Not what I wanted [PRS]

Älskar. Av alla ord som sagts var det det enda ordet som Zihao kunde urskilja. Han förstod inte vad det betydde eller vilken slags innebörd det hade, vilken känsla det medförde, men han kunde höra det. Det sades flera gånger, gång på gång, om och om igen. Men vad betydde det egentligen? De hade båda två suttit och pratat, vartenda ord riktat mot honom. Sjuttonåringen kunde inte förstå sig på varför de gjorde så och inte heller kunde han för sitt liv lista ut varför de absolut skulle tränga sig in på vad som uppenbarligen var hans eget revir. Varje gång som Joshua sagt just ordet älskar hade öronen vickat till. Varför visste han inte, men det var samtdigt ingenting han kunde styra över.
Med en liten fnysning, riktad mot sextonårintgen, rullade han ihop sig och slöt ögonlocken. Det var liksom inte lönt att ge någon av de två människorna som kom och gick någon större uppmärksamhet. Däremot kurrade magen något alldles förskräckligt och det fanns ingenting att äta. Jo, men han hade inga planer på att smälla i sig en massa ögonglober och hud. Fingret hade varit tillräckligt för att han mer än väl skulle inse att människor smakade pyton. Och de var också beniga, för den sakens skull. Zihao suckade irriterat och rätade på sig, bara för att ta ett litet skutt ner från högen och svansa iväg genom inhägnaden. Den var tillräckligt stor för att han skulle ha plats att vandra omkring, men inte större än så. Definitivt för liten för en fullvuxen, ganska så massiv, varg. Han strök längsmed gallret, sökte intensivt efter någon brist där han skulle kunna ta sig ut. Tyvärr fanns det inga brister vad han kunde se för tillfället och därmed började han istället försöka ta in alla nya lukter. Någonting doftade gott, även om han inte kunde avgöra vad exakt det var. Inte gott på det sättet att munnen började vattnas, utan mer på ett hemmatrevligt, tröstande sätt.
"Yaosu talade om vad som hände." Dörren hade glidit upp och Weimin tassade snart in genom öppningen. Han hade med sig två stora koppar grönt te, någera kuddar under vardera arm och varsin filt. Försiktigt släppte han ner grejerna på golvet och slog sig ner bredvid Joshua. De svarta ögonen var klistrade på den äldre brodern som fortfarande stod och nosade under gallret som en galning. Rakt framför sextonåringen, med nosen tryckt utanför. "Här, får jag kolla på tummen? Eller..du förstår vad jag menar."

Även om det är riktigt korkat så hade Joshua innerligt hoppats att den äldre ut av dem skulle reagera på något sätt. Han verkar inte vara riktigt lika ilsken som han varit innan, och av någon anledning finner han en ny sort lysande i de stora, bärnstensfärgade ögonen. Kanske det bara är hans trötta sinne som lurar honom, kanske han hoppas på alldeles för mycket. Med en liten, bedrövad suck drar han benen tätt intill sig, slingrar armarna om dem och lutar kinden mot ena knät.
”Kommer du ihåg hur vi först blev vänner?” Frågar han med lätt rynkade ögonbryn. Nu vet han att den stora lurvbollen inte minns någonting överhuvudtaget, men det var bara en liten fråga. Som att Joshua själv behöver ställa den för att väcka upp alla sina minnen. Vilket gör ont, men ändå trevligt på något sätt. Än en gång stryker han bort tårarna över de puffiga kinderna och sträcker försiktigt på de stela, sköra benen. ”Du förändrades så mycket så snabbt, du var min bästa vän i flera veckor tills jag blev alldeles förälskad i dig. Jag brukade hjälpa dig med studierna, du råkade spilla te flera gånger och jag fick fruktansvärd panik. Det hände så många gånger, och sedan är du riktigt duktig på att gnaga i folks hår. Förstår inte vart den talangen kommit ifrån.” Okej, så det är hemskt mycket babbel för lilla Joshua. Men hans egna huvud blir alldeles fylld med minnen, och han har svårt för att kunna skilja dem från varandra hela tiden. ”Så fort jag fått ditt slem i mitt hår behövde jag tvätta det på direkte..” Sextonåringen tystnar när han hör dörrens knorrande och höjer blicken. Där står Weimin med två koppar rykande te och väldigt tilltalande kuddar. Blicken glider återigen ner mot fingret, eller ja, den del av handen där lillfingret skulle ha suttit. Nu tycker Joshua att han själv gjort ett riktigt bra jobb, efter flera års träning så är det en färdighet han gör, vård har han alltid lärt sig av Ms Lewis. Nu skulle det ha gått mycket bättre om han haft tillgång till sin trollstav utanför skolan, men tyvärr är han inte sjutton än. Hur som helst, han lyckades bra, men han protesterar inte.
”Visst,” får han ut sig tillslut och ser suktande på de varma kopparna. Han är så frusen. Så hemskt frusen.

