PRS botillia1 & Lupple

Theodor vände blicken mot henne.
- jag sa att du inte skulle komma ut sa han och svalde hårt.
- Theodor, hon har blivit attackerad av någon. Vi kan inte kontrollera henne. Du måste döda henne sa en av männen som höll fast Sandra. Theodor svalde hårt och slöt ögonen.
- jag, jag vet inte om jag kan sa han lågt.
- kom igen Theodor, annars måste du ta ansvar för henne och det hon gör sa han högt och höll fast Sandra.

Amelia stirrade ilsket på dem alla. Detta var absurt.
Inte skulle de döda Sandra.
Hon rörde sig fram väldigt snabbt och la händerna på Sandras kinder.
"Sandra. Snälla." Viskade hon men Sandra verkade allt annat än frisk- hon verkade faktiskt vara helt galen och Amelia hann inte reagera fören hon kände ett hårt slag i magen och föll bakåt. Hon skrek högt av smärtan både från utsidan och insidan. Hon la händerna över magen och tittade med förskräckta ögon på henne.

Theodor sprang fram till Amelia och hjälpte henne upp.
- hon är inte sig själv Amelia. Kanske blir hon aldrig det. Du känner henne Amelia, tror du att man kan få henne att ändra sig. Var hon en snäll person? Ska jag ta ansvar för henne eller är det bättre att... ja, ta bort henne sa han och höll hennes hand mjukt.

Amelia lät honom hjälpa henne upp och svalde hårt över hans ord, skulle hon bestämma en sådan sak?
Hon slöt ögonen och försökte samla sig, vände blicken mot Theodor och log svagt.
"Hon var underbar. Jättesnäll. En av mina närmsta vänner." Viskade hon ärligt och såg mot Sandra med sorgsna ögon.
Vem var den här vampyren som attackerade människor till höger och vänster?
"Vem är vampyren som attackerar så många?" Viskade hon och såg mot Theodor.

Theodor ryckte på axlarna och såg på henne.
- vi vet inte, det är vad vi försöker ta reda på Sa han tyst och granskade Sandra innan han såg på Amelia.
- det skulle underlätta för dig att ha en tjejvän va? Sa han lågt.

Amelia såg på Theodor och nickade sakta, de försökte lista ut det. Kanske skulle någon kunna tala om vem det var- kanske skulle Sandra kunna berätta något innan det var för sent.
Hon log svagt , väldigt väldigt svagt mot honom och nickade sakta.
"Jag antar det." Sa hon tyst och drog handen igenom håret.
"Men hon har typ underbar kontakt med sin familj. De kommer leta efter henne." Sa hon tyst.

Han svalde hårt och såg på männen.
- jag tar ansvar för henne sa han kort. En av männen såg på honom.
- men du vet att om hon gör något dumt så kommer du också få problem sa han och höll tillbaka Sandra.
- Du behöver inte berätta om våra regler för mig Jonathan, ta in henne i gästrummet med en kanna blod och se till att låsa dörren sa Theodor kort.
- jag får lösa det med hennes familj sa han till Amelia.

Amelia såg orolig mellan de olika männen- hon borde kanske läsa vilka regler, lagar som fanns i denna del av samhället.
Hon gick fram till honom och tog hans hand försiktigt.
" Vi måste hitta galningen som gör detta. Mannen i morse och nu Sandra. " Sa hon tyst och släppte sedan hans hand och gick efter mot gästrummet och samma stund som den låstes så lutade hon huvudet mot det och drog sakta med fingrarna över dörren.
" Det kommer gå bra. Det är jag Amelia." Viskade hon mot dörren i hopp om att det skulle hjälpa.

Han svalde hårt och såg mot Amelia när hon var vid dörren.
- bara du inte går in där, hon är inte sig själv och har svårt att kontrollera sig och du kan bli skadad sa han och vände sig mot männen och började prata, prata om hur de skulle göra med situationen och vad man kunde göra för att stoppa vampyren som gjorde allt detta.

"Jag ska inte gå in. Jag tänkte bara sitta här. Hon kanske vill prata eller nått." Sa hon lågt innan hon gled ned utefter väggen och satte sig. Lyssnade mot dörren och hörde hur Sandra drack blodet.
Förhoppningsvis skulle det hjälpa henne. Hon behövde bli bättre.
Samtidigt så var hon en väldigt god person, människa - hade varit en bra människa och hon om någon förtjänade bättre än att bli låst i samma kropp för evigt.
På ett sätt var det ju en dröm på ett annat en förbannelse.