummet igen för att upptäcka Isabelle vid den lilla soffhörnan som fungerade utmärkt för ett frukosttillfälle.
"Kom du inte längre?", sa han med en skämtsam ton, klart mycket gladare än för några minuter sedan.
Han gick fram till garderoben och plockade fram en ren vit skjorta, kostymbyxor och de nyputsade skorna. Han bytte om och iakttog sin spegelbild samtidigt som han stylade det mörka håret slickat bakåt över hjässan. "Du ser fundersam ut, Isabelle. Är det pojkarna? Slå de en signal, hör deras röster, det kommer säkert att lugna dig."

Hon såg upp på Ivan när han kom ut och kunde inte låta bli att le.
"Nej jag mötte en av flickorna direkt utanför. Jag är ju din hustru och ska väl inte gå ända ner? Jag bad henne meddela och sen bad jag henne se efter Halo." Hon suckade och skakade på huvudet.
"Det är faktiskt Halo jag oroar mig för. Tänk om det blir som förra gången? Att hon hamnar hos en person som gör henne illa?" Hon såg upp och sträckte sig efter sin mobil och suckade.
"Jag vågar inte ringa dem älskade. Nicolai kommer bli så ledsen och Demi skälla ut oss."

Ivan rättade till kragen kring hans hals. "Du kanske inte ska fästa dig så mycket till henne då? Du kommer inte träffa henne mer." Han vågade inte tillägga att det förmodligen gällde alla de. Halo var inte deras längre. Inte rådets, eller de andra vampyrernas prästinna längre. Hon var ett byte.
"Han gick över till soffgruppen och slog sig ner i fåtöljen mitt emot Isabelle. "Demi? Sedan när kallar du honom det?" Han fnös. Han förstod inte meningen med deras smeknamn. Kanske det var någon fas de gick igenom. Det skulle gå över med tiden. Så småningom.
"Jag tror de skulle göra dem glada. Särskilt Nicolai. Han är väldigt fäst vid dig."

Hon såg ner och nickade. Han hade såklart rätt. Att hon inte var deras och bara var deras ett tag. Men hon såg upp och svalde.
"Sa jag verkligen Demi? Jag menade sågklart Demitri. Det slapp ur mig." Hon suckade igen och såg in i hans ögon.
"Jag minns deras små händer så väl. Nicolai som liten." Hon såg på honom och log.
"Ska jag ringa?"

Halo hade tagit sig ut från rummet och gick nu omkring i slottet. Hon hörde hur vinden ven utanför och huttrade till. Det var så kallt om hennes bara fötter men hon tog sig ner och stannade upp vid ytterdörren.

Ivan log mot henne. "Du gör som du vill."
Mer än så hann han inte säga förrän dörren till deras sovrum öppnades och en tjänare kom in för att servera de varsin bricka med frukost.
Kort därefter satte Ivan sig tillrätta och granskade maten framför sig och plockade upp besticken. Han verkade inte alls intresserad över att minnas tillbaka på den tid då deras söner fortfarande var små. Det var något undermedvetet som gnagde- Ivan hade ju trots allt inte varit särskilt närvarande när Nicolai fortfarande varit liten. Den tid då Alice gick bort.

"Jag ska se vad jag ska göra. Men nu är min tid här med dig." Hon kysste honom och smekte hans kind. Lät fingrarna glida ner till hans haka innan hon såg mot dörren och log.
"Det ser underbart ut." Hon tog en smörgås och började att äta.

Hon hade hört röster och nu stod hon intill trappan, gömd och svalde.
Hon skulle göra det, rymma och ta sig tillbaka till New Orleans. Eller kanske till det närmaste hjälpen hon fann.
Snabbt sprang hon mot dörren och lade handen på dörren och vred omm innan hon öppnade dörren.

Ivan nickade och tog en tugga av maten för att sedan hälla upp kaffe åt sig. "Halo.. sa hon något till dig igår? När jag inte var med? Är det något jag borde, hm, borde känna till?"
Han såg upp på Isabelle och sträckte sig efter en servett för att torka sig om munnen innan han smakade av kaffet.
"Jag har inte fått helt kläm på vad hon är för slags person.." Han tänkte tyst att han inte var särskilt bra, eller särskilt intresserad, för att ändå läsa av personer. Isabelle var bättre så. Markal med. Ivan.. han hade haft tur. Ett under att han egentligen hade levt så länge som han hade gjort.