”Vad håller han ens på med?” Frågade Weimin och räckte koppen med te åt Joshua. ”Försöker han ta sig ut eller..? Nej, han luktar ser det ut som.” Fjortonåringen betraktade Zihao med rynkade ögonbryn, innan de mörka ögonen gled vidare över inhägnaden. Ögongloberna var frånstötande och mängden med blod och hud gjorde det svårt att föreställa sig hur sjuttonåringen fortfarande var vid liv. Den yngre av de tre eleverna började gräva o en av fickorna, för att slutligen dra upp en påse fylld med kött. Försiktigt lirkade han upp den och släppte den i knät på Joshua. Lika bra att börja försöka övervinna broderns tillit så snart som möjligt. Annars kanske han skulle glida iväg alldeles för långt i sina nya sinnen, och då, då skulle de kanske aldrig lyckas få honom tillbaka.
”Jag tror att han gillar din doft..Yaosu sa att han mest låg gömd under kuddarna borta i hörnet när han själv var här”, mumlade Weimin och började varsamt studera det stacks avbitna fingret. Det var svullet och gjorde förmodligen förskräckligt ont, men rent var det i alla fall. Fjortonåringen grävde ännu en gång i fickorna tills han fick upp ytterligare en påse som han snabbt lyckades öppna. Bandage och alkohol, på så sätt skulle det inte bli infekterat under tiden det läkte. ”Ska jag säga vad jag har för teori?” Undrade den yngre när han försiktigt började linda om lillfingret. ”Att han gillar dig utan att riktigt förstå varför. Du kom för nära förut, men jag tror mest att han bet dig av rädsla och inte aggression.” Han fäste bandaget prydligt och vände blicken mot Joshua, med ett blekt leende på läpparna. ”Det betyder att han verkligen finns kvar..” Weimin snörvlade till och torkade bort en ensam tår som lyckats leta sig fram. Zihao hade kanske inte alltid varit den trevligaste personen att stöta ihop med, men han var en del av familjen och innerst inne var han komplett ofarlig. Och snäll och lite korkad. Egentligen en helt underbar person som inte ville någon direkt illa. Men nu hade han gjort den personen han älskade mest i hela universum ont, utan att själv kunna inse det. Det i sig var bara sorgligt, väldigt sorgligt.
”Ni älskar varandra, eller hur?” Frågade den yngre trevande och tog en liten klunk av det varma teet. ”Jag vet att ni tror att ni hållit det hemligt, men jag har sett hur ni kollar på varandra och det där bitmärket du har över doftkörlarna..ni låg med varandra, right?” Fjortonåringen kunde inte låta bli att skratta. Zihao och Joshua, set måste vara det konstigaste paret i hela världen. Ännu mer nu, när en av parterna förvandlats till ett vilt djur. Bokstavligen alltså, både fysiskt och psykiskt. Fast ändå, ändå verkade han på någon nivå känna igen pojkvännens doft och sukta efter den. Annars hade han väl ändå inte tryckt nosen under gallret sådär?

Under en liten, förvirrande sekund ser Joshua ner mot påsen fylld med köttet. Äckligt, oerhört äckligt. Usch och fy. Dessa små tankar tvingar han däremot bort, bort, bort, bort. Stackars lilla djur. När den yngsta Huaze brodern börjar prata om faktumet att pojkvännen faktiskt kommit fram i hans närvaro får hjärtat att ta ett litet glädjeskutt. Han hade trott att det var för att attackera, för att han är arg på honom.. men kanske, kanske han känner sig lite mer säker hos honom. Nu är det lite själviskt att bli glad av något sådant, men han skulle helt ärligt bli lika glad om Zihao börjat känna igen någon av brödernas doft. Bara ett litet tecken på att han fortfarande finns där, det känns så fantastiskt.
”Tack så mycket,” säger sextonåringen när en kopp te ställs på golvet framför honom. Den friska handen tar upp den kokheta koppen och för den mot läpparna. Ögonlocken knips ihop där det lilla pillandet med det avhuggna fingret påbörjas. Teorin som Weimin sedan börjar dela med sig av låter logiskt. Många vargar agerar av rädsla när det kommer till fara, det är inte direkt någonting nytt.
”Det var jag som var korkad nog att hålla fram handen till honom, jag vet att han inte gjorde det av aggression.” Ja, Joshua har ingen annan att skylla på än sig själv. Det är första gången han gjort något så förskräckligt korkat. Och det kommer han bli påmind om varenda dag med det här fingret. ”En del av honom finns definitivt kvar, vi behöver bara ha tålamod.” Efter omhändertagandet börjar prefekten att långsamt krypa mot gallret. Mycket mer noggrann, långsam. Med en lätt rynkad näsa tar han upp köttbiten som dallrar i handen på honom. Prydligt lägger han ner köttbitarna på påsen innan han puttar bitarna in framför gallret. Noga med att inte göra det när Zihaos tänder är alldeles för nära honom när han väl gör det. När nästa fråga kommer.. ja, då blir hela kroppen stel. Bara vida frågan får tårarna att trycka på igen, och kinderna att bli lite rosigare. Per automatik glider den friska handen upp mot bitmärket som han fått den där natten i spökande stugan. Det har läkt mycket mer de senaste veckorna. Och sedan kom den där frågan om de legat med varandra. Ögonbrynen rynkar ihop sig och tvättar av händerna på en av handdukarna. Att försöka ljuga skulle bara göra situationen värre, med tanke på att det inte finns någon lögn som skulle fungera. Plus att Joshua är hemsk på att ljuga i en situation som denna. Det får faktiskt skuldkänslorna att komma tillbaka. Nu är Weimin rätt smart, och kommer förhoppningsvis inte berätta för Ms Lewis, men man vet inte. ”Jag tror inte jag vill diskutera det med dig tyvärr Weimin.”

När köttbitarna började rulla fram under gallret drog Zihao sig genast tillbaka. De bärnstensfärgade ögonen stirrade blankt mot köttet, försökte avgöra om han skulle ta dem eller inte. Just nu var det ju två människor därutanför och även om de såg små och ofarliga ut kunde de kanske ändå få för sig någonting. Därför stack han fram tassen och drog dem till sig, alldeles för rädd för att gå fram nu när en av dem var så pass nära. Han kunde inte direkt känna av någon hotfull aura eller så, men han var hellre på den säkra sidan. Till skillnad från det där lillfingret smakade de små bitarna gott och sjuttonåringen slukade den så snabbt han förmådde. Jösses, han var verkligen utsvulten. Utsvulten och rädd och förvirrad. Allting på samma gång.
Så småningom vågade han sig lite närmare de grova stängerna och lät blicken glida upp mot ansiktet någon meter bort. Det var alltså den där människan som doftade så gott? Doften hade blivit mer intensiv så det fanns ingen annan bra förklaring. Och inte nog med att han doftade gott så var det även han som sköt köttbitarna in under gallret. Zihao slog sig ner framför gallret, med nosen ännu en gång pressad mellan stängerna. Efter att ha tvekat i några sekunder slog han sig ner och sträckte tassarna över golvet, ut genom de decimeter breda mellanrummen.
”Fair enough”, svarade Weimin och ryckte lätt på axlarna. Han satt med ryggen lutad mot väggen, noga med att inte prata för högt eller göra några alldeles för snabba rörelser. Det verkade som om brodern var mer komfortabel runt Joshua och den där lilla idén gällande att ge honom mat, den var helt genial. Sjuttonåringen var helt förtrollad, kanske för att han var hungrig och enbart tänkte på maten, men det verkade vara mer än så. För tillfället var de bärnstensfärgade ögonen fästa enbart på sextonåringen och inget annat. ”Jag kommer inte säga någonting..om jag velat göra det hade jag gjort det betydligt tidigare”, fortsatte den yngsta eleven och kom sakta upp på fötter. ”Du, jag tror det är bäst om jag går, du är nog den enda som kommer kunna göra någon skillnad i alla fall..jag lämnar kuddarna och filtarna här så kommer Yaosu ner lite senare.” Han höll lite hårdare om tekoppen och sköt tyst upp dörren, med långsamma rörelser. ”Jag ber Yaosu ta med lite mer kött också.” Med de orden gled han smidigt ut i korridoren och stängde dörren efter sig.

Varje liten sekund som passerar sitter Joshua upprät i ryggen och de stora ögonen placerade på lurvbollen. Även han verkar vara försiktig, några små steg i taget för att närma sig köttbiten som ligger på golvet. Han är riktigt tacksam över att den yngsta Huaze brodern tillät honom att dela ut maten. Det går liksom mer tillit till den lilla prefekten då. Vilket hans panikartade person verkligen behöver i en stund som denna. När det mörka molnet sedan vänder ögonen mot sextonåringen, ja.. då kommer hoppet tillbaka. Som en vacker körsbärsblomma. Det går långsamt, men den växer. Växer, växer och växer.
"Förlåt, jag tror inte att du kommer att säga något. Är bara inte komfortabel med att prata om det nu när.. ja, Zihao är såhär." Viskar han, som att han behöver förklara sig snabbt. Han vill inte att Weimin ska tro att han inte litar på honom, det är liksom bara den bilden han fått från pojkvännen de senaste veckorna. Ögonkontakten bryts, Joshua känner sig väldigt angelägen i att se upp mot den yngre eleven. Han hade verkligen gjort det lite mer behagligt för fingret, för hela Joshua. Han hade gjort något som prefekten själv varit alldeles för stressad för att göra.
"Du, tack så jättemycket för hjälpen." Dörren glider igen, och de två turturduvorna lämnas ensamma igen. Kanske, kanske han börjar komma framåt. Kanske Zihao lyssnar på honom. Med långsamma rörelser drar han några kuddar intill sig, och lägger sig ner på mage. Tekoppen ligger nära den friska högerhanden.
"Så du tycker om min doft? Vi kan fixa massvis med kokosnötter att ha här, eller blomlukter. Tycker du om blomdofter?"

I vanliga fall hade Zihao förmodligen känt sig lite stött i samband med de där första orden, men nu reagerade han inte ens. Maten fanns där rakt framför nosen på honom och Joshua doftade inte heller särskilt illa. Svansen drog över golvet vid de två människornas konversation och sjuttonåringen väntade maniskt på att fler köttbitar skulle trilla in. När orden sedan vände sig mot vargen istället för fjortonåringen, då vändes uppmärksamheten genast mot pojkvännen istället. Huvudet föll på sned och öronen vickade gulligt, som om han försökte förstå sig på frågan utan att lyckas. Han satte sig snart upp och krafsade i golvet, drog med de vassa klorna över den fluffiga mattan. Det var omöjligt att förstå sig på vad den där människan ville och han skulle nog inte lyckas lista ut detta i det första taget. Fast det hindrade honom liksom inte från att försöka. Undersöka, nosa och slicka, det var vad han ville åt för tillfället. Inom några sekunder hade tassarna placerats mellan gallret och han försökte envist pressa ut huvudet och resten av kroppen. Bra försök där, du är inte alls typ väldigt stor och klumpig, nej då. Men det var ju så lockande, Joshua var så intressant och Zihao ville liksom veta varför han var det. Doften kändes så familjär, precis som resten av sextonåringen. Det här kunde inte vara den första gången de träffades.
Ett frustrerat gnällande läte rymde sjuttonåringen och han gav därmed upp. Inte en chans att han skulle kunna trycka sig ut genom den där lilla glipan. Inhägnaden var dör övrigt alldeles för liten, han ville ut - ut och röra på benen, utvidga reviret och kanske hitta en riktigt fin måltid. Köttbitarna mättade tillfället förvisso, men de vad alldeles för små. Han försökte ännu en gång ta sig ut, rasslade i gallret och fick stolparna att nästan böja på sig. Lyckligtvis gav de inte vika, men om han fortsatte sådär i några veckor skulle de bli slitna och gå sönder. Inte för att han själv insåg det, utan det var mest ett faktum. Lätena var gälla och desperata. Det vad så mycket han ville åt och frustrationen började ta över. Dumma, korkade, varg.

Åh. Öronen som vickar på sig, de där gnällande lätena och de stora ögonen påminner honom så mycket om pojkvännen att det svider. Jösses. De små puffiga kinderna blir alldeles rosiga av tårarna som fortsätter att slingra sig ner. Den där utmattade känslan som alltid brukar anlända när man gråtit ut alla existerande svårigheter, ja den börjar komma. Vanligtvis brukar det komma efter tio minuters bölande, men nu har det varit väldigt mycket mer. Han har gråtit flera timmar, tårarna verkar inte ta slut någon gång snart. Kanske det är tröttheten och utmattan som får hjärtat att lugna ner sig lite grann.
"Du är fortfarande hungrig, eller hur?" Frågar han och puttar ännu en köttbit in under gallret. Därefter skjuter han in en skål fylld med vatten. Noga med att inte spilla. "Du har alltid kunnat vräka i dig, jag har alltid tyckt att det är lite fascinerande. Och bedårande." Berättar han och lutar kinden mot kudden, blicken fortfarande fäst på pojkvännens bärnstensögon. "Du tror alltid att jag ljuger när jag säger att du är bedårande. Vi har båda rätt många hjärndemoner, men vi hjälper varandra. Du hjälpte mig med maten till exempel.. följde med mig till sjukhusflygen."

Nej, han skulle aldrig lyckas ta sig ut på egen maskin och det var ett faktum. Och därmed återgick han till att ligga sträckt över mattan, nära stängerna för att kunna fiska upp köttbitarna. Men det kom bara en till och därefter vatten tillsammans med en massa otydbara ord. Vad ville sextonåringen egentligen? Vad var det ha försökte säga? Zihao sneglade mot vattenskålen som skjutits in i några sekunder innan han välte över på sidan. Någorlunda mätt han han nog ändå, och utmattad. Väldigt utmattad. Varför hade han så ont för egentligen? Kroppen kändes alldeles tung och benen värkte, ögonen sved och svansen kändes ovan. Både fram och bakbenen låg utsträckta över golvet och ögonlocken slöts för att därefter öppnas. Han gillade människan på den andra sidan av buren. Visserligen förstod han inte vad Joshua sa eller vad han i grund och botten ville, men han gillade honom ändå. Det hade inte varit meningen att bita av fingret eller äta upp det, det hade liksom bara hänt.
Slytherinaren fortsatte att betrakta den yngre, ville fortfarande undersöka honom närmare trots att det inte var en möjlighet. En liten suck trängde sig ut och han rullade över på rygg, låg med tassarna i luften och gäspade stort. Återigen var allting sådär förvirrat, så pass att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han förstod inga ord men av någon jävla anledning ville han förstå, och framför allt förstod han att det egentligen var möjligt att förstå. Framgång. Men det gick inte, han kunde verkligen inte bringa sig själv till att göra det.
”Joshua.” Yaosu gläntade på dörren och bet sig själv löst i underläppen, med ögon som flackade hejvilt. ”Pappa och Ms Lewis har kommit tillbaka, det är dags för middag”, fortsatte han försiktigt och ryckte till när vargen bokstavligen flög upp på benen och rann rakt in i väggen. Lättskrämd? Lite för mycket kanske.

Faktumet att Zihao lägger sig på rygg och håller upp tassarna i luften får hjärtat att värka gång, på gång, på gång. Det är något som han verkligen kan se pojkvännen göra när som. Även som vanligt byggd människa. De mörka ögonen följer skålen som blir vält, och vattnet som rinner ner på golvet, precis som de okontrollerbara tårarna.
"Jag vet att du inte förstår vad jag säger.. men du vill och försöker förstå, eller hur?" Frågar Joshua med huvudet på sniskan. Bedårande. Sjuttonåringen är bedårande. Däremot är han osäker på vad och hur mycket han ska berätta för att kanske försöka få minnena att komma upp på nytt. "Jag älskar dig. Gillar du de orden? Kan verkligen vänja mig vid att säga dem till dig." Det kan han. Han älskar honom. Så mycket. Synd att pojkvännen är praktiskt taget medvetslös när han säger det för första gången. Han tystnar så fort dörren öppnas igen. Joshua blickar bakåt en kort stund, och sedan ner mot handen. Herregud, Zihao verkar ha blivit alldeles skräckslagen. Men vad skulle föräldrarna säga om handen? Vad skulle sjuttonåringen tycka om att vara ensam?
"Jag stannar hellre med Zihao.. Jag är inte hungrig," samma, gamla mönster. Det är annorlunda nu däremot. Det är inte så att han verkligen inte vill äta eller skippa måltiden och gå ner samma väg igen.. nej, det är inte anledningen. Han vill vara med Zihao, hjälpa honom. Sen vill han inte visa sig för sin mamma heller. Inte med handen såhär, även om den inte går att fixa. Nej, han kan inte gå upp dit